1515
Annons

Låt svenska skattebetalare få en chans att ta del av böterna

DEBATT. Anklagelserna om penningtvätt kan få allvarliga följder för Swedbank. Ledningen och annan personal riskerar flera års fängelse och avstängning från befattningar inom banksektorn i upp till tio års tid, skriver Claes Sandgren, professor emeritus i civilrätt och tidigare ordförande för Institutet mot mutor.

HÖG STANDARD. De svenska bötesbeloppen vad gäller penningtvätt ligger alltjämt under internationell standard och är klart otillräckliga i ljuset av bankernas vinstnivå, skriver Claes Sandgren.
HÖG STANDARD. De svenska bötesbeloppen vad gäller penningtvätt ligger alltjämt under internationell standard och är klart otillräckliga i ljuset av bankernas vinstnivå, skriver Claes Sandgren.Foto:Naina Helén Jåma/TT, Naina Hel n Jåma/TT

Banksektorn i Europa har spårat ur under det senaste decenniet. Av de 20 största europeiska bankerna har 18 blivit föremål för sanktioner på grund av penningtvätt under det senaste decenniet. Skulle anklagelserna mot Swedbank SWED A +0,36% Dagens utveckling visa sig vara välgrundade, står även den banken på tur för sanktioner.

Problemet är globalt. IMF har beräknat att 2100 miljarder dollar tvättas årligen. Mellan 2008 och 2017 bötfälldes globalt verksamma finansiella företag för penningtvätt till ett belopp av totalt 26 miljarder dollar, varav USA drog in 23,5 miljarder dollar, alltså 91 procent. Justitiedepartementet svarade för 14 miljarder dollar, följt av delstaten New York, som stod för 3,6 miljarder dollar.

Europeiska myndigheters sanktioner uppgick till endast 1,7 miljarder dollar, varav Nederländerna och Storbritanniens stod för merparten. Andra regioner lät tvätteriverkstäderna arbeta obehindrat, exempelvis länderna i Mellanöstern, vars sanktioner de här tio åren stannade vid försumbara 9,5 miljoner dollar.

USA:s sanktionspolitik kan förefalla aggressiv och det sticker i ögonen att delstaten New York delfinansierar sin välfärd med sanktionsavgifter från europeiska banker. Men sanktionspolitiken finner sin legitimitet i andra staters oförmåga att bekämpa penningtvätten, som har globala förgreningar, inte minst i form av finansieringen av den internationella terrorismen.

Sanktionsbeloppen kan förefalla gigantiska men så är också bankernas vinster mycket stora. Enbart de fyra svenska storbankerna tjänade år 2017 över 100 miljarder kronor och har 13 490 miljarder kronor i tillgångar, vilket gjort dem mer eller mindre immuna mot de finansiella sanktionerna.

Penningtvätten kan ändå få allvarliga återverkningar för Swedbank och dess ledning. Aktien har redan fallit kraftigt. Bankens tillstånd skulle kunna återkallas, om Finansinspektionen finner att den gjort sig skyldig till allvarliga, upprepade och systematiska överträdelser. Bankens ledning och annan personal riskerar flera års fängelse för penningstvättsbrott, även för tvätt som utförts i Baltikum, och skulle kunna stängas av från vissa befattningar inom banksektorn under tre till tio års tid.

Visar sig misstankarna vara befogade, skulle Finansinspektionen kunna besluta om en sanktionsavgift enligt banklagstiftningen till högst tio procent av Swedbanks omsättning, det vill säga runt 4,4 miljarder kronor. Ett sådant belopp ligger långt över svensk praxis men skulle ändå inte göra mer än ett hack i balansräkningen med tanke på att banken i fjol tjänade 21,1 miljarder kronor.

De europeiska länderna har skärpt sina sanktioner på senare år. Den nederländska åklagarmyndigheten bötfällde i fjol Nederländernas största bank ING 775 miljoner euro för penningtvätt, som inkluderade tvätten av 55 miljoner dollar som var en muta till den uzbekiska presidentdottern. Även britterna har utfärdat böter av betydelse och Frankrike har på senare år följt efter.

Men Sverige har hamnat på efterkälken. En granskning av Nordea NDA SE +1,32% Dagens utveckling 2015 visade till exempel att banken ”under flera år har haft stora brister i sitt arbete med att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism”. Sanktionsbeloppet på 50 miljoner kronor var dåtida maximum, vilket ändå inte motsvarade mer än 0,1 procent av bankens vinst.

Som framgick har maxbeloppet höjts sedan dess, men ligger alltjämt under internationell standard och är klart otillräckligt i ljuset av bankernas vinstnivå. Höjs sanktionsbeloppen, skulle det skulle kunna rubba grunden för USA:s sanktionspolitik med följd att svenska skattebetalare, snarare än amerikanska, får del av de bötessummor som bankerna kan komma att tvingas betala.

Främst kommer det emellertid an på bankerna att själva vidta åtgärder. Bankerna måste skaffa expertis och teknik som motsvarar de krav som den tekniska utvecklingen ställer. Om det sker en skärpning av den svaga svenska lagen om skydd för visselblåsare, så kan bankernas brister exponeras än mer.

Även annan brottslighet skulle motverkas om penningtvätten kunde stävjas, såsom terrorism, människohandel och knarksmuggling.

Regeringen utarbetade 2014 en strategi riktad mot penningtvätten och finansieringen av terrorism. Det är önskvärt att den får en efterföljare.

Claes Sandgren, professor emeritus i civilrätt och styrelseledamot, Transparency International

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera