Mer expansiv finanspolitik löser inte Sveriges problem

DEBATT. I ljuset av den försämrade konjunkturen höjs allt fler röster för en generösare finanspolitik. Men Sveriges ekonomiska utmaningar går djupare och budskapet från bland annat Japan och USA är tydligt: stora budgetunderskott höjer inte tillväxten på sikt, skriver Fredrik NG Andersson och Lars Jonung vid Lunds universitet.

INTERNATIONELL LÄXA. Har svensk ekonomi tagit skada av de senaste decenniernas balanserade finanspolitik? Svaret är nej. I länder där statsskulden ökat kraftigt, såsom i USA och Japan, har den ekonomiska tillväxten inte varit högre, skriver Fredrik NG Andersson och Lars Jonung.
INTERNATIONELL LÄXA. Har svensk ekonomi tagit skada av de senaste decenniernas balanserade finanspolitik? Svaret är nej. I länder där statsskulden ökat kraftigt, såsom i USA och Japan, har den ekonomiska tillväxten inte varit högre, skriver Fredrik NG Andersson och Lars Jonung.Foto:Jesper Frisk

Nu höjs starka röster för en mer expansiv finanspolitik. Argumenten är många: kommande lågkonjunktur, svag trendtillväxt, låga räntor, investeringsbehov i bostäder, försvar och infrastruktur, behov av så kallade gröna miljöinvesteringar, satsningar på integration och offentlig välfärd. Listan är lång och kan göras längre.

Vi vill varna för denna sirenernas finanspolitiska lockelsesång. En mer expansiv finanspolitik kan på kort sikt mildra vissa symtom, men den löser inte de grundläggande problemen i svensk ekonomi, varken på kort eller lång sikt. Dessa är nämligen av strukturell, inte tillfällig, natur. Ökade offentliga utgifter och växande statsskuld motverkar inte strukturfel.

Det finns flera skäl för att undvika en mer expansiv finanspolitik:

- Svensk ekonomi lider inte av bristande efterfrågan. En svag krona och en extremt expansiv penningpolitik genom den negativa räntan driver redan på efterfrågan. Vi står i stället inför ett allvarligt produktivitetsproblem. Tillväxten i produktiviteten har nämligen fallit trendmässigt sedan början av 2000-talet. Den främsta orsaken är ett lägre bidrag från it-investeringar till den samlade tillväxten.

Det kan låta paradoxalt att all den nya it-teknik och färska datorkraft vi har fått de senaste åren inte höjt produktiviteten nämnvärt. Men nationalräkenskaperna har här ett entydigt budskap. Det var på 1990-talet som den stora tillväxteffekten av it registrerades. Sedan dess har den klingat av.

Kanske kan den pågående digitaliseringen och dagens innovationer ge tillväxten fart i framtiden, men vi är inte där än. Detta är ett internationellt, inte ett inhemskt, problem. Vi kan inte lösa det på egen hand med växande budgetunderskott och offentlig skuld.

- Sedan mitten av 1990-talet har den svenska statsskulden fallit som andel av BNP: från drygt 70 procent till cirka 40 procent mätt med det som kallas Maastrichtskulden. Detta är ett resultat av god tillväxt i BNP kombinerad med en balanserad finanspolitik där små underskott i lågkonjunktur mötts av små överskott i högkonjunktur.

Har svensk ekonomi tagit skada av denna balanserade finanspolitik? Svaret är nej. I länder där statsskulden – till skillnad från Sverige – har ökat kraftigt såsom i USA och i Japan har den ekonomiska tillväxten inte varit högre.

I mitten av 1990-talet hade dessa länder statsskuldkvoter jämförbara med den svenska. I dag är den japanska statsskulden sex gånger större än den svenska och den amerikanska två och en halv gång större. Trots detta har den svenska tillväxten varit något högre än den amerikanska i genomsnitt sedan 1995 och mycket högre än den japanska.

Budskapet är klart: stora budgetunderskott höjer inte tillväxten på lång sikt.

- Ett land behöver en finanspolitisk säkerhetsmarginal för att klara av de djupa ekonomiska kriser som inträffar med jämna mellanrum. Detta gäller i synnerhet för en liten öppen ekonomi som den svenska utsatt för störningar från omvärlden.

När krisen kommer, bör vi ha ett statsfinansiellt utrymme som tillåter stora budgetunderskott för att motverka krisens förödande effekter på hushållen, företagen och samhällsekonomin. Vi har ännu inte nått en tillräckligt låg statsskuldskvot för att möta en djup finanskris att döma av mönstret från krisdrabbade länder på senare tid.

Att tvingas skära ned de offentliga utgifterna under en kris, fördjupar krisen och riskerar den politiska stabiliteten. Det visar inte minst den internationella finanskrisen 2008 där Trump, Brexit, isolationism och växande populism följde i kölvattnet av krisen.

- Dagens rekordlåga räntor är förvisso ett incitament för att låna och tidigarelägga investeringar. Vi ska dock akta oss för att se den negativ räntan för staten som en inbjudan till offentlig lånefest. Historien visar att räntor kan vara låga under en lång tid, men de förblir inte låga i all framtid. Alla investeringar bör ha en sund finansieringsplan som håller även för ett mer normalt ränteläge.

Vi har byggt upp ett starkt finanspolitiskt ramverk i Sverige som tjänat oss väl i mer än 20 års tid – under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Detta ramverk bör vi inte rasera.

Det är lätt att hävda att vi ska låna mer i lågkonjunktur för att ”brygga över konjunkturen” och fortsätta att låna i högkonjunktur för att ”investera”. Så fördes den ekonomiska politiken under 1970- och 1980-talen. Den bidrog till en statsfinansiell kris på 1990-talet. Vi får inte glömma dessa dystra erfarenheter av en expansiv finanspolitik.

Vad ska Sverige då göra? Vi bör börja med att acceptera att tillväxten kommer vara lägre tills den globala produktivitetstillväxten tar fart igen. Under tiden bör fokus ligga på reformer som bidrar till att öka svensk tillväxt när den internationella konjunkturen vänder.

Här krävs åtgärder som får svensk ekonomi att arbeta mer effektivt. Det gäller främst att förbättra bostadsmarknaden och arbetsmarknaden samt driva en skattepolitik som ger tillväxt.

Svensk ekonomi har gått bra jämfört med andra länder sedan 1990-talet då vi övergav tron på expansiv finanspolitik som svaret på våra ekonomiska svårigheter. I stället satsade vi framgångsrikt på strukturreformer och hållbara statsfinanser efter 1990-talskrisen.

Låt oss inte förföras av tron på expansiv finanspolitik som lösningen på strukturella obalanser. En sådan politik kan på kort sikt dölja problemen men erbjuder ingen långsiktig lösning. Nu är det i stället dags för nästa våg av framåtblickande strukturreformer.

Fredrik NG Andersson, docent, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet 

Lars Jonung, professor, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Innehåll från Stockholms universitetAnnons

Ny flexibel masterexamen i specialpedagogik på SU

Specialpedagogiska institutionen på Stockholms universitet har ersatt sitt masterprogram med en masterexamen som består av fristående kurser som läses på halvfart. Den nya masterexamen är flexibel och möjliggör bland annat för yrkesverksamma att läsa kurserna samtidigt som de arbetar.

Specialpedagogiska institutionen på Stockholms universitet är unik i sitt slag, då det är Sveriges enda institution som exklusivt arbetar med specialpedagogik. Specialpedagogik är ett tvärvetenskapligt ämne och institutionens forskare har sin bakgrund i flera discipliner. Utöver specialpedagogik är didaktik, psykologi, pedagogik, sociologi, logopedi och arbetsterapi representerade. Som vetenskapligt ämne behandlar specialpedagogiken villkor för delaktighet och lärande ur ett samhälls-, organisations-, grupp- och individperspektiv.

– Specialpedagogik har en naturlig plats i skolvärden, men då ämnet närmar sig lärandet från en vetenskaplig bredd så kan specialpedagogiken bidra med kunskap som är relevant även utanför skolans värld, säger Hanna Ginner Hau, studierektor för fristående kurser och masterutbildning vid Specialpedagogiska institutionen på Stockholms universitet.

Intresserad av utbildningen? Läs mer här. 

Studenterna styr upplägget

Inför höstterminen 2020 har institutionen tagit bort sitt masterprogram och erbjuder istället en masterexamen som består av fristående kurser. Hanna Ginner Hau berättar:

– Den nya examen utgörs av ett antal obligatoriska och valfria fristående kurser, och avslutas med ett självständigt arbete om 30 högskolepoäng. För den som har en speciallärar- eller specialpedagogexamen är vägen till examen betydligt kortare eftersom stora delar av den tidigare utbildningen kan tillgodoräknas.

Samtliga av kurserna ges på halvfart och läsordningen kan studenterna i stort välja själva.

– Vi har valt det här upplägget för att det ska vara flexibelt för studenterna. Många av dem är yrkesverksamma och därför ges kurserna på halvfart, men för de som vill studera på heltid kan man läsa två kurser samtidigt. Flera av kurserna går också på distans för att studenter som inte bor i Stockholmsområdet ska få möjligheten att läsa dem, säger Hanna Ginner Hau.

Relevant för flera yrkesgrupper

Den nya masterexamen är relevant för yrkesgrupper som lärare, förskollärare, psykologer, socionomer, logopeder och sjuksköterskor. Den är även tillgänglig för den som har en grundläggande examen i ett annat ämne och som vill ta en masterexamen eller läsa fristående kurser i specialpedagogik. Den första obligatoriska masterkursen – ”Specialpedagogikens historiska och teoretiska grund” – började nu i höst och i vår börjar kursen ”Specialpedagogik i policy och praktik”. Dessa kurser är på 15 högskolepoäng vardera och båda kurserna kommer att ges en gång per läsår.

– Du behöver inte ha bestämt dig för att ta en masterexamen för att gå de här kurserna eller ens ha planer på att ta en. De är var och en för sig också fristående kurser som ger dig som är intresserad av specialpedagogik möjlighet att fördjupa dig inom de områden som tas upp. Både kurserna och masterexamen går mot den akademiska aspekten av specialpedagogiken och ger en fördjupad teoretisk kunskap om det specialpedagogiska fältet som kan bidra med värdefulla verktyg inom många samhällsområden, avslutar Hanna Ginner Hau.

Om Specialpedagogiska institutionen:

Vid Specialpedagogiska institutionen arbetar ett 40-tal universitetslektorer och professorer. Under ett läsår möter och utbildar de cirka 3 000 studenter, av dessa går 2000 på någon av lärarutbildningarna, cirka 750 på speciallärar- och specialpedagogprogrammen och 300 på fristående kurser. Därutöver tillkommer masterutbildningar och 26 aktiva doktorander.

Läs mer om institutionen här. 

Mer från Stockholms universitet

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Stockholms universitet och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?