ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Stål & gruvor

LKAB:s investeringar måste öka dramatiskt

  • Foto: Fredrik Sandberg

DEBATT. Nyligen berättade statliga LKAB att järnmalmen i Kiruna tar slut snabbare än väntat. Det är anmärkningsvärt att bolaget inte återinvesterat sina rekordvinster i att utöka sina malmreserver genom uppköp eller samriskbolag internationellt, skriver Pär Weihed, professor i malmgeologi vid LTU.

Tar Kirunamalmen slut? Den frågan ställde sig många när LKAB:s vd Jan Moström den 26 oktober meddelade att Kiirunavaaramalmen inte fortsatte mot djupet så som man tidigare trott. Nyheten överraskade även initierade gruvexperter och slogs upp stort både i lokalpress och i riksmedier.

Presskonferensen med Jan Moström väcker också en hel del frågor, bland annat om hur bolaget hanterat sin prospektering, hur det har jobbat med att bygga malmreserver och hur de har rapporterat detta till aktieägaren (svenska staten) och marknaden.

Nu är LKAB ett statligt bolag med en aktieägare och finns inte på börsen. Detta gör att kraven på redovisning av malmreserver inte är lika hårda som för till exempel Boliden, som måste följa specifika rapporteringskrav och redovisa sina mineralreserver. Frågan är vad som hänt om LKAB hade varit börsnoterat?

Presskonferensen väcker också frågor om ägarens kompetens vad gäller gruvverksamhet. Om LKAB tidigare haft en initierad – och i gruvfrågor kunnig – styrelse skulle denna situation då ha uppstått? Problemet är inte nuvarande ledning som nyligen förstärkte sin prospekteringsorganisation och rekryterade en erfaren prospekteringschef, Pierre Heeroma, från Boliden. Problemet är inte heller den förra ledningen, som faktiskt initierade och startade en prospekteringsavdelning efter många års gruvverksamhet utan prospektering.

Det stora felet ligger snarare längre tillbaka i tiden, på 1980-talet, när LKAB beslutade att lägga ned sin prospekteringsavdelning. Att bygga malmreserv innebär att man måste prospektera. Ett gruvföretag som slutar prospektera säger indirekt till marknaden att nu börjar slutbrytning av malmen, och man förlänger då inte längre gruvans livslängd, den så kallade LOM (life of mine). Det historiska felbeslutet på 1980-talet får LKAB sota för drygt 30 år senare.

Vi får se om detta misstag går att åtgärda genom en intensifierad prospektering. Jag tror det är möjligt, men det kräver omfattande investeringar, förmodligen i storleksordningen 300–400 miljoner kronor per år eller mer. Det kräver också en koncernledning som är uthållig i sina prospekteringsinsatser.

Flera i koncernledningen, inklusive Jan Moström, har ett förflutet i Boliden som är det bolag som satsar särklassigt mest på prospektering (de har legat över 400 miljoner kronor per år under många år) i Sverige och som har varit lyckosamma i detta arbete och därigenom lyckats behålla, eller till och med utöka, sina malmreserver i de områden där de är aktiva, både i Sverige och utomlands.

I en intervju i Norrbottenskuriren den 26 oktober tyckte Magnus Ericsson, professor i mineralekonomi vid Luleå tekniska universitet, att detta skulle kunna vara ”början på något nytt”. Jag håller med. Malmfälten i Norrbotten är i grunden underprospekterade. LKAB är ledande på storskalig underjordsbrytning och är ledande i anrikningsprocessen och pelletsproduktion från magnetitjärnmalm. Det finns också i grunden en stor efterfrågan på järnmalm även om den globala konkurrensen är stor.

Allt detta gör att jag tror på en gruvindustri i Norrbotten och Sverige förutsatt att staten löser de ständiga konflikter som uppstår mellan gruvnäringen och andra markanvändningsintressen som exempelvis rennäring och turism. Det är också nödvändigt att korta ned tillståndsprocessen för gruvbrytning och göra den mer förutsägbar. Detta innebär inte att miljökraven ska minska, tvärtom, men de behöver vara förutsägbara.

Norrbotten och andra gruvområden i Sverige är som sagt underprospekterade. Om man jämför med områden i andra delar av världen med liknande geologisk potential är antalet borrmeter per ytenhet lågt.

Man kan konstatera att i ett regionalt perspektiv har inte någon större järnmalmsprospektering gjorts i Sverige sedan 1970-talet. Svenska staten genomförde ett omfattande järnmalmsprospekteringsprogram i Norrbotten på 1960-talet, för mer än 50 år sedan. Sedan dess har tekniken utvecklats och förståelsen för malmbildningsprocesser ökat. Detta kan nu LKAB tillägna sig.

Ska LKAB enbart vara en järnmalmsproducent? Jag tycker det finns mycket som talar för att LKAB bör överväga att prospektera också efter andra metaller. Det är välkänt att Norrbotten och malmfälten har en stor geologisk potential också för basmetaller som till exempel koppar och för ädelmetaller som guld och silver. På LKAB:s bakgård i Kiruna bedrivs nu prospektering runt Viscariafyndigheten, en koppargruva som var i produktion så sent som på 1990-talet. I Pahtohavaregruvan i närheten har koppar och guld brutits, också det så sent som på 1990-talet.

Förutom detta bedrivs prospektering av i huvudsak utländska prospekteringsbolag efter så kallade kritiska metaller såsom kobolt och sällsynta jordartsmetaller som behövs för ett fossilfritt samhälle. Det är också intressant att LKAB nyligen gick ut med nyheten att man ska se över möjligheten att utvinna fosfor, och kanske sällsynta jordartsmetaller, ur den apatit som finns i järnmalmen, men som i dag deponeras som avfall.

Det finns med andra ord många anledningar för LKAB att diversifiera sin portfölj och bli ett bolag som producerar flera metaller. Detta skulle också göra bolaget mindre sårbart för prissvängningar på en erkänt cyklisk mineralmarknad. Så bygg en prospekteringsavdelning med kompetens för prospektering efter flera metaller, inte bara järnmalm.

Skulle LKAB ändå endast fokusera på järnmalm finns flera kända och ännu inte färdigprospekterade järnmalmfyndigheter i Norrbotten: Mertainen (som LKAB lagt i malpåse), Ekströmsberg, Tjårrojåkka med flera. Vill man tänka större så finns också stor potential i Bergslagen, där exempelvis malmen i Grängesberg liknar de fyndigheter LKAB bryter i Norrbotten.

Jag har under många år förundrats över varför LKAB – med sin kunskap om storskalig underjordsbrytning och sitt processkunnande om att göra pellets av magnetitjärnmalm – inte har varit mer aktiva på marknaden och gått in i projekt både i andra delar av landet och internationellt. Det är framför allt anmärkningsvärt att man inte har återinvesterat sina rekordvinster i att utöka sina malmreserver genom uppköp eller samriskbolag internationellt.

Stora järnmalmsproducenter är Kina, Australien och Brasilien. Och i Kanada, Iran och Sydamerika finns malmer som liknar dem som LKAB bryter i malmfälten. Återigen kan man fundera på om detta beror på den enda aktieägarens, alltså svenska statens, ointresse att expandera utanför malmfälten? Finns det en oro att en expansion utanför malmfälten innebär en utflyttning? I så fall tycker jag att den är obefogad eftersom en större producerad volym och högre intäkter sannolikt också ger större utrymme för prospektering på hemmaplan.

Med rätt ledning och styrning är detta inte slutet, inte ens början på slutet utan slutet på början av en ny era av gruvbrytning i Norrbotten, där LKAB bör spela en ledande roll. Men glöm inte bort att allt börjar med prospektering.

 

Pär Weihed, professor i malmgeologi, Luleå tekniska universitet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer