1515
Annons

Med budgeten fortsätter högskattepolitiken

DEBATT. Finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade på torsdagen övergångsregeringens budget. Även om expeditionsministären har undvikit de mest politiskt känsliga frågorna så fortsätter högskattepolitiken, skriver Skattebetalarnas vd Christian Ekström.

Finansminister Magdalena Andersson (S).
Finansminister Magdalena Andersson (S).Foto:Anders Wiklund

På torsdagen presenterade Magdalena Andersson övergångsbudgeten för 2019. Läget är djupt olyckligt. Visserligen har partierna äntligen kommit överens om att sänka skatten för pensionärerna, ett viktigt steg mot att helt avskaffa skatteskillnaden 2020. Men det är också allt.

Det historiskt låsta politiska läget gör att vi nu i princip står med en fortsättning på förra årets budget. Ingen ska alltså förledas tro att övergångsbudgeten är opolitisk. Även om expeditionsministären har undvikit de mest politiskt känsliga frågorna så fortsätter högskattepolitiken. Och ansvaret vilar tungt på företrädarna för alliansen.

Allianspartiernas totala oförmåga att hantera ett valresultat som i allra högsta grad var väntat visar på en nästintill obegriplig politisk valhänthet. Fredrik Reinfeldts gamla sentens ”Den som inte är förberedd är oförberedd” kanske kändes en aning banal när den myntades, men har sällan känts mer träffande. Besvikelsen över att inte uppnå egen majoritet är förståelig, men det kan knappast ha kommit som en chock.

Det är självklart besvärligt för alliansen att inte kunna regera i majoritet. Men det är väljarnas dom och detsamma gäller samtliga (realistiska) regeringsalternativ. Att pröva sin politik när stödet för stora delar av det sakpolitiska innehållet sannolikt kan röstas igenom i riksdagen borde vara det naturliga – inte att önska sig tillbaka till Decemberöverenskommelsens passivitet.

Inför det kommande arbetet med att få till stånd såväl en regering som en budget finns anledning att påminna om det faktum är att 60 procent av svenska folket vill ha sänkta, inte höjda, skatter. Visst gjorde Vänsterpartiet ett starkt val med sina 7,9 procent. Men partiets framgång – 2,2 procentenheter bättre än valet 2014 – kompenseras med råge av att Miljöpartiet och Socialdemokraterna backat mer än dubbelt så mycket – sammantaget 5,2 procentenheter.

Därutöver tappade Feministiskt Initiativ, som anser att offentlig ekonomi är något som man kan ”räkna på hitan och ditan”, nästan 3 procentenheter och därmed i praktiken utraderades. Sammantaget var detta inte ett starkt val för de samlade skattehöjarpartierna.

Stefan Löfvens regering höjde skatterna med 66 miljarder kronor under den förra mandatperioden. Få skulle hävda att det har resulterat i en bättre offentligt finansierad välfärd, tvärtom. 30 procent klarar inte gymnasiet. Vårdköerna har vuxit i alla landsting i landet och vi har lägre polistäthet än någonsin. Trots en stark konjunktur är Sveriges BNP-tillväxt per capita bland de sämsta i hela Europa. Detta är bara några i en lång rad exempel som visar att Sverige – i flera viktiga avseenden – är på väg i fel riktning.

Lägg därtill att allt fler experter anser att lågkonjunkturen lurar runt hörnet. Det är tydligt varför väljarna efterfrågar en ny politik.

Vad Sverige behöver är kraftfulla reformer som bygger landet starkt. Till att börja med behövs skattesänkningar på arbete och företagande – både på kort och på lång sikt. Därutöver behöver vi ett tydligt återupprättande av statens kärnfunktioner. I första hand handlar det om en fungerande rättsstat, god kvalitet i skola, vård och omsorg och ett försvar värt namnet.

Det innebär också att prioritera bort det som inte ska vara offentliga åtaganden och effektivisera annat. Under mandatperioden bör en utgiftsreform – där de offentliga utgifterna granskas – genomföras före en skattereform.

Därtill måste även de kommunala utgifterna följas upp bättre. Kanske genom att ge Riksrevisionen i uppdrag att granska även kommunerna, som i dag tillåts göra i huvudsak politiska styrda lekmannarevisioner.

Därtill bör det kommunala skatteutjämningssystemet ses över. Vi kan inte tillåta oss lyxen att ha en skatteutjämning som uppmuntrar skattehöjningar och slöseri, och som bestraffar sparsamhet.

Detta är bara ett axplock av det oerhört viktiga arbete som borde ha inletts i och med höstens budget. Tyvärr ligger det i farans riktning att landet och väljarna får vänta på att valresultatet ska avspeglas i faktiskt handling om inte partierna tar sig i kragen. Tre statsministeromröstningar kvar. Det är dags att komma överens.

 

Christian Ekström, vd, Skattebetalarna


Miljardkranen är vidöppen

Sverige får av allt att döma en expansiv budget för 2019. Konjunkturellt ser det ut att vara helt rätt. Tillväxten tycks bli den svagaste sedan 2013 och Riksbanken planerar att höja räntan.

Ulf Kristersson (M), Stefan Löfven (S), Annie Lööf (C)
Ulf Kristersson (M), Stefan Löfven (S), Annie Lööf (C)Foto:TT

Efter Vänsterpartiets besked på onsdagen ser Sverige ut att få en S/MP-regering som med stöd av C och L ska regera på en budget från M och KD som stöddes av SD. Det är med andra ord inte helt solklart vems politik som egentligen ska genomföras i år. Särskilt inte om också V får ett ord med i laget som betalning för att inte rösta nej till Stefan Löfven som statsminister.

Vad som i alla fall verkar klart är att budgeten för innevarande år kommer att bli expansiv. Hur expansiv beror på vad den regering som eventuellt tillträder tar sig för i vårbudgeten. De skattesatser som slogs fast i M/KD-budgeten ligger hursomhelst fast.

SEB:s bedömning är att budgeten kommer att innebära en stimulans på 0,6-0,7 procent av BNP. För den som fortfarande har krona för krona-mantrat ringande i öronen låter det säkert som en styggelse. Men sett till hur konjunkturen utvecklas kan det visa sig vara ganska väl avvägt.

Att såväl den globala som den svenska ekonomin är på väg att svalna räknar de flesta med. Frågan är hur mycket. Analyshuset Capital Economics räknar i en färsk prognos med att den globala tillväxttakten sjunker från 3,7 procent 2018 till 3,1 respektive 2,8 procent 2019 respektive 2020. Nästa år blir i så fall det svagaste sedan finanskrisen.

För svensk räkning var det nog en del som studsade till när Konjunkturinstitutet strax före jul drog ned tillväxtprognosen för 2019 från 1,9 till 1,3 procent. Men genomsnittet för de fem prognosmakare som släppt nya bedömningar den senaste dryga månaden ligger faktiskt på 1,4 procent. Årets BNP-tillväxt skulle i så fall bli den svagaste sedan 2013.

Nu är inte låg BNP-tillväxt exakt detsamma som lågkonjunktur. Resursutnyttjandet är fortsatt ansträngt och KI exempelvis räknar med högkonjunktur hela perioden 2019-2020. Men riktningen är tydlig och den senaste tidens statistik har dragit åt det tristare hållet.

Ytterligare en faktor är att Riksbanken har börjat höja räntan. Nivån är visserligen mycket låg och nästa höjning väntas först mot slutet av året, men penningpolitiken går i alla fall på tvärs med konjunkturutvecklingen. Och även om Riksbanken skulle vilja stimulera finns det inte så värst mycket att ta av.

Därför behöver det inte vara fel med en finanspolitik som skjuter på lite. Även om det kanske mest är en konsekvens av att hel drös partier har haft fingrarna i syltburken.

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?