ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Michael Sahlin: Europas stöd till Turkiets opposition kan slå tillbaka

  • EN AV ALLA HANS KONFLIKTER. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan när han i måndags hotade med militärt ingripande i samband med att kurderna i Irak genomförde en folkomröstning om självständighet.

DEBATT. Erdoğan har redan börjat förbereda statsapparaten på ett starkt presidentstyre fast det egentligen skulle träda i kraft först ever de kommande valen. Andra länders ledare har ett dilemma. Om de ger oppositionen ett tydligt stöd kan det äventyra dess politiska motståndskraft, bedömer Michael Sahlin.

Dramatiken i Turkiet fortsätter. 2016 var ett år sprängfyllt av dramatiska förvecklingar i det strategiskt viktiga Turkiet. Det var året då den turkiska statens krig mot minst tre terrorstämplade aktörer – IS, PKK och Gülen-rörelsen – manifesterades i ett 15-tal dödliga sprängattentat i Ankara, Istanbul, Kayseri och ett antal andra städer, ett blodigt, misslyckat kuppförsök, följt av unikt omfattande utrensningar av allehanda misstänkta kuppsympatisörer och regimmotståndare, ödeläggande krigföring i de kurdiska delarna i sydöst, undantagstillstånd och militär intervention med ännu ovisst utfall i inbördeskrigens Syrien och Irak.

2017 har också kännetecknats av dramatik, om än i delvis andra former. Det började på nyårsnatten med ett terrorangrepp på en nattklubb i Istanbul. Men därefter har det varit anmärkningsvärt tyst, inte ett enda större terrorattentat i landet, trots händelserna året innan och trots 90 mils gräns mot Syrien och 35 mils gräns mot Irak (och trots terrorangreppen i europeiska städer), en svårförklarlig tystnad som väcker frågor om det handlar om polisiär effektivitet eller hemlig politisk köpslagan.

På det politiska planet har det hur som helst varit fortsatt dramatiskt. I det extraordinära politiska klimat som rådde vid årsskiftet satsade president Recep Tayyip Erdoğan på att genomdriva sin plan om att legalisera sitt faktiska maktinnehav genom att lansera en folkomröstning om författningsändring för införande av ett presidentsystem ”à la Turca”, alltså ett presidentsystem helt utan de balanserande mekanismer som krävs för att ett det ska kunna kallas demokratiskt. Folkomröstningskampanjen, under fortsatt undantagstillstånd och med statens samlade resurser insatta till stöd för ja, bidrog verksamt till att ytterligare försvåra relationerna mellan Turkiet och västvärlden, särskilt EU, till följd av Erdoğans fränt anti-västliga kampanjretorik. Till denna relationsförsämring bidrog också europeiska institutioner som Venedig-kommissionen genom sin hårda kritik av undantagstillståndet, de ojämlika kampanjförutsättningarna och omröstningsgenomförandet.

Att ja-sidan vann, men ytterst knappt, vid omröstningen den 16 april har nu försatt Erdoğan-regimen och Turkiet i en synnerligen prekär situation som ter sig oviss och olycksbådande.

Förutsättningarna har, hittills, angetts vara att de författningsändringar mot presidentstyre som beslutades i folkomröstningen ska träda i kraft slutligt efter samtidiga president- och parlamentsval i november 2019. Först sedan Erdoğan valts av mer än 50 procent av väljarna enligt de nya författningsbefogenheterna skulle alltså det nya systemet träda i kraft.

De turkiska väljarna, och bedömarna i omvärlden, har följaktligen att värdera om demokratiskt motstånd fortfarande är möjligt, att det permanentade auktoritära styret fortfarande kan undvikas. Klart är att perioden från nu och fram till dessa val, föregånget av kommunalval i mars 2019, är konstitutionellt oklar.

Men en knapp (men ifrågasatt) majoritet har röstat fram en kontroversiell nyordning som innebär att parlamentet försvagas och att presidenten ges full kontroll över regeringen, partiet, försvarsmakten och rättsväsendet. Och president Erdoğan har, som väntat, haft bråttom med att steg för steg praktiskt genomföra förändringarna redan här och nu: han har tagit också formellt befälet över sitt parti och även på ett antal andra sätt beskurit premiärministerämbetets befogenheter, senast genom att koppla personligt grepp om underrättelsetjänsten, och han har genomdrivit ändringar i utnämningsmakten på rättsväsendets område, allt detta under förhållanden av fortsatt förlängt undantagstillstånd.

Och han har signalerat omfattande omstuvningar i det egna AKP. Det nya, legitimitetssvaga och djupt kontroversiella systemet lär alltså vara på plats fullt ut, ett fullbordat faktum, när valen ska hållas.

Så vad gör den politiska oppositionen? I den smutsiga folkomröstningskampanjen steg den dittills omstridde ledaren för Republikanska Folkpartiet, CHP, fram som ledande gestalt i den brokiga nej-koalitionen. Konkurrensen om den rollen hade reducerats genom att ledarna för pro-kurdiska HDP hade fängslats och genom att veteranledaren för nationalistiska MHP, Devlet Bahçeli, i ett oväntat lappkast hjälpt Erdogan att möjliggöra folkomröstning och författningsändring. Kvar av etablerade partiledare blev alltså CHP:s Kemal Kılıçdaroğlu, som i somras vann ytterligare sympatier i de spridda nej-kretsarna genom sin ”rättvisemarsch” hela vägen från Ankara till Istanbul och därefter genom sitt initiativ till en ”rättvisekongress” i Çanakkale, staden med historiska minnen både från första världskriget och trojanska kriget.

För Kılıçdaroğlu och andra aspirerande oppositionspolitiker handlar det nu om att trotsigt kliva fram och medan tid är försöka ena de cirka 49 procent som i våras tackade nej till Erdoğans planer. De kan göra det i vetskap om den sympati som numera tydligt visas deras sak i västliga huvudstäder men det behövs en effektiv motståndsplattform med ett enat ledarskap inför den dramatik som förestår.

Och för team Erdoğan handlar det om att förhindra just detta, och fortsätta mobilisera de egna kärnväljarna. Spåren förskräcker.

För Erdoğan är tärningen sedan länge kastad, han kan inte backa nu, och han ”kan” inte förlora valet 2019, eller när det nu blir (förmodligen tidigare). Den knappa segern i folkomröstningen blev dock en väckarklocka, en tydlig påminnelse om hur polariserat Turkiet blivit och hur vanskligt det faktiskt trots allt kan bli för Erdoğan att vinna mer än 50 procent i presidentvalet och för AKP att bibehålla sin majoritet i parlamentet, bådadera i praktiken en nödvändig förutsättning för att det nya systemet ska fungera, och kaos undvikas.

Ingen kan säga något klokt och förutseende om vad i turkisk politik som vore det tänkbara, ordnade alternativet till slutlig konsolidering av enmansstyret. Som framkommer i ett antal uttalanden numera i städer som Berlin, Bryssel och Washington så försätter utvecklingen i Turkiet västländerna i ett än mer än tidigare svårartat dilemma. Ett tydligt stöd för den demokratiska oppositionen (och tal om goda relationer med Turkiet ”efter Erdoğan”) kan allvarligt äventyra dess politiska motståndskraft gentemot den inhemska övermakten. Det blir en dödskyss.

EU:s Turkietpolitiska utmaningar och dilemman styrs i högsta grad av det Tyskland som efter valet fortsatt har Angela Merkel vid rodret. Man får räkna med att hållningen till Erdoğans Turkiet blir en inte enkel nöt att knäcka i förestående regeringsförhandlingar.


Michael Sahlin, tidigare Sveriges ambassadör i Ankara


Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies