1515
Annons

Mer expansiv finanspolitik löser inte Sveriges problem

DEBATT. I ljuset av den försämrade konjunkturen höjs allt fler röster för en generösare finanspolitik. Men Sveriges ekonomiska utmaningar går djupare och budskapet från bland annat Japan och USA är tydligt: stora budgetunderskott höjer inte tillväxten på sikt, skriver Fredrik NG Andersson och Lars Jonung vid Lunds universitet.

INTERNATIONELL LÄXA. Har svensk ekonomi tagit skada av de senaste decenniernas balanserade finanspolitik? Svaret är nej. I länder där statsskulden ökat kraftigt, såsom i USA och Japan, har den ekonomiska tillväxten inte varit högre, skriver Fredrik NG Andersson och Lars Jonung.
INTERNATIONELL LÄXA. Har svensk ekonomi tagit skada av de senaste decenniernas balanserade finanspolitik? Svaret är nej. I länder där statsskulden ökat kraftigt, såsom i USA och Japan, har den ekonomiska tillväxten inte varit högre, skriver Fredrik NG Andersson och Lars Jonung.Foto:Jesper Frisk

Nu höjs starka röster för en mer expansiv finanspolitik. Argumenten är många: kommande lågkonjunktur, svag trendtillväxt, låga räntor, investeringsbehov i bostäder, försvar och infrastruktur, behov av så kallade gröna miljöinvesteringar, satsningar på integration och offentlig välfärd. Listan är lång och kan göras längre.

Vi vill varna för denna sirenernas finanspolitiska lockelsesång. En mer expansiv finanspolitik kan på kort sikt mildra vissa symtom, men den löser inte de grundläggande problemen i svensk ekonomi, varken på kort eller lång sikt. Dessa är nämligen av strukturell, inte tillfällig, natur. Ökade offentliga utgifter och växande statsskuld motverkar inte strukturfel.

Det finns flera skäl för att undvika en mer expansiv finanspolitik:

- Svensk ekonomi lider inte av bristande efterfrågan. En svag krona och en extremt expansiv penningpolitik genom den negativa räntan driver redan på efterfrågan. Vi står i stället inför ett allvarligt produktivitetsproblem. Tillväxten i produktiviteten har nämligen fallit trendmässigt sedan början av 2000-talet. Den främsta orsaken är ett lägre bidrag från it-investeringar till den samlade tillväxten.

Det kan låta paradoxalt att all den nya it-teknik och färska datorkraft vi har fått de senaste åren inte höjt produktiviteten nämnvärt. Men nationalräkenskaperna har här ett entydigt budskap. Det var på 1990-talet som den stora tillväxteffekten av it registrerades. Sedan dess har den klingat av.

Kanske kan den pågående digitaliseringen och dagens innovationer ge tillväxten fart i framtiden, men vi är inte där än. Detta är ett internationellt, inte ett inhemskt, problem. Vi kan inte lösa det på egen hand med växande budgetunderskott och offentlig skuld.

- Sedan mitten av 1990-talet har den svenska statsskulden fallit som andel av BNP: från drygt 70 procent till cirka 40 procent mätt med det som kallas Maastrichtskulden. Detta är ett resultat av god tillväxt i BNP kombinerad med en balanserad finanspolitik där små underskott i lågkonjunktur mötts av små överskott i högkonjunktur.

Har svensk ekonomi tagit skada av denna balanserade finanspolitik? Svaret är nej. I länder där statsskulden – till skillnad från Sverige – har ökat kraftigt såsom i USA och i Japan har den ekonomiska tillväxten inte varit högre.

I mitten av 1990-talet hade dessa länder statsskuldkvoter jämförbara med den svenska. I dag är den japanska statsskulden sex gånger större än den svenska och den amerikanska två och en halv gång större. Trots detta har den svenska tillväxten varit något högre än den amerikanska i genomsnitt sedan 1995 och mycket högre än den japanska.

Budskapet är klart: stora budgetunderskott höjer inte tillväxten på lång sikt.

- Ett land behöver en finanspolitisk säkerhetsmarginal för att klara av de djupa ekonomiska kriser som inträffar med jämna mellanrum. Detta gäller i synnerhet för en liten öppen ekonomi som den svenska utsatt för störningar från omvärlden.

När krisen kommer, bör vi ha ett statsfinansiellt utrymme som tillåter stora budgetunderskott för att motverka krisens förödande effekter på hushållen, företagen och samhällsekonomin. Vi har ännu inte nått en tillräckligt låg statsskuldskvot för att möta en djup finanskris att döma av mönstret från krisdrabbade länder på senare tid.

Att tvingas skära ned de offentliga utgifterna under en kris, fördjupar krisen och riskerar den politiska stabiliteten. Det visar inte minst den internationella finanskrisen 2008 där Trump, Brexit, isolationism och växande populism följde i kölvattnet av krisen.

- Dagens rekordlåga räntor är förvisso ett incitament för att låna och tidigarelägga investeringar. Vi ska dock akta oss för att se den negativ räntan för staten som en inbjudan till offentlig lånefest. Historien visar att räntor kan vara låga under en lång tid, men de förblir inte låga i all framtid. Alla investeringar bör ha en sund finansieringsplan som håller även för ett mer normalt ränteläge.

Vi har byggt upp ett starkt finanspolitiskt ramverk i Sverige som tjänat oss väl i mer än 20 års tid – under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Detta ramverk bör vi inte rasera.

Det är lätt att hävda att vi ska låna mer i lågkonjunktur för att ”brygga över konjunkturen” och fortsätta att låna i högkonjunktur för att ”investera”. Så fördes den ekonomiska politiken under 1970- och 1980-talen. Den bidrog till en statsfinansiell kris på 1990-talet. Vi får inte glömma dessa dystra erfarenheter av en expansiv finanspolitik.

Vad ska Sverige då göra? Vi bör börja med att acceptera att tillväxten kommer vara lägre tills den globala produktivitetstillväxten tar fart igen. Under tiden bör fokus ligga på reformer som bidrar till att öka svensk tillväxt när den internationella konjunkturen vänder.

Här krävs åtgärder som får svensk ekonomi att arbeta mer effektivt. Det gäller främst att förbättra bostadsmarknaden och arbetsmarknaden samt driva en skattepolitik som ger tillväxt.

Svensk ekonomi har gått bra jämfört med andra länder sedan 1990-talet då vi övergav tron på expansiv finanspolitik som svaret på våra ekonomiska svårigheter. I stället satsade vi framgångsrikt på strukturreformer och hållbara statsfinanser efter 1990-talskrisen.

Låt oss inte förföras av tron på expansiv finanspolitik som lösningen på strukturella obalanser. En sådan politik kan på kort sikt dölja problemen men erbjuder ingen långsiktig lösning. Nu är det i stället dags för nästa våg av framåtblickande strukturreformer.

Fredrik NG Andersson, docent, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet 

Lars Jonung, professor, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet


Debatt: Sänk momsen på hållbar mat för att öka takten i den gröna omställningen

Sänk eller avskaffa momsen på hållbar mat. Det föreslår Axfood, med kedjor som Willys och Hemköp, som menar att politiken behöver ta ett större ansvar och ta till mer kraftfulla åtgärder för att öka tempot i den gröna omställningen. 

Foto:Anders Wiklund/TT

Maten har en enorm påverkan på miljön. Omkring 30 procent av utsläppen av klimatpåverkande växthusgaser beräknas komma från den globala matproduktionen. Maten bidrar även i hög utsträckning till att de planetära gränserna överskrids för klimat, biologisk mångfald, kemikalier, markanvändning samt övergödning.

Om mänskligheten ska klara den stora utmaning som det innebär att vända utvecklingen krävs ett mer hållbart matsystem, med förändringar både vad gäller hur maten produceras och vad som konsumeras. Förutom miljö och klimat måste också sociala frågor om hälsa, levnadsvillkor för de som arbetar i jordbruket samt djurvälfärd få en tyngre roll när framtidens matsystem formas. De senaste rapporterna från FN:s klimatråd IPCC och Klimatpolitiska rådet är tydliga i sina slutsatser. Vi måste agera nu för att vända utvecklingen.

En vanlig frågeställning när hållbarhetsfrågor diskuteras är var ansvaret ligger och vilka som ska se till att den nödvändiga omställningen blir av. Är det livsmedelskedjan med bönder, livsmedelsindustri och dagligvaruhandel som ska se till att det som erbjuds konsumenterna tar större hänsyn till hållbarhetsfrågorna?  Är det konsumenter som ska göra bättre och mer hållbara val och på så sätt bidra till ett förändrat matsystem?  Eller är det politikerna, som med politiska beslut ska se till att förändringarna kommer tillräckligt snabbt? Svaret är att de förändringar som krävs är så stora att alla måste hjälpas åt. Ingen del av samhället kan bära hela ansvaret, men ingen kan heller förvänta sig att andra ska driva förändringen utan att själv bidra.

Dagligvaruhandeln tar betydande steg inom flera viktiga hållbarhetsområden. Inom Axfood minskar de klimatpåverkande utsläppen inom egen verksamhet genom fossilfria lastbilstransporter mellan lager och butiker, byte till köldmedia som inte läcker klimatpåverkande gaser i butikers kylar och frysar och minskat matsvinn, för att nämna några områden. Trots det finns mycket kvar att göra. Många konsumenter bidrar och vill gärna bidra i än större utsträckning genom att äta mer hållbart. Ett betydande ansvar ligger på politiken eftersom ett tydligt och modigt klimatpolitiskt ledarskap utan ryckighet är centralt för en snabb och omfattande grön omställning.

EU-kommissionen har presenterat strategin Farm to Fork med målet att ställa om matsystemet i en mer hållbar riktning. Strategin har ett brett synsätt på hållbarhet som adresserar både miljö- och klimatfrågor, sociala frågor, hälsa och djurvälfärd. Inriktningen är att ansvaret behöver delas mellan alla som kan påverka produktion och konsumtion av livsmedel. Näringsliv och konsumenter behöver ta sitt ansvar, men politiken behöver också våga fatta nödvändiga beslut.

Kommissionen lyfter fram hur viktiga ekonomiska incitament för ett mer hållbart matsystem kan skapas med hjälp av skatter, och då särskilt moms. Priserna till konsument bör också bidra till att uppmuntra till mer hållbara val. Ekologisk mat lyfts särskilt fram som något som borde gynnas av skatteincitament. Detta är något som redan genomförts i vissa EU-länder och som diskuteras flitigt i andra – däremot inte i Sverige.

Idag uppmuntras inte svenska konsumenter som vill äta mer hållbart av några prisincitament. Tvärtom är det ofta dyrare att köpa hållbarhetsmärkt mat. Vår uppfattning är att ett alldeles för stort ansvar läggs på jordbruk, handel och konsumenter när det gäller att ställa om till mer hållbar matproduktion och -konsumtion. För att få till en omfattande förändring som snabbt får effekt krävs nu ett större politiskt ansvar och kraftfulla åtgärder.

Vi föreslår en sänkning av matmomsen för hållbarhetsmärkta varor. En sänkning från tolv till sex procent skulle gynna såväl produktion som försäljning och konsumtion, och att ta bort den helt skulle givetvis ge ännu större effekt. Det skulle ge konsumenter möjlighet att handla hållbar mat till lägre priser, samtidigt som det motiverar fler livsmedelsföretag att genomföra förändringar för att deras varor ska uppfylla kraven för olika hållbarhetsmärkningar för att öka varornas konkurrenskraft på marknaden. Eftersom många svenska bönder och livsmedelsproducenter redan ligger väl framme inom hållbarhet, skulle en sänkt matmoms sannolikt kunna bidra till att stärka deras position ytterligare.

Att konsumenter ibland väljer bort hållbarhetsmärkt mat på grund av det högre priset är känt sedan tidigare. När matpriserna nu stiger kraftigt efter två år av pandemi och det pågående kriget i Ukraina, är risken stor att hållbarhetsmärkt mat prioriteras bort i än större utsträckning. Den stigande matprisinflationen och EU-kommissionens tydliga ställningstagande att genom differentierad skatt skapa prisincitament för hållbara matvaror, gör det angeläget att så snart som möjligt förändra den svenska matmomsen så att den gynnar hållbar mat genom prissänkningar för konsumenter.

Med undantag av nedsatt moms på kollektivtrafik har differentierad moms inte använts som ett sätt att styra mot mer hållbar konsumtion i Sverige tidigare. Momsen på mat sänktes på 1990-talet, dock utan koppling till hållbarhet. I en tid då hållbarhetsutmaningarna är större och mer akuta än någonsin är det hög tid att svenska politiker visar handlingskraft och prioriterar åtgärder som gynnar miljön utan att drabba hushållens plånböcker. En lägre momssats för hållbarhetsmärkta livsmedel är idag det mest effektiva sättet att styra produktionen och konsumtionen mot att bli mer hållbar, både på kort och lång sikt. 

Klas Balkow, vd och koncernchef Axfood

Åsa Domeij, hållbarhetschef Axfood


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?