1515
Annons

LKAB:s investeringar måste öka dramatiskt

DEBATT. Nyligen berättade statliga LKAB att järnmalmen i Kiruna tar slut snabbare än väntat. Det är anmärkningsvärt att bolaget inte återinvesterat sina rekordvinster i att utöka sina malmreserver genom uppköp eller samriskbolag internationellt, skriver Pär Weihed, professor i malmgeologi vid LTU.

Foto:Fredrik Sandberg

Tar Kirunamalmen slut? Den frågan ställde sig många när LKAB:s vd Jan Moström den 26 oktober meddelade att Kiirunavaaramalmen inte fortsatte mot djupet så som man tidigare trott. Nyheten överraskade även initierade gruvexperter och slogs upp stort både i lokalpress och i riksmedier.

Presskonferensen med Jan Moström väcker också en hel del frågor, bland annat om hur bolaget hanterat sin prospektering, hur det har jobbat med att bygga malmreserver och hur de har rapporterat detta till aktieägaren (svenska staten) och marknaden.

Nu är LKAB ett statligt bolag med en aktieägare och finns inte på börsen. Detta gör att kraven på redovisning av malmreserver inte är lika hårda som för till exempel Boliden BOL -5,48% Dagens utveckling , som måste följa specifika rapporteringskrav och redovisa sina mineralreserver. Frågan är vad som hänt om LKAB hade varit börsnoterat?

Presskonferensen väcker också frågor om ägarens kompetens vad gäller gruvverksamhet. Om LKAB tidigare haft en initierad – och i gruvfrågor kunnig – styrelse skulle denna situation då ha uppstått? Problemet är inte nuvarande ledning som nyligen förstärkte sin prospekteringsorganisation och rekryterade en erfaren prospekteringschef, Pierre Heeroma, från Boliden. Problemet är inte heller den förra ledningen, som faktiskt initierade och startade en prospekteringsavdelning efter många års gruvverksamhet utan prospektering.

Det stora felet ligger snarare längre tillbaka i tiden, på 1980-talet, när LKAB beslutade att lägga ned sin prospekteringsavdelning. Att bygga malmreserv innebär att man måste prospektera. Ett gruvföretag som slutar prospektera säger indirekt till marknaden att nu börjar slutbrytning av malmen, och man förlänger då inte längre gruvans livslängd, den så kallade LOM (life of mine). Det historiska felbeslutet på 1980-talet får LKAB sota för drygt 30 år senare.

Vi får se om detta misstag går att åtgärda genom en intensifierad prospektering. Jag tror det är möjligt, men det kräver omfattande investeringar, förmodligen i storleksordningen 300–400 miljoner kronor per år eller mer. Det kräver också en koncernledning som är uthållig i sina prospekteringsinsatser.

Flera i koncernledningen, inklusive Jan Moström, har ett förflutet i Boliden som är det bolag som satsar särklassigt mest på prospektering (de har legat över 400 miljoner kronor per år under många år) i Sverige och som har varit lyckosamma i detta arbete och därigenom lyckats behålla, eller till och med utöka, sina malmreserver i de områden där de är aktiva, både i Sverige och utomlands.

I en intervju i Norrbottenskuriren den 26 oktober tyckte Magnus Ericsson, professor i mineralekonomi vid Luleå tekniska universitet, att detta skulle kunna vara ”början på något nytt”. Jag håller med. Malmfälten i Norrbotten är i grunden underprospekterade. LKAB är ledande på storskalig underjordsbrytning och är ledande i anrikningsprocessen och pelletsproduktion från magnetitjärnmalm. Det finns också i grunden en stor efterfrågan på järnmalm även om den globala konkurrensen är stor.

Allt detta gör att jag tror på en gruvindustri i Norrbotten och Sverige förutsatt att staten löser de ständiga konflikter som uppstår mellan gruvnäringen och andra markanvändningsintressen som exempelvis rennäring och turism. Det är också nödvändigt att korta ned tillståndsprocessen för gruvbrytning och göra den mer förutsägbar. Detta innebär inte att miljökraven ska minska, tvärtom, men de behöver vara förutsägbara.

Norrbotten och andra gruvområden i Sverige är som sagt underprospekterade. Om man jämför med områden i andra delar av världen med liknande geologisk potential är antalet borrmeter per ytenhet lågt.

Man kan konstatera att i ett regionalt perspektiv har inte någon större järnmalmsprospektering gjorts i Sverige sedan 1970-talet. Svenska staten genomförde ett omfattande järnmalmsprospekteringsprogram i Norrbotten på 1960-talet, för mer än 50 år sedan. Sedan dess har tekniken utvecklats och förståelsen för malmbildningsprocesser ökat. Detta kan nu LKAB tillägna sig.

Ska LKAB enbart vara en järnmalmsproducent? Jag tycker det finns mycket som talar för att LKAB bör överväga att prospektera också efter andra metaller. Det är välkänt att Norrbotten och malmfälten har en stor geologisk potential också för basmetaller som till exempel koppar och för ädelmetaller som guld och silver. På LKAB:s bakgård i Kiruna bedrivs nu prospektering runt Viscariafyndigheten, en koppargruva som var i produktion så sent som på 1990-talet. I Pahtohavaregruvan i närheten har koppar och guld brutits, också det så sent som på 1990-talet.

Förutom detta bedrivs prospektering av i huvudsak utländska prospekteringsbolag efter så kallade kritiska metaller såsom kobolt och sällsynta jordartsmetaller som behövs för ett fossilfritt samhälle. Det är också intressant att LKAB nyligen gick ut med nyheten att man ska se över möjligheten att utvinna fosfor, och kanske sällsynta jordartsmetaller, ur den apatit som finns i järnmalmen, men som i dag deponeras som avfall.

Det finns med andra ord många anledningar för LKAB att diversifiera sin portfölj och bli ett bolag som producerar flera metaller. Detta skulle också göra bolaget mindre sårbart för prissvängningar på en erkänt cyklisk mineralmarknad. Så bygg en prospekteringsavdelning med kompetens för prospektering efter flera metaller, inte bara järnmalm.

Skulle LKAB ändå endast fokusera på järnmalm finns flera kända och ännu inte färdigprospekterade järnmalmfyndigheter i Norrbotten: Mertainen (som LKAB lagt i malpåse), Ekströmsberg, Tjårrojåkka med flera. Vill man tänka större så finns också stor potential i Bergslagen, där exempelvis malmen i Grängesberg liknar de fyndigheter LKAB bryter i Norrbotten.

Jag har under många år förundrats över varför LKAB – med sin kunskap om storskalig underjordsbrytning och sitt processkunnande om att göra pellets av magnetitjärnmalm – inte har varit mer aktiva på marknaden och gått in i projekt både i andra delar av landet och internationellt. Det är framför allt anmärkningsvärt att man inte har återinvesterat sina rekordvinster i att utöka sina malmreserver genom uppköp eller samriskbolag internationellt.

Stora järnmalmsproducenter är Kina, Australien och Brasilien. Och i Kanada, Iran och Sydamerika finns malmer som liknar dem som LKAB bryter i malmfälten. Återigen kan man fundera på om detta beror på den enda aktieägarens, alltså svenska statens, ointresse att expandera utanför malmfälten? Finns det en oro att en expansion utanför malmfälten innebär en utflyttning? I så fall tycker jag att den är obefogad eftersom en större producerad volym och högre intäkter sannolikt också ger större utrymme för prospektering på hemmaplan.

Med rätt ledning och styrning är detta inte slutet, inte ens början på slutet utan slutet på början av en ny era av gruvbrytning i Norrbotten, där LKAB bör spela en ledande roll. Men glöm inte bort att allt börjar med prospektering.

 

Pär Weihed, professor i malmgeologi, Luleå tekniska universitet

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera