1515
Annons

LO: Klyftorna har ökat

REPLIK. Inkomstskillnaderna har under de senaste decennierna ökat snabbt i Sverige. OECD har visat att skillnaderna ökat snabbare i Sverige än i något annat medlemsland i organisationen.

Bild:Nora Lorek

Ökad jämlikhet handlar om rättvisa och om vilket samhälle vi vill ha. Alla behöver såklart inte hålla med om jämlikhetens egenvärde. Men det finns inga belägg för att de senaste decenniernas ökande inkomstskillnader, som Bettina Kashefi antyder i sin debattartikel, skulle ha varit nödvändiga för att skapa tillväxt, reallöneökningar och produktivitet. Tvärtom visar flera studier på stora potentiella risker för tillväxten med ökad ojämlikhet. En studie från OECD (Cingano, 2014) som tittar på 30 års utveckling i medlemsländerna visar exempelvis att ökade inkomstskillnader har en signifikant negativ effekt på tillväxten. Slutsatsen i studien är att politik och reformer som utgår från att vinsterna kommer sippra ner till alla delar av befolkningen, riskerar att undergräva den långsiktiga tillväxten.

Bettina Kashefi skriver också att den ökande svenska ojämlikheten bara kan ses med vissa typer av mått. Detta stämmer inte, oavsett metod visar statistiken på ökande inkomstskillnader sedan mitten av 1980-talet.

Men skillnaderna har inte ökat avseende i alla inkomstslag. Även om ökade löneskillnader är en stor del av problematiken i många andra länder så är det inte fallet i Sverige. En trolig förklaring till varför löneskillnaderna inte ökat på samma sätt i Sverige som i många andra länder är våra starka fackförbund – hög organisationsgrad och kollektivavtalstäckning har i flera jämförande studier lyfts fram som viktiga faktorer för minskade löneskillnader.

Så varför ökar då inkomstskillnaderna i Sverige?

Den förklaring som lyfts fram i debattartikeln – baserat på Svenskt Näringslivs egen analys – är att den ökande ojämlikheten är ett resultat av omfattande invandring. Integrationen av nyanlända på arbetsmarknaden är onekligen en viktig fråga. Den avsiktsförklaring om så kallade etableringsjobb som slöts mellan LO, Unionen och Svenskt Näringsliv i vintras har potential att, genom att kombinera riktiga arbeten och reguljär utbildning, få många personer i arbete som i dagsläget saknar de kunskaper som krävs på svensk arbetsmarknad.

Men att, som Svenskt Näringsliv gör, antyda att det är detta som ligger bakom den stora ökningen av inkomstskillnaderna går emot vad som påvisats av ledande forskare på området. Resultaten från en studie som släpptes för ett par veckor sedan i Nordic Economic Policy Review (Pareliussen och Robling, 2018) indikerar att endast cirka 5 procent av ökningen av inkomstskillnaderna i Sverige sedan millennieskiftet förklaras av de strukturella effekterna av invandringen.

Det finns i stället två andra huvudsakliga förklaringar till de ökade inkomstskillnaderna. För det första har större och mer koncentrerade kapitalinkomster till toppen inneburit att de som har de högsta inkomsterna dragit ifrån resten av befolkningen. Det är flera saker som ligger bakom detta. Under de senaste decennierna har exempelvis finansmarknaderna internationaliserats och avreglerats vilket troligen är en av orsakerna till utvecklingen. I Sverige har dessutom beskattningen av förmögenheter och kapitalinkomster minskat.

För det andra har inkomsterna för personer i botten av inkomstfördelningen halkat efter resten av befolkningen, framförallt sedan millennieskiftet. Detta beror dels på en urholkning av inkomstförsäkringssystemen som a-kassa och sjukförsäkring, både när det gäller ersättningsnivåerna som inte hållit jämna steg med löneutvecklingen och i fråga om vem som omfattas vid exempelvis arbetslöshet. Dels beror det på att de som redan har de lägsta inkomsterna i samhället – däribland sjuka och arbetslösa – betalar högre skatt på samma inkomst jämfört med resten av befolkningen.

Svenskt Näringsliv har under flera decennier drivit på för en politik som oundvikligen lett till ökade inkomstskillnader. Det är märkligt att man nu inte vill stå för konsekvenserna av sitt framgångsrika arbete.


Ola Pettersson, chefsekonom LO
Anna Almqvist, LO-ekonom 


Läs Bettina Kashefis artikel här.

Läs Bettina Kashefis svar på denna artikel här.

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.


Replik: Skattenyttan i vården borde vara en valfråga

Leif Östling och Jörgen Nordenström slår huvudet på spiken med sin svidande kritik av vårdens bristande effektivitet när det gäller skattenytta, skriver Vårdförbundets Sineva Ribeiro och Läkarförbundets Sofia Rydgren Stale.

Foto:Anna E Olsson

Frågan är vad politikerna tänker göra åt en av väljarnas viktigaste valfrågor. Hälso- och sjukvårdens styrning, organisering och finansiering är givetvis inget man förändrar och löser på fyra år, men partierna måste försöka hitta och presentera lösningar för väljarna. Vi efterfrågar mer långsiktig politik och förslag på reformer med start i valrörelsen. 

Vi representerar de ledande fackförbunden för legitimerad personal inom hälso- och sjukvården och organiserar sammanlagt nära 200 000 vårdmedarbetare. Våra medlemmar är bland andra läkare och sjuksköterskor, just de yrkesgrupper som nämns i Östlings och Nordenströms debattartikel ”Fem fel i vården som är skadliga för skattenyttan” (17/6). Som representanter för professionerna välkomnar vi att effektiviteten i svensk hälso- och sjukvård ifrågasätts och utmanas utifrån de perspektiv som tas upp! Det är en intressant genomgång av den komplexa sektor som är den offentligt finansierade vården och partier som gör anspråk på att vara statsbärande borde ta intryck av den.

Precis som Östling och Nordenström konstaterar i sin artikel så är personalhanteringen ett av vårdens största problem. Det är vi som fackförbund de första att skriva under på. För att få en bättre folkhälsa, där socioekonomisk status eller bostadsort inte spelar roll för vilken vård du får, behöver vi få fler legitimerade kollegor med rätt kompetens. Vägen dit går genom en sundare personalpolitik och arbetsmiljö, så att fler vill stanna inom vården och fler får förutsättningar att arbeta heltid och möjlighet till karriärutveckling.

I vintras gick Läkarförbundet och Vårdförbundet ut på DN debatt och krävde att regeringen tillsätter en kriskommission för att komma till rätta med kompetensförsörjningen och arbetsmiljön inom hälso- och sjukvården. Det fick kalla handen av socialminister Hallengren och ett lamt välkomnande från oppositionspartierna. För det är tyvärr så det är: Vården är en av väljarnas viktigaste fråga och det måste synas mer från rikspolitiken i den pågående valrörelsen. Svensk hälso- och sjukvårds växande problem med köer och kvalitetsbrister har eskalerat efter pandemin, men likväl saknas politisk vilja att lösa denna ödesfråga. 

Hälso- och sjukvårdens styrning, organisering och finansiering är givetvis inget man förändrar och löser på fyra år – men varför försöker inte partierna hitta lösningar? Ett fåtal partier kräver en ökad nationell styrning av vården, men i övrigt lyser de systemkritiska och långsiktiga förslagen med sin frånvaro. Coronapandemin har lett till nyttiga diskussioner om statens kontra regionernas ansvar för vården, men dessa diskussioner behöver omsättas i långsiktig politik. Det är inte givet att en utökad statlig styrning är vad alla vill ha och det är något som behöver diskuteras. 

Det nuvarande hälso- och sjukvårdssystemet måste ifrågasättas politiskt och utvärderas på ett sätt som hjälper befolkningen att förstå och ta ställning. Väljarna, skattebetalarna, patienterna och hälso- och sjukvårdpersonalen har rätt att förvänta sig att politiken gör ärliga försök att förbättra vården på systemnivå, både nationellt och regionalt. Det sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande arbetet måste prioriteras mer av politiken, fast det inte är lika medievänligt som nya ambulanshelikoptrar eller banbrytande teknik. Annars riskerar vi som nation att hamna efter vad gäller folkhälsa.

Än är det inte för sent att gå till val på långsiktiga politiska reformer av hälso- och sjukvårdens styrning, organisering och finansiering!

Sineva Ribeiro, ordförande, Vårdförbundet

Sofia Rydgren Stale, ordförande, Läkarförbundet


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?