1515
Annons

Mer pengar till EU förvärrar problemen

REPLIK. Det är knappast oväntat att Katarina Areskoug Mascarenhas, chefen för EU-kommissionen i Sverige, slår ett slag för höjd svensk EU-avgift (Di Debatt 9/5)

MAKTKONCENTRATION. Nyckeln till Europas unika historiska styrka är avsaknaden av en enda samlingspunkt för politisk och ekonomisk makt. Varje gång klåfingriga potentater försökt inlemma Europas länder i en och samma maktstruktur har det slutat illa, skriver Mark Brolin i en replik.
MAKTKONCENTRATION. Nyckeln till Europas unika historiska styrka är avsaknaden av en enda samlingspunkt för politisk och ekonomisk makt. Varje gång klåfingriga potentater försökt inlemma Europas länder i en och samma maktstruktur har det slutat illa, skriver Mark Brolin i en replik.

Som alla med ett eller två ben i EU:s intressenätverk så påstår Katarina att den ekonomiska nyttan med EU är kraftigt undervärderad.

I själva verket är det i stället så att den ekonomiska skadan av EU-medlemskapet är kraftigt undervärderad. Det finns en lång rad ekonomiska nackdelar som annars sällan eller aldrig hörs i debatten. Av utrymmesskäl berör jag här tre av de viktigaste:

- För det första är det alltid ekonomiskt olyckligt att samla enorma mängder makt på ett ställe. Historien visar att det alltid leder till en alltmer verklighetsfrånvänd internberättelse (bubbelmentalitet). 

Lika säkert leder det till just ett intressenätverk som inkluderar en svans av politiker, tjänstemän, akademiker, lobbyister, konsulter samt förmånstagare inom såväl näringsliv, kultursfär som media. Det vill säga: hög maktkoncentration garanterar ett intressestyrt samtal. Underförstått är alla som kritiserar den nya maktkolossen outbildade bakåtsträvare.

- För det andra är EU-ledarna nu så besjälade av federalisttanken att de tycks genuint tondöva inför att expansionen (långt utöver det demokratiska mandatet) genererat flera av unionens nuvarande ödesproblem. Bland annat den tickande eurobomben (som i högsta grad bidragit till en ungdomsarbetslöshet i södra Europa nära 40 procent), migrationssoppan, brexit samt en så djup politisk klyfta mellan etablissemang och oroliga väljare att det är nödvändigt att gå tillbaka till fördemokratisk tid för att hitta en motsvarighet. 

När EU-ledarna erbjuder ännu mera EU som lösningsförslag på den självgenererade turbulensen är det inte bara magstarkt, det garanterar dessutom att problemen – politiska såväl som ekonomiska - kommer att förvärras.

- För det tredje har vi inte lärt oss någonting av historien om vi tror att toppstyrda politiska system uppmuntrar innovation och tillväxt på den ekonomiska verklighetens fält. 

Samhällets ”gräsrots-doers” – arbetsgivarna och arbetstagarna som genom sina dagliga arbetsinsatser levererar produkter och service som konsumenter vill köpa – måste därför ha en god motviktsmöjlighet gentemot både byråkrater och arbetsmarknadens lobbyister. Annars leder det alltid till överbeskattning, överreglering samt till en oligopolistisk entreprenörshämmande industristruktur. 

Vad gör då EU? Jo, transfererar makt från samhällets gräsrotsaktörer – den ekonomiska ryggraden i varje samhälle – till byråkrater och lobbyister.

En huvudnyckel till Europas unika historiska styrka är avsaknaden av en enda samlingspunkt för politisk och ekonomisk makt. Varje gång klåfingriga potentater försökt inlemma Europas länder i en och samma maktstruktur så har det slutat fadäsartat eller rentav katastrofalt. 

Vägen fram är därför att avveckla EU och bygga nya internationella samarbetsformer i linje med vad svenska väljare – inklusive undertecknad – en gång röstade på. Europaprojektets ekonomiska fördelar är framför allt tre: tullfrihet, tvistlösningsmekanismer och produktstandardisering. Inga av dessa fördelar krävde att Europaprojektet politiserades genom transformationen från EG till EU.

Mark Brolin, omvärldsstrateg, nationalekonom och författare

Läs tidigare inlägg:

EU-avgiften en investering med unikt hög avkastning 


Debatt: För lite och för sent

Nyligen fattade regeringen beslut om ”satsningar på det civila försvaret och krisberedskapen”. Det är bra och helt nödvändigt eftersom myndigheterna till stor del har varit handlingsförlamade så länge som förutsättningar för ansvar, ledning och samordningar varit oklara, skriver den strategiska rådgivaren Freddy Jönsson Hanberg.

Foto:jack Mikrut

Ansvarsprincipen har länge varit kritiserad, främst för att den skapar svåra gränsdragningar, något som blev övertydligt under pandemins inledning 2020. Närhetsprincipen innebär också gränsdragningsproblematik, vilket blev särskilt tydligt under skogsbränderna 2014, men fungerade lite bättre under bränderna 2018. Likhetsprincipen har hittills endast prövats i små, lokala och regionala kriser, och här kommer den viktigaste utmaningen – ingen vet hur dessa principer fungerar vid större nationella kriser eller krig. 

Mitt under pågående pandemi utredde Barbro Holmberg just dessa frågor och fick möjligheten att i realtid följa de svåra utmaningar som ansvariga myndigheter ställdes inför. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB skulle sinsemellan hitta samverkansformer, samtidigt som de skulle samverka med länsstyrelser, regioner, kommuner och även Försvarsmakten. Och utan stöd från det privata näringslivet gick det inte att få tag på skyddsutrustning. Den som undrar hur det gick kan läsa rapporterna från Corona-kommissionen.

När Barbro Holmberg utredde dessa frågor var dock inte direktivet att hantera stora nationella kriser i fred utan att organisera civilt försvar. Det finns dock en tydlig styrning från regeringen att använda krisberedskapen där det är tillämpligt för att etablera det civila försvaret.

Den 24 februari i år anföll Ryssland Ukraina i ett fullskaligt väpnat angrepp. Trots att rysk upprustning pågått sedan början av 2000-talet, Ryssland angrep Georgien 2008, annekterade Krim 2014 och har ägnat sig åt lågintensiv konflikt i östra Ukraina sedan dess – har regeringen inte agerat på det här viktiga området förrän nu. Det är bra att det görs ”under galgen” men har man någon som helst grundläggande kunskap om det aktuella området så vet man att det tar många, många år att bygga upp försvarsförmåga. Det underlättas inte av det sätt man nu agerar. Jag ser tre stora utmaningar i spåren efter regeringsbeslutet:

Beslutet omfattar perioden fram till och med 2025 och omfattar drygt 4 miljarder. Fördelar man pengarna på 290 kommuner, 21 regioner, 21 länsstyrelser, 60 beredskapsmyndigheter och 10 sektorsmyndigheter så blir det 10 miljoner per myndighet. Jag har då inte räknat med näringslivets stöd – jag återkommer till det nedan. Inte heller har jag räknat med frivilligrörelserna och övriga civilsamhället.

Som jämförelse kan nämnas att Stockholms stad årligen betalar 123 miljoner till Stockholm Business Region AB. Siffran ovan är alltså för hela försvarsbeslutsperioden. Inget ont om Stockholm Business Region AB, bara som jämförelse och för att visa att det finns pengar om man vill och om man prioriterar. Som Morgan Johansson sade, om civilt försvar, på presskonferensen nyligen: ”Det är faktiskt en av statens mest grundläggande uppgifter. Vad skall man annars med en stat till om den inte finns där när invånarna faktiskt behöver den?”

Beslutet som fattats träder i kraft 1 oktober. Statsrådet var tydlig med att arbetet skall påbörjas omgående. I realiteten kommer det dock avvaktas av rädsla för att göra fel, en mycket vanlig åkomma i offentlig förvaltning. Räkna inte med att arbetet på allvar börjar förrän 2023. Då genomförs också en övning i civilt försvar, SAMÖ 23, det torde bli den praktiska utgångspunkten.

Att myndighetsstrukturen är på plats har inget att göra med förmåga, det är först när intressekonflikter uppstår och man tvingas prioritera som förmågan sakta börjar byggas upp. Det kräver i sin tur övning, övning och åter övning. 

Vad händer till exempel om ett behov överlappar mellan sektorer och civilområden samtidigt som det krockar med Försvarsmaktens behov? Vem dömer av? Vem prioriterar? Det finns säkert svar på dessa frågor men man kan inte säkert veta förrän man prövat systemet.

Ett annat statsråd, jordbruksminister Sätherberg, sade nyligen i en intervju att vi kan räkna med att försörjningsberedskapen är på en rimlig nivå 2025. I det fallet finns ju alla aktörer (näringslivet) redan. I fallet med civilt försvar skall det mesta byggas upp nu och framåt. Det finns i dag inga civilområdeschefer, deras staber skall etableras. Beredskapsmyndigheterna, sektorsmyndigheternas, länsstyrelsernas, regionernas och kommunernas staber skall byggas upp (de är gravt underbemannade i dag) och alla dessa skall kunna kommunicera säkert och dela lägesbilder.

Det är också oklart när det omtalade näringslivsrådet skall inrättas och det tycks också som att man avvaktar Birgitta Böhlins utredning om försörjningsberedskapen. Räkna inte med att näringslivets roll klarläggs och kan omsättas i praktiken förrän tidigast 2025. 10 år efter att totalförsvarsplaneringen återupptogs. Anmärkningsvärt.

Det refereras ständigt till Finland i de här sammanhangen men tyvärr haltar den jämförelsen betänkligt. Finland har aldrig avvecklat sitt civila försvar, de har en helt annan lagstiftning till exempel undantagstillstånd, de har ett samarbete mellan näringsliv och stat som vi skulle benämna korporativism och inte konkurrensneutralt enligt vår definition, staten har ägaroptioner in i nyckelföretag. Finland har inte alls i samma grad som Sverige ett internationaliserat ägande. Det är en nostalgisk dröm att tro att vi kan kopiera Finland.

Det för mig till Morgan Johansson mest anmärkningsvärda ståndpunkt, nämligen att det är ”dags för företagen att göra sin värnplikt”. Har statsrådet missat att riskkapitalbolag köper svenska vårdföretag där stora sjukhus ingår? Johansson riskerar att få ytterligare en nostalgisk flashback när han ungefär som Göran Persson i början av 1990-talet fick stå till svars inför ”flinande finansvalpar”. Regeringen lider av okunnighet eller ointresse av ägarförhållanden i det svenska näringslivet. 

Morgan Johansson avslutade med att citera JFK: ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”. Samtidigt ser vi nu i Ukraina att krig inte behöver innebära att hela landet är involverat i det som under 1900-talet benämndes ”totalt krig”. Så även om vi har ett totalförsvar så är det mycket sannolikt att endast delar av det är engagerat i kriget. Det är dessutom än mer sannolikt att ett angrepp på Sverige snarare handlar om ett hybridangrepp där endast en mindre del av angreppsformerna är militära. Det innebär business as usual för de flesta företagen i ett land som är i krig. Hur ser Johansson på det? Hur skall dessa företag kunna verka så att samhället som är beroende av dem inte kollapsar? Skall de verkligen själva betala för den beredskapen?

Att med hjälp av Kalla kriget-romantik försöka skjuta över betalningsansvar på privata företag som inte ens är inbjudna till samtal är magstarkt. Men inte bara det, det är okunnigt och arrogant mot dem som faktiskt sitter på hela lösningen.

Freddy Jönsson Hanberg, Strategisk rådgivare


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?