ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Lås upp bostadsmarknaden

  • GENERATIONSSVEK. Trögheten på bostadsmarknaden stänger dörren för den som vill skaffa en första bostad. Det är en utmaning mot samhällskontraktet. Foto: Erik Simander/TT

DEBATT. Den bristande rörligheten på bostadsmarknaden skapar inlåsningseffekter som särskilt drabbar de unga. Vi är på god väg att stänga ute en hel generation från bostadsmarknaden, skriver Tanja Rasmusson, Martin Lindvall, Joakim Lusensky och Kenny Fredman.

Det börjar bli allt mer uppenbart att vi inte enbart kan bygga bort bostadskrisen. Inte ens i högkonjunktur byggs tillräckligt med bostäder för att tillgodose olika människors boende anpassat efter deras livssituation eller för att förverkliga deras bostadsdrömmar. För det krävs även en naturlig och kontinuerlig omfördelning av de befintliga bostäderna. Det uppnås genom ökad rörlighet och fungerande flyttkedjor.

Insikten om rörlighetens betydelse för individers livsmöjligheter, företagens rekryteringsbehov och tillväxten börjar sjunka in hos allt fler bedömare och beslutsfattare. Det är en välkommen utveckling, men tyvärr lyser ofta de konkreta åtgärdsförslagen med sin frånvaro. I fyrpartiuppgörelsens 73-punktsprogram kan vi läsa att ”rörligheten på bostadsmarknaden förbättras när flyttkedjor ger ett bättre utnyttjande av beståndet”. Det är lätt att instämma i, men vad denna skrivning egentligen innebär för regeringen och dess samarbetspartier är ännu oklart.

När rörligheten inte fungerar tillfredsställande skapas inlåsningseffekter. Inlåsningarna leder till stora ekonomiska och sociala kostnader. Priset betalas av de unga vuxna som hindras att flytta hemifrån, den trångbodda barnfamiljen, senioren som vill bo mindre och mer bekvämt och företaget som hindras att rekrytera på grund av en dysfunktionell bostadsmarknad. Med en växande befolkning är behovet av en rörligare bostadsmarknad skriande. I stället har rörligheten utvecklats i fel riktning. Inlåsningseffekterna ökar och den förda politiken är en del av förklaringen.

När fastighetsskatterna förändrades 2007 minskade antalet flyttar året därefter och 2016 påverkades flyttfrekvensen av att det första amorteringskravet infördes. Den ackumulerade nedgången i antalet flyttar innebar, enligt beräkningar från konsultbolaget WSP, 288.000 inställda flyttlass mellan 2008 och 2016 i det ägda beståndet. Inga förändringar har genomförts för att häva inlåsningseffekterna på den reguljära hyresmarknaden.

Konsekvenserna av den ökade inlåsningen visar sig på flera sätt. På ett drygt decennium har andelen barn och unga som bor i småhus minskat med 5 procentenheter. Bakom den här siffran döljer sig mången trångbodd barnfamilj. Värst är det i våra storstäder. Flyttintensiteten bland unga 20–24 år är 6 procentenheter lägre i Stockholms län än i Jämtland. Skandiabanken kunde nyligen visa att en genomsnittlig 28-åring med fast jobb inte får lån för att köpa sin första bostad i 13 av landets 25 större städer. Samtidigt uppger Svenskt Näringsliv att yngre i familjebildande ålder (25–34 år) i allt lägre utsträckning äger sitt boende. Sedan 1980-talet har andelen sjunkit med 19 procentenheter, till 24 procent. Vi är på god väg att stänga ute en hel generation från bostadsmarknaden.

Vad behöver då göras? Det finns inga självklara, snabba lösningar. Det behövs också mer forskning för att nå en djupare förståelse för vad som verkligen ger effekt på rörligheten. Sannolikt krävs en kombination av skattepolitiska åtgärder och reformer i hyressystemet. 73-punktsprogrammets förslag om slopad ränta på uppskov vid reavinstskatt, begränsade justeringar av hyressättningen och ambition om en skattereform må vara lovvärda, men de är både otillräckliga och för vaga i sin utformning. För att få bostadsmarknaden på rätt köl igen krävs en översyn av kreditrestriktionerna i syfte att motverka de inlåsningseffekter de skapat och sänka trösklarna för förstagångsköpare. Det krävs också en reformering av hyressättningssystemet i syfte att motverka inlåsningseffekter och främja en större rörlighet också mellan upplåtelseformer.

Om politiken inte börjar ta rörligheten på allvar riskerar det pågående generationssveket att förvärras ytterligare. I ett land med socioekonomiska ambitioner är det en rimlig förväntansbild att de som utbildar sig, har en stabil månadsinkomst och betalar skatt ska kunna skaffa ett eget första boende, eller i familjebildande ålder ha möjlighet att köpa ett boende som familjen kan växa i.

När den dörren stängs för många kan det ses som en utmaning mot samhällskontraktet, den underförstådda överenskommelsen som förtroendet för våra folkvalda ytterst vilar på. Regeringen med samarbetspartier gör klokt i att ställa sig frågan om de har råd att låta inlåsningarna på svensk bostadsmarknad växa.

Tanja Rasmusson, näringspolitisk chef, Sveriges Byggindustrier
Martin Lindvall, samhällspolitisk chef, Fastighetsägarna
Joakim Lusensky, analys- och kommunikationschef, Mäklarsamfundet
Kenny Fredman, samhällspolitisk chef, Bostadsrätterna

Läs svar från Lars Jonung och Roland Andersson här. 

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies