1515
Annons

Låna till snabbtågen

DEBATT. Överenskommelsen mellan S, MP, C och L slår fast att stambanor för höghastighetståg ska färdigställas och finansieringsdiskussionerna återupptas. För en så omfattande investering räcker inte Trafikverkets investeringsbudget, skriver företrädare för fyra handelskamrar. 

KORTSIKTIGT. Trafikverkets egna utredningar visar att den totala kostnaden under stambanornas livslängd blir betydligt lägre om järnvägen byggs för den högre hastigheten 320 km/h än för 250 km/h. Ändå föreslår Trafikverket den lägre hastigheten då investeringskostnaden blir något lägre, skriver artikelförfattarna.
KORTSIKTIGT. Trafikverkets egna utredningar visar att den totala kostnaden under stambanornas livslängd blir betydligt lägre om järnvägen byggs för den högre hastigheten 320 km/h än för 250 km/h. Ändå föreslår Trafikverket den lägre hastigheten då investeringskostnaden blir något lägre, skriver artikelförfattarna.

Det har framförts kritik mot att uppgörelsen mellan S, MP, C och L innehåller för många utredningar. Den kritiken gäller dock inte de nya stambanorna, där det genom Sverigeförhandlingen redan finns ett mycket gediget utredningsmaterial med färdiga förslag att utgå ifrån.

Det är av yttersta vikt att finansieringsdiskussionerna nu återupptas snarast möjligt med det uttalade målet att de ska resultera i ett snabbt färdigställande av de nya stambanorna för höghastighetståg, som Sverige är i stort behov av. Kapacitetsbrist på den befintliga järnvägen, klimathot, växande befolkning, möjlighet att knyta ihop städer och regioner och därmed bättre förutsättningar för näringslivet att skapa tillväxt, är några skäl till detta. 

Att bygga nya stambanor inom ramen för traditionell anslagsfinansiering skulle ge en byggtid på närmare 70 år och ändå riskera att tränga undan andra nödvändiga infrastrukturinvesteringar. Det är inte acceptabelt och innebär dessutom ökade byggkostnader, därmed skjuts de fulla nyttorna på framtiden. 

En så pass stor och omdanande investering som nya stambanor för höghastighetståg kräver en alternativ finansiering där de förmodade lånekostnaderna inte tas från Trafikverkets investeringsbudget. Även för kommunernas fysiska planering är det viktigt att färdigställandet påskyndas. Det är inte rimligt att de ska vänta i 50 år på besked om när och var järnvägen ska dras och under tiden hålla flera tänkbara korridorer öppna - när vi också behöver bygga bostäder.

Hösten 2018 publicerade Trafikverket ett positionspapper som visar deras inriktning gällande nya stambanor. Där tillmäts avtalen som den av regeringen utsedda Sverigeförhandlingen tecknade med kommunerna längs den planerade höghastighetsjärnvägen inget värde. Ingångna avtal om centrala eller centrumnära stationslägen bortses ifrån. I stället vill Trafikverket i första hand prioritera externa stationslägen. 

En studie från KTH från 2018 slår bland annat fast att centrala stationer, i jämförelse med externa stationer ger fler tåg- och kollektivtrafikresenärer, fler bostäder och verksamheter i anslutning till stationen och större positiva effekter för miljö och hälsa. Men det är dyrare att bygga en station i en stad än på en åker utanför samma stad. 

Regeringen måste ge Trafikverket tydligare styrning gällande de nya stambanorna. Det gäller inte minst vilken maxhastighet de ska byggas för. Trafikverkets egna utredningar visar att den totala kostnaden under banornas livslängd blir betydligt lägre om järnvägen byggs för den högre hastigheten 320 km/h än för 250 km/h. Ändå föreslår Trafikverket den lägre hastigheten då investeringskostnaden blir något lägre. 

Den lösningen banar inte bara väg för långsammare tåg, utan också högre underhållskostnader för kommande generationer. 

Stephan Müchler, vd Sydsvenska Handelskammaren

Johanna Palmér, vd Östsvenska Handelskammaren

Johan Trouvé, vd Västsvenska Handelskammaren

Helena Zar Wallin, vd Handelskammaren Jönköping

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera