ANNONS:
Till Di.se

Malmö ett avskräckande exempel för Sverige

  • HÖGT PRIS. I Malmö har Liberalerna gjort upp med Socialdemokraterna med argumentet att partiet inte vill vara beroende av SD. Men priset är att Malmö inte förnyas och att en sömnig socialdemokrati kan regera vidare som om inget har hänt, skriver Dan Olofsson. Foto: Jack Mikrut

DEBATT. Centerpartiets och Liberalernas recept för ett bättre Sverige är allianspolitik. Därför borde de fokusera på att hitta en regeringslösning som ger så mycket allianspolitik som möjligt – inte låta avståndstaganden från SD och kompromisser med S urvattna den, som man gjort i Malmö, skriver entreprenören Dan Olofsson.

Efter åtta år av politisk oförmåga, först med en alliansregering som var rädd för förluster i riksdagen och därför inte drev viktiga frågor och sedan med en svag rödgrön regering, är det hög tid för politisk förnyelse. Möjligheterna att driva igenom positiva förändringar är också goda. Det finns en 59-procentig icke-socialistisk riksdagsmajoritet för att genomföra en lång rad reformer för att uppmuntra arbete och företagande, åtgärda bostadsbristen och sänka trösklarna till arbetsmarknaden.

Men Centerpartiet och Liberalerna vill inte använda denna 59-procentiga riksdagsmajoritet. I stället kan de ha landat i beslutet att släppa fram Stefan Löfven som statsminister, under villkoret att han ska gå med på att genomföra liberala reformer.

Den fullständiga kravlistan är inte offentliggjord, men de krav som framförts via media är bra. Om en socialdemokratisk regering kan tänka sig att genomföra dessa åtgärder vore det ett stort kliv framåt för Sverige.

Problemet är bara att det är väldigt osannolikt. Jag har alltid sett positivt på en socialdemokrati som kombinerar social utjämning med en pragmatisk syn på näringslivet. Men tyvärr är det inte i den riktningen som Socialdemokraterna har utvecklats under senare år. I dag står partiet för en bidragslinje och företagarfientlighet. När det gäller arbetsmarknaden och bostadsmarknaden finns kopplingar till starka särintressen som i praktiken blockerar allt nytänkande. Priset för detta är utanförskap både på arbets- och bostadsmarknaden.

Därför tror jag inte att Centerpartiets och Liberalernas väg är framkomlig. Den fråga som nu ställs i media är vilka eftergifter Socialdemokraterna är beredda att acceptera för att kunna fortsätta regera. Men en mer relevant fråga är, som jag ser det, vilka liberala reformer Centerpartiet och Liberalerna är beredda att avstå ifrån för att släppa fram Stefan Löfven?

Till slut handlar det ändå om förhandlingar. Och förutsatt att det blir en uppgörelse kommer den innebära att Centerpartiet och Liberalerna ger upp ett antal nödvändiga reformer som det redan finns politiskt stöd för i riksdagen. Risken är stor att förslagen begravs i utredningar och att lite i praktiken åstadkoms. Det blir mindre av politisk förnyelse än med en alliansregering som vill genomföra de föreslagna förändringarna på riktigt.

Rädslan för SD har blivit en förbannelse. I min egen hemkommun Malmö har Liberalerna gjort upp med Socialdemokraterna med argumentet att partiet inte vill vara beroende av SD. Men priset är att Malmö inte förnyas och att en sömnig socialdemokrati kan regera vidare som om inget har hänt. Liberalerna har fått ett antal kommunalrådsposter, det är skillnaden, men samtidigt eroderat sitt förtroende som en kraft för en ny politik förankrad i det enda realistiska alternativ som i dag finns till socialdemokratin, det vill säga alliansen.

Jag är ingen anhängare av SD. Min uppfattning är att SD ska hållas borta från makten och jag delar absolut inte Sverigedemokraternas syn på invandrare. Men det är en politisk återvändsgränd att avstå från att genomföra nödvändiga reformer av skälet att SD tycker samma sak. Sverige regeras inte med avståndstaganden från SD, för det är ingen lagstiftning. Sverige regeras bäst med lagstiftning som främjar arbete och företagande, för det är detta som skapar vårt välstånd och det är detta som ger resurser så att de utsatta i samhället kan inkluderas.

Flera av de reformer som diskuteras är sådant som borde ha genomförts för länge sedan. Skälet till att det inte skett är att Socialdemokraterna har varit blockerade av sin rörelse, och att Moderaterna främst av taktiska skäl valt att avstå. Konsekvensen har blivit försämrad integration och ett ökat utanförskap – något som inte minst märks i Malmö. Vidare har vi ett stort behov av bostäder anpassade efter vad många orkar med att betala, men ändå är politiken nu utformad så att nybyggandet är på väg ned. De långa sjukvårdsköerna är ett annat problem som inte fått någon lösning. Nuvarande regering har i stället lagt sin energi på att försöka avveckla de privata alternativen som hjälper till att korta köerna.

Tjatet om att inte stödja sig mot SD vittnar om svagt självförtroende och kommer bara att öka SD:s popularitet. Det bästa sättet att skydda vårt fria och öppna samhälle är att liberala politiker sträcker på sig och är tydliga med vad de själva står för, inte att de positionerar sig genom avståndstaganden. Det för inte sakfrågor framåt. Ledarskribenter i DN och Sydsvenskan ser avståndstaganden som det viktiga, medan ledarskribenter i Dagens Industri, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ser att det faktiskt blir en politikskillnad som är viktig för Sverige om Kristersson i stället för Löfven leder regeringen.

Och detta är kärnfrågan. Ska vi ägna oss åt avståndstaganden som inte löser ett enda av de problem som förtjänar lösningar eller ska vi fokusera på att driva en politik som tar tag i problemen? Centerpartiets och Liberalernas recept för ett bättre Sverige är allianspolitiken. Rimligen borde de då fokusera på att hitta en regeringslösning som ger så mycket allianspolitik som möjligt istället för att låta avståndstaganden från SD vara det som allt ska cirkulera kring.

Centerpartiet och Liberalerna kan få allianspolitik med en alliansregering. En mängd kompromisser med socialdemokratin kommer endast att ge mindre allianspolitik och mer S-politik. Det finns ingen anledning för C och L att urvattna allianspolitiken när det finns ett alternativ som fullt ut kommer att driva en allianspolitik så långt detta är möjligt.

Sverige har ett antal stora problem som politiken behöver ta itu med. Priset för att de folkvalda inte har gjort det tidigare kommer att synliggöras i nästa lågkonjunktur när vi inte längre kan sänka räntan för att stimulera ekonomin eftersom vi redan har nollränta. Vi kanske inte heller kan sänka en redan svag krona. Detta pris kommer att bli ännu högre de kommande fyra åren om en urvattnad allianspolitik ska drivas av Stefan Löfven.

Dan Olofsson, entreprenör

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies