ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Klimatpolitiken ska inte vara kassako åt staten

  • MEDIESKUGGA. Hanteringen av de svenska överskotten under ESR är antagligen den enskilt viktigaste klimatpolitiska fråga som regeringen har att hantera för tillfället. Tyvärr sker det helt utan medial uppmärksamhet, skriver Magnus Nilsson. Foto: Pontus Lundahl/TT

DEBATT. Sverige hör till de länder som släpper ut minst växthusgaser i EU. Men den svenska klimatnyttan kan gå om intet om regeringen säljer ”överprestationen” till länder som släpper ut mer inom ramen för EU:s utsläppsfördelningssystem, skriver miljöforskaren Magnus Nilsson.

Numera är vi nästan alla klimataktivister. I privatlivet försöker vi hålla nere bilåkandet, flyga mindre och äta klimatsmart. I företagsvärlden kämpar man på i stort och smått med klimatanpassningen.

Inom politiken drivs omställningen från minsta kommunala nämnd upp till riksdag och EU med skärpta regelverk, höjda miljöskatter, miljövillkor i upphandlingar och så vidare.

2018 tycks utsläppen ha ökat en aning, men annars har de fallit, år från år. Men riktigt så enkelt är det inte. Detta eftersom allt vi gör på klimatområdet i Sverige blir meningsfullt först om det även leder till att utsläppen minskar inom EU.

De 60 procent av växthusgasutsläppen inom EU som inte omfattas av utsläppshandeln, regleras i stället av unionens ansvarsfördelningsförordning ESR.

ESR tilldelar varje medlemsland ett årligt utrymme för utsläpp från sådana verksamheter som inte omfattas av utsläppshandeln. Det handlar främst om vägtrafiken, men också om småskalig uppvärmning, lätt industri plus en del utsläpp från jordbruket.

För 2013 var den svenska tilldelningen knappt 42 miljoner ton koldioxid, ett utrymme som till 2020 krymper till drygt 36 miljoner ton. För hela perioden 2013-2020 är tilldelningen drygt 310 miljoner ton.

Sverige kommer inte att utnyttja hela detta utrymme. Tack vare engagerade medborgare, företag, politiker och så vidare., kommer periodens utsläpp att bli drygt 50 miljoner ton lägre än EU-lagstiftningen medger.

Att Sverige minskar sina utsläpp leder dock, som nämnts, inte automatiskt till att även EU:s (eller världens) utsläpp minskar.

Regeringen kan nämligen sälja det outnyttjade utsläppsutrymmet till andra EU-länder som inte lyckats begränsa sina utsläpp enligt lagkraven. Genom att köpa utsläppsutrymme av någon annan medlemsstat skaffar sig länderna rätt att överskrida sin tilldelade ram.

Först efter utgången av 2020 går det att överblicka vilka länder som har utrymme sälja för perioden 2013–2020, och vilka som måste köpa. Hittills har endast någon enstaka affär genomförts – Bulgarien sålde här om året ett utrymme på 500 000 ton till Malta.

Om vår regering gör som bulgarerna, det vill säga säljer hela eller delar av det utsläppsutrymme vi inte utnyttjat, kommer den svenska statskassan att fyllas på med ett antal miljoner, eller rentav miljarder. Men det sker i så fall till priset av att motsvarande insatser för att hålla nere utsläppen i vårt land har varit förgäves.

Hanteringen av de svenska överskotten under ESR är antagligen den enskilt viktigaste klimatpolitiska fråga som regering och riksdag har att hantera för tillfället. Tyvärr sker det helt utan medial uppmärksamhet.

Hittills har regeringen, år från år, föreslagit och från riksdagen fått klartecken att annullera ”överprestationerna” 2013–2016, totalt drygt 20 miljoner ton. Utsläppsminskningarna dessa år är med andra ord ”på riktigt”, det vill säga: de säljs inte vidare.

Hur det blir med överprestationerna från 2017 och framöver är däremot oklart. ESR-överskottet nämndes varken i övergångsregeringens budget från i höstas, i M/KD-budgeten som röstades igenom i december, eller i regeringens vårändringsbudget.

I en enkät med partierna, som jag gjorde strax före valet 2018, lovade samtliga de partier som ingår i eller släppte fram den sittande regeringen (S, C, V, L och MP), att de överskott som uppstår löpande ska annulleras. M och KD gav väldigt svävande svar medan SD förklarade att om bara priset blir tillräckligt högt så kan överskotten säljas.

Samtidigt har regeringen ännu inte redovisat sin ståndpunkt i frågan. Ett skäl kan vara att man har ändrat uppfattning. Att annullera ett outnyttjat utsläppsutrymme som ingen vill köpa kostar inget, men om det man annullerar har ett värde innebär annulleringen att statens finanser försvagas.

Tidigare fanns inga köpare eftersom alla länder överpresterade. Nu verkar det uppenbart att flera länder, bland annat Tyskland och Irland, har problem.

Prognoser pekar mot att de tyska ESR-utsläppen 2013–2020 kommer att bli 350–400 miljoner ton högre än vad landet tilldelats i lagstiftningen. Detta är förklaringen till att den tyska regeringen, i sin budget för 2020, avsätter 300 miljoner euro för inköp av outnyttjat utsläppsutrymme. Irland räknar med att behöva köpa ”överprestationer” för 120 miljoner euro.

Att erbjuda tyskar och irländare våra ”överprestationer” skulle innebära att klimatnyttan med de utsläppsminskningar som miljoner svenska hushåll, företag och kommuner med mera bidragit till, går upp i rök. En sådan utveckling vore mycket beklagansvärd. Syftet med klimatpolitiken är inte att öka statens inkomster, utan just att motverka den globala uppvärmningen.

Magnus Nilsson, forskare och författare till ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik” (Arena Idé 2019)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer