Annons

Kommunerna har räddat liv

DEBATT. Många kommuner har improviserat och lyckats begränsa smittspridningen av covid-19 genom lokala beslut. Beslut som i många fall tagits i kommunerna på grund av avsaknaden av nationell handlingskraft och beslutsamhet, skriver Christian Sonesson, kommunstyrelsens ordförande (M) i Staffanstorp.

PASSIVITET. Den 30 mars införde regeringen ett nationellt besöksförbud för äldreboenden. Staffanstorps kommun införde samma beslut lokalt redan den 12 mars, skriver Christian Sonesson.
PASSIVITET. Den 30 mars införde regeringen ett nationellt besöksförbud för äldreboenden. Staffanstorps kommun införde samma beslut lokalt redan den 12 mars, skriver Christian Sonesson.Foto:Pontus Lundahl/TT

Sedan det första svenska fallet av covid-19 registrerades så har nu 234 av landets 290 kommuner fått in sjukdomen på äldreboenden. I somliga kommuner med endast ett fall eller ett fåtal fall, i andra kommuner närmast med okontrollerad smittspridning.

Sverige ligger tyvärr i topp gällande ”dödstal” i hela världen, det vill säga flest döda i covid-19 sett till antalet invånare. Medan exempelvis andra länder, såsom Danmark nu börjar testa hela sin vuxna befolkning, så har Sverige inte ens förmått att testa de personalgrupper som vårdar våra sköraste medborgare.

”Vi testar bara personal inom äldreomsorgen som uppvisar symptom” brukar vi i kommunerna få höra. Tyvärr är det ofta då försent och smittan får fotfäste på boendena.

Många av de som avlidit till följd av viruset är just människor som vårdats på äldreboenden eller i hemtjänst. De människor som är mest sårbara och utsatta. Människor som genom åren arbetat och betalat skatt med tanken på att välfärdssystemen skulle ta hand om dem på ålderns höst.

Naturligtvis kan ingen vara helt förberedd för en pandemi, men med det sagt och menat, så finns det en mängd märkligheter i statens agerande. När ett nytt virus sprids globalt så är det rimligt att inta ett försiktigt förhållningssätt. Det är bättre att agera skyndsamt och kanske med något mer långtgående åtgärder än att inta en passiv roll. Trots allt, så rör det sig om ett virus där såväl verkande medicin, vaccin och immunitet saknas.

Besöksförbud på äldreboenden kom väldigt sent. Först den 30 mars införde regeringen ett nationellt besöksförbud för äldreboenden. Staffanstorps kommun införde samma beslut lokalt redan den 12 mars. Det tog också lång tid innan inrikesresor begränsades genom rekommendationer – även här var många kommuner och regioner betydligt snabbare än staten. Regeringen och statliga myndigheter har de senaste åren pratat mycket om en höjd civil beredskap, men när kommuner efterfrågar vad som rent konkret förväntas av kommunerna så har det sällan kunnat preciseras. Vi vet nu att Sverige fick möta pandemin med mycket lite skyddsutrustning och i princip inga beredskapslager. Varför stoppades inte inresor i landet i ett tidigt skede från kraftigt virusdrabbade regioner och länder? Varför uppmanades människor att gå till jobbet under inkubationstiden när de varit på skidresor i Italien, familjeresor i Iran eller affärsresor i Hubeiregionen i Kina?

Kommunikation är inte alltid enkelt, men man skulle (eller borde?) kunna förutsätta att Folkhälsomyndigheten kommunicerat bättre med Sveriges kommuner. Kommunerna ansvarar för förskola, grundskola, gymnasieskola och all äldreomsorg. Kritisk samhällsverksamhet som måste fungera men också verksamhet där många människor träffas och en potentiell riskverksamhet för smittspridning. Informationen till kommunerna från Folkhälsomyndigheten har varit bristfällig och stundtals motstridig. Exempelvis gällande skolplikten, äldreomsorgen men också gällande förhållningssätt inom föreningsverksamhet.

Kommunerna har inte ens fått regelbundet och uppdaterat datamaterial över hur många smittade det finns i respektive kommun.

Många kommuner har improviserat och lyckats begränsa smittspridningen genom lokala beslut. Beslut som i många fall tagits i kommunerna på grund av avsaknaden av nationell handlingskraft och beslutsamhet. Smittläget hade sannolikt varit än värre om inte kommuner och regioner varit så snabbfotade. Skyddsmaterial har tillverkats lokalt och volontärverksamhet har organiserats. Det finns många lokala initiativ runt om i landet som är väl värda att ta fasta på i framtiden.

Socialminister Lena Hallengren (S) medverkar i en intervju i tidningen Expressen den 27 februari eftersom smittan på allvar kommit till Sverige och statsministern har sammankallat det så kallade Krishanteringsrådet. Hallengren svarar i intervjun ”Jag är inte orolig för spridningen, jag tycker vi har bra koll.”

Samtidigt i samma artikel varnar Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar, för problem om Sverige får många fall: ”Material kommer ta slut, det blir svårt att ordna sängplatser, mycket av den vanliga verksamheten som vi bedriver på sjukhus kommer också att störas.”

Socialministern och professorn i infektionssjukdomar har alltså helt olika förhållningssätt till virusutbrottet. Tre och en halv månader senare så har vi svaret, Olsen fick rätt och Hallengren hade allt annat än koll.

Socialdepartementet ansvarar bland annat för statligt beslutsfattande gällande sjukvård och äldreomsorg. Socialministern är chef för departementet. En socialminister som inte oroar sig för spridning av ett nytt virus där såväl vaccin, verkande medicin som immunitet saknas kan inte kallas annat än lättjefull inför allvaret av en pandemi.

Vi har såklart inte hela facit i hand – än. Men redan nu står det klart att Sveriges hanterande av pandemin måste följas upp av en revision. En sanningskommission. En mängd frågor behöver utredas och besvaras. Hur illa förberedda var våra myndigheter? Varför saknades basal skyddsutrustning? Togs smittan på allvar? Förvåningen är stor ute i många kommuner, vilket har lett till att många kommuner infört hårdare riktlinjer inom äldreomsorg än vad statliga myndigheter rekommenderar. Enligt statsminister Stefan Löfven (S) så ska en kommission tillsättas och få utvärdera Sveriges agerande. Det är bra, men det är viktigt att kommissionen får möjlighet till att utföra en oberoende granskning.

En granskning kan aldrig ersätta de liv som släckts, men det kan bli en form av upprättelse för anhöriga och ge viktiga lärdomar inför kommande samhällskriser.

Christian Sonesson

Kommunstyrelsens ordförande (M) i Staffanstorps kommun


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?