ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Las missgynnar löntagarna

  • DÅLIG IDÉ. Las har justerats flera gånger sedan 1973 och nu väntar nationen på nya lagändringar, enligt Centerpartiets villkor för en ny regering. Med nuvarande riksdagsmajoritet har Socialdemokraterna och fackföreningarna anledning att önska sig tillbaka till situationen före Las tillkomst, skriver Svante Nycander. Foto: Claudio Bresciani/TT
  • Foto: Stina Stjernkvist/TT

DEBATT. Las har hamnat i centrum för regeringsförhandlingarna. Lagen var en förgiftad gåva till löntagarna redan från början och det har nu blivit hög tid att återlämna frågan om anställningsskydd till arbetsmarknadens parter, skriver Svante Nycander.

Lagen om anställningsskydd (Las) är sedan tillkomsten 1973 ett politiskt getingbo. Förarbeten och lagparagrafer skrevs i en anda av klasskamp. Regeringen anklagade arbetsgivarna, svepande och utan belägg, för missbruk av rätten att säga upp personal. Så skulle ingen annan samhällsgrupp ha pekats ut i ett regeringsdokument.

Ett anställningsskydd fanns före Las genom en klausul i Saltsjöbadsavtalet 1938. Det förbättrades 1963, och även tjänstemännen skyddades av avtal. Ett antal riksdagsmotioner om lagstiftning väcktes från mitten av 1950-talet men avstyrktes varje gång av både SAF och LO. Sista gången det skedde var 1968. Parterna ansåg att skyddet fungerade väl.

Arbetsgivare skulle enligt Saltsjöbadsavtalet lämna varsel om neddragningar. Lokala tvister om uppsägningar och turordning kunde anmälas till den gemensamma Arbetsmarknadsnämnden, som då utsåg två medlare, en från SAF och en från LO, som undersökte omständigheterna och försökte hitta en godtagbar lösning. Vid behov kunde tvisten föras upp till Arbetsmarknadsnämnden, som kunde avge ett utlåtande. Systemet byggde på förtroende. Det var en parallell till det erkänt goda samarbetet om arbetarskydd.

Men strax efter att Olof Palme blivit statsminister tillsatte regeringen en utredning med uppdraget att utarbeta en lag om anställningsskydd. Att öppet och tydligt säga nej till Palmes utspel var inte lätt för LO, men man agerade för att parterna i praktiken skulle sätta sin egen prägel på anställningsskyddet. De fruktade en politisering.

Men i snart ett halvsekel har partsföreträdare och jurister tvingats förhålla sig till lagstadgad turordning vid uppsägningar på grund av arbetsbrist, med huvudregler och undantag och många prejudikat. Rättvisa i formell mening har härskat.

Men lagen i sig saknar en ryggrad, en opartisk grundhållning som båda parter kan känna respekt för, på samma sätt som de respekterat kollektivavtalslagen 1928, Saltsjöbadsavtalet 1938 och Industriavtalet 1976. Las har förändrats ett otal gånger, åt ena hållet och åt andra hållet, efter skiftande majoriteter i riksdagen. Och nu väntar nationen på nya lagändringar, enligt Centerpartiets villkor för en ny regering.

En LO-kommitté ställde i en rapport till LO-kongressen 1971 två beslutsmodeller mot varandra vid tvister om anställningsskyddet: prövning i domstol eller i förhandlingar. Kommittén föredrog den sistnämnda lösningen, dvs status quo. Det gällde både i fråga om enskilda uppsägningar och om nedskärningar på grund av arbetsbrist. Skälen för ”en partsmässig handläggning” var enligt LO-kommittén särskilt starka när det gällde nedskärningar på grund av arbetsbrist. Det kunde det röra sig om ”närgångna prövningar av enskilda fall och avvägningar som kräver kännedom om och kontakt med de anställda”.

SAF och LO ville inte ha den lag som växte fram i den politiska processen. De fruktade att en reglering, byggd på schabloner, skulle störa hanteringen av ömtåliga personalfrågor.

Lagen har ändrats många gånger sedan 1973. Arbetsgivarna har fått gehör för provanställning i sex månader och så kallad allmän visstidsanställning under två år, vilket urholkar LAS som trygghetsgaranti. Med nuvarande riksdagsmajoritet har Socialdemokraterna och fackföreningarna anledning att önska sig tillbaka till situationen före 1973.

Man kan jämföra med hanteringen av lönebildningen före och under 90-talskrisen. Olof Palme, Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt prövade alla kända politiska medel för att pressa ner löneökningstakten, bland annat ”stoppaketet” 1990, en förbudslag som Riksdagen förkastade.

Allan Larsson, som då blev finansminister, hade en bättre idé. Regeringen borde lägga hela ansvaret för lönebildningen på arbetsmarknadens parter och bidra endast med ett erbjudande om förstärkt medling. Det gällde att förmå alla parter att enas om att sänka takten i löneökningarna en till acceptabel nivå. Mot alla odds lyckades man gemensamt att pressa ner löneökningstakten åtta till tre procent om året. Några år senare väckte fackliga företrädare förslaget till det som blev Industriavtalet. Sedan dess har lönebildningen varit mönstergill, en svensk paradgren.

Trygghetsfrågor i ett dynamiskt arbetsliv bör hanteras av parterna. Ombudsmän är där nyttigare än advokater och Medlingsinstitutet nyttigare än Arbetsdomstolen.

Lagen om anställningsskydd var en förgiftad gåva till löntagarna. Avstå från den.

Svante Nycander, tidigare politisk chefredaktör, Dagens Nyheter

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies