ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Mer expansiv finanspolitik löser inte Sveriges problem

  • INTERNATIONELL LÄXA. Har svensk ekonomi tagit skada av de senaste decenniernas balanserade finanspolitik? Svaret är nej. I länder där statsskulden ökat kraftigt, såsom i USA och Japan, har den ekonomiska tillväxten inte varit högre, skriver Fredrik NG Andersson och Lars Jonung. Foto: Jesper Frisk

DEBATT. I ljuset av den försämrade konjunkturen höjs allt fler röster för en generösare finanspolitik. Men Sveriges ekonomiska utmaningar går djupare och budskapet från bland annat Japan och USA är tydligt: stora budgetunderskott höjer inte tillväxten på sikt, skriver Fredrik NG Andersson och Lars Jonung vid Lunds universitet.

Nu höjs starka röster för en mer expansiv finanspolitik. Argumenten är många: kommande lågkonjunktur, svag trendtillväxt, låga räntor, investeringsbehov i bostäder, försvar och infrastruktur, behov av så kallade gröna miljöinvesteringar, satsningar på integration och offentlig välfärd. Listan är lång och kan göras längre.

Vi vill varna för denna sirenernas finanspolitiska lockelsesång. En mer expansiv finanspolitik kan på kort sikt mildra vissa symtom, men den löser inte de grundläggande problemen i svensk ekonomi, varken på kort eller lång sikt. Dessa är nämligen av strukturell, inte tillfällig, natur. Ökade offentliga utgifter och växande statsskuld motverkar inte strukturfel.

Det finns flera skäl för att undvika en mer expansiv finanspolitik:

- Svensk ekonomi lider inte av bristande efterfrågan. En svag krona och en extremt expansiv penningpolitik genom den negativa räntan driver redan på efterfrågan. Vi står i stället inför ett allvarligt produktivitetsproblem. Tillväxten i produktiviteten har nämligen fallit trendmässigt sedan början av 2000-talet. Den främsta orsaken är ett lägre bidrag från it-investeringar till den samlade tillväxten.

Det kan låta paradoxalt att all den nya it-teknik och färska datorkraft vi har fått de senaste åren inte höjt produktiviteten nämnvärt. Men nationalräkenskaperna har här ett entydigt budskap. Det var på 1990-talet som den stora tillväxteffekten av it registrerades. Sedan dess har den klingat av.

Kanske kan den pågående digitaliseringen och dagens innovationer ge tillväxten fart i framtiden, men vi är inte där än. Detta är ett internationellt, inte ett inhemskt, problem. Vi kan inte lösa det på egen hand med växande budgetunderskott och offentlig skuld.

- Sedan mitten av 1990-talet har den svenska statsskulden fallit som andel av BNP: från drygt 70 procent till cirka 40 procent mätt med det som kallas Maastrichtskulden. Detta är ett resultat av god tillväxt i BNP kombinerad med en balanserad finanspolitik där små underskott i lågkonjunktur mötts av små överskott i högkonjunktur.

Har svensk ekonomi tagit skada av denna balanserade finanspolitik? Svaret är nej. I länder där statsskulden – till skillnad från Sverige – har ökat kraftigt såsom i USA och i Japan har den ekonomiska tillväxten inte varit högre.

I mitten av 1990-talet hade dessa länder statsskuldkvoter jämförbara med den svenska. I dag är den japanska statsskulden sex gånger större än den svenska och den amerikanska två och en halv gång större. Trots detta har den svenska tillväxten varit något högre än den amerikanska i genomsnitt sedan 1995 och mycket högre än den japanska.

Budskapet är klart: stora budgetunderskott höjer inte tillväxten på lång sikt.

- Ett land behöver en finanspolitisk säkerhetsmarginal för att klara av de djupa ekonomiska kriser som inträffar med jämna mellanrum. Detta gäller i synnerhet för en liten öppen ekonomi som den svenska utsatt för störningar från omvärlden.

När krisen kommer, bör vi ha ett statsfinansiellt utrymme som tillåter stora budgetunderskott för att motverka krisens förödande effekter på hushållen, företagen och samhällsekonomin. Vi har ännu inte nått en tillräckligt låg statsskuldskvot för att möta en djup finanskris att döma av mönstret från krisdrabbade länder på senare tid.

Att tvingas skära ned de offentliga utgifterna under en kris, fördjupar krisen och riskerar den politiska stabiliteten. Det visar inte minst den internationella finanskrisen 2008 där Trump, Brexit, isolationism och växande populism följde i kölvattnet av krisen.

- Dagens rekordlåga räntor är förvisso ett incitament för att låna och tidigarelägga investeringar. Vi ska dock akta oss för att se den negativ räntan för staten som en inbjudan till offentlig lånefest. Historien visar att räntor kan vara låga under en lång tid, men de förblir inte låga i all framtid. Alla investeringar bör ha en sund finansieringsplan som håller även för ett mer normalt ränteläge.

Vi har byggt upp ett starkt finanspolitiskt ramverk i Sverige som tjänat oss väl i mer än 20 års tid – under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Detta ramverk bör vi inte rasera.

Det är lätt att hävda att vi ska låna mer i lågkonjunktur för att ”brygga över konjunkturen” och fortsätta att låna i högkonjunktur för att ”investera”. Så fördes den ekonomiska politiken under 1970- och 1980-talen. Den bidrog till en statsfinansiell kris på 1990-talet. Vi får inte glömma dessa dystra erfarenheter av en expansiv finanspolitik.

Vad ska Sverige då göra? Vi bör börja med att acceptera att tillväxten kommer vara lägre tills den globala produktivitetstillväxten tar fart igen. Under tiden bör fokus ligga på reformer som bidrar till att öka svensk tillväxt när den internationella konjunkturen vänder.

Här krävs åtgärder som får svensk ekonomi att arbeta mer effektivt. Det gäller främst att förbättra bostadsmarknaden och arbetsmarknaden samt driva en skattepolitik som ger tillväxt.

Svensk ekonomi har gått bra jämfört med andra länder sedan 1990-talet då vi övergav tron på expansiv finanspolitik som svaret på våra ekonomiska svårigheter. I stället satsade vi framgångsrikt på strukturreformer och hållbara statsfinanser efter 1990-talskrisen.

Låt oss inte förföras av tron på expansiv finanspolitik som lösningen på strukturella obalanser. En sådan politik kan på kort sikt dölja problemen men erbjuder ingen långsiktig lösning. Nu är det i stället dags för nästa våg av framåtblickande strukturreformer.

Fredrik NG Andersson, docent, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet 

Lars Jonung, professor, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies