1515

Liberala marknadsidéer ger ingen ny kärnkraft

DEBATT. Det är omöjligt att förutse om nya kärnkraftverk kan bli en kommersiell framgång – om kärnkraftselen ska konkurrera fritt med annan el på en avreglerad elmarknad. Det finns bara ett sätt att hantera denna fundamentala osäkerhet, nämligen att sätta de liberala marknadsreglerna ur spel, skriver Per Högselius.

RINGHALS. Det är inte många investerare som vågar tro på höga elpriser i framtiden. Därför är benägenheten för stora elförbrukare att binda upp sig i ytterligare framtida kärnkraftsprojekt nu så gott som obefintlig. Lösningen som återstår är att staten går in och tar en aktiv roll, anser Per Högselius.
RINGHALS. Det är inte många investerare som vågar tro på höga elpriser i framtiden. Därför är benägenheten för stora elförbrukare att binda upp sig i ytterligare framtida kärnkraftsprojekt nu så gott som obefintlig. Lösningen som återstår är att staten går in och tar en aktiv roll, anser Per Högselius.Foto:BJÖRN LARSSON ROSVALL / TT

Den 22 januari röstade riksdagen med liten marginal ned en motion från Sverigedemokraterna om att hejda den pågående avvecklingen av Ringhals 1 och 2. Omröstningen bildade kulmen på en allt hätskare – och alltmer paradoxal – svensk kärnkraftsdebatt. Å ena sidan har opinionsmätningar visat på att allmänhetens tilltro till kärnkraften nu är större än vad den varit på 20 år. Detta har spillt över på det politiska planet då M och KD, i syfte att stärka kärnkraftens överlevnadsmöjligheter, i december tog det drastiska steget att lämna 2016 års blocköverskridande energiöverenskommelse. Å andra sidan visar kärnkraftsoperatörerna själva – med Vattenfall i spetsen – ytterst begränsad entusiasm för kärnkraftens framtida utvecklingsmöjligheter. I praktiken går kärnkraftsindustrin i bräschen för att avveckla snarare än utveckla kärnkraften och Vattenfall var uttrycklig motståndare till SD:s motion (som i övrigt stöddes av M, KD och L).

Den verkliga ödesfrågan för svensk kärnkraft handlar emellertid inte om Ringhals 1 och 2. Den väsentliga och strategiska frågan handlar i stället om huruvida och under vilka förutsättningar Sverige kan komma att se investeringar i ny kärnkraft. Om inga nya kärnkraftverk byggs kommer det svenska energisystemet av allt att döma vara kärnkraftsfritt efter 2045 (då de nu existerande yngsta reaktorerna kommer att ha varit i drift i 60 år och måste tas ur bruk).

Det i särklass mest centrala dilemmat i detta sammanhang är inte frånvaron av en majoritet i riksdagen som kan tänkas vilja stödja ny kärnkraft. Det centrala problemet är i stället det fundamentala motsatsförhållande som råder mellan investeringar i ny kärnkraft och en avreglerad elmarknad.

Ett kärnkraftverk tar åtminstone två – och, som den finska erfarenheten visar, numera snarare fyra eller fem – politiska mandatperioder att bygga och projektet kan sträcka sig över perioder av såväl stabil högkonjunktur som upprepade ekonomiska kriser. Efter själva byggfasen kommer den operativa fasen, som i regel är tänkt att sträcka sig över åtminstone ett halvt århundrade.

Dessa extremt långa tidshorisonter gör det omöjligt att förutse huruvida nya kärnkraftverk har förutsättningar att bli en kommersiell framgång – det vill säga i den mån kärnkraftselen är tänkt att konkurrera fritt med annan el på en avreglerad elmarknad.

Det finns bara ett sätt att hantera denna fundamentala osäkerhet om kärnkraftens lönsamhet: nämligen att sätta de liberala marknadsreglerna ur spel. Det är ingen tillfällighet att de flesta länder som med störst entusiasm investerar i ny kärnkraft – som Kina, Indien, Ryssland, Förenade Arabemiraten – också har elmarknader som är betydligt mindre liberala än den nordiska.

Europeiska länder som bygger ny kärnkraft har försökt hitta alternativa lösningar. I Finland tillämpas på reaktorn TVO-3 den så kallade Mankala-modellen, som innebär att landets elintensiva industri på förhand binder upp sig för att köpa kärnkraftselen. Huvudintressenterna är således Stora Enso och UPM-Kymmene, som förbundit sig att köpa kärnkraftselen till självkostnadspris under flera decennier.

I Storbritannien, som för närvarande uppför en ny reaktor vid Hinkley Point, gick regeringen i början av projektet in och garanterade ett stabilt pris på kärnkraftselen om 92,50 pund per megawattimme i 35 år – alltså en feed-in-tariff av det slag som annars mest diskuteras i sammanhanget förnybar el. Operatören (i detta fall franska EDF) utlovades dessutom en statlig lånegaranti på 10 miljarder pund samt fullskalig ersättning för uteblivna intäkter om reaktorn läggs ned innan dess planerade 60-åriga livslängd. Eftersom numera inte ens detta uppfattas som tillräckligt attraktivt för privata investeringar i ytterligare brittiska kärnkraftverk har regeringen nu börjat undersöka möjligheterna för en mer komplex finansieringsmodell – en RAB-modell (Regulated Asset Base) – där en större del av osäkerheten kring framtida intäkter från försäljning av kärnkraftsel överförs direkt på konsumenter och skattebetalare.

I USA kan man samtidigt se att de kärnkraftverk som ligger i delstater med reglerad elmarknad är de enda som uppvisar någon lönsamhet (elpriset garanteras av delstatsmyndigheterna), medan de reaktorer som drivs i delstater med avreglerad marknad har enorma problem till följd av frän konkurrens från såväl skiffergas som förnybara energikällor.

Den bistra kontentan av detta är att nya investeringar i kärnkraft med nödvändighet kräver att kärnkraftsbolagen kringgår den avreglerade elmarknaden och så att säga skapar konstgjorda, skyddade öar på marknadens stormiga hav som inte berörs av elprisernas nyckfulla rörelser och marknadens dynamik. Globalt har insikten alltmer infunnit sig att kärnkraften helt enkelt inte är kompatibel med liberalt marknadstänkande.

Eftersom energisystemet just nu befinner sig i en radikal omställningsfas är det i dagsläget svårare än någonsin att sia om framtidens elpriser. Visserligen förutspås elbehovet i Norden under kommande decennier öka kraftigt till följd av övergången till eldrivna fordon, stål- och cementindustrins energiomställning, bygget av nya serverhallar mm. Men det är inte många investerare som vågar tro på höga elpriser i framtiden.

Därför är benägenheten för stora elförbrukare att binda upp sig, så som den finska industrin gjorde i början av 2000-talet (för reaktorn TVO-3), i ytterligare framtida kärnkraftsprojekt nu så gott som obefintlig. Lösningen som återstår är att staten – och därmed skattebetalarna – går in och tar en aktiv roll i finansieringsmodellerna för ny kärnkraft, som i Storbritannien.

Ett alternativ är att staten går in och stöder mer modesta investeringar i radikalt annorlunda kärnkraft, i form av småskaliga reaktorer av det slag som på sistone väckt stort uppseende på många håll i världen. Dessa har utvecklats just som en anpassning till den nya, turbulenta tidsålder som vi nu befinner oss i, där snabbhet, rörlighet och flexibilitet premieras medan stora, tunga projekt ter sig föråldrade. Ett intressant exempel på dessa mindre, flexibla reaktorer är den svenskutvecklade Sealer-reaktorn, som bolaget Lead Cold säger sig vilja serieproducera och ha i drift i Sverige från 2032. Denna typ av reaktorer erbjuder möjligen en väg ut ur den traditionella kärnkraftens härdsmälta på den avreglerade elmarknaden.

 

Per Högselius, professor vid Avdelningen för historiska studier, KTH, forskningsledare för nuclearwaters.eu samt författare till boken När folkhemselen blev internationell: elavregleringen i historiskt perspektiv.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?