1515
Annons

Kinesiska investeringar ger inte mindre kritik

DEBATT. Det sägs ibland att länder inte vill kritisera kinesiska brott mot mänskliga rättigheter av rädsla att förlora investeringar. En jämförelsevis liten del av de kinesiska investeringarna går till Europas ”Kina-vänliga” länder, skriver Utrikespolitiska institutets Björn Jerdén och Viking Bohman.

EUROPEISK OLIKHET. Jämfört med andra länder sticker Sverige ut: tillsammans med Tyskland och Storbritannien tillhör vi den mest aktiva och frispråkiga gruppen, skriver Björn Jerdén och Viking Bohman. På bilden Stefan Löfven och Xi Jinping.
EUROPEISK OLIKHET. Jämfört med andra länder sticker Sverige ut: tillsammans med Tyskland och Storbritannien tillhör vi den mest aktiva och frispråkiga gruppen, skriver Björn Jerdén och Viking Bohman. På bilden Stefan Löfven och Xi Jinping.Foto:Maja Suslin/TT, Maja Suslin

Den 10 december uppmärksammade världen att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fyller 70 år. Samtidigt riktade FN-organ och västländer vass kritik mot en av de viktigaste medlemmarna i säkerhetsrådet: Kina. Anledningen är ett systematiskt förtryck av muslimska minoriteter i Xinjiangregionen, där hundratusentals satts i fångläger.

Som vanligt arbetar kommunistpartiet intensivt för att tysta omvärldens kritik. Det återstår att se hur väl det lyckas i just det här fallet, men de enorma resurser som står till den kinesiska statens förfogande skapar potential för framgång.

En ny europeisk studie ledd av Utrikespolitiska institutet visar att en stor del av Europas länder under senare år har blivit mer tillbakadragna när det gäller att främja mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer gentemot Kina.

Varje stat vill att dess politiska system ska accepteras av omvärlden. Den auktoritära stormakten Kina är inget undantag. Dess ledare vill inte bara bevara kommunistpartiets samhällsmodell, utan även att andra länder ska föredra den framför andra alternativ.

EU har liknande ambitioner men med en annan utgångspunkt: demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer ska styra unionens internationella verksamhet. Att relationen mellan Europa och Kina under många år präglats av friktion kring dessa frågor är därför inte förvånande. Maktkampen mellan olika samhällsmodeller lär inte avmattas framöver.

Den 6 december lanserade European Think-tank Network on China den hittills mest omfattande rapporten om de politiska värderingarnas roll i relationen mellan Europa och Kina. Studien innefattar experter från 17 europeiska länder.

* Minskad europeisk kritik över tid. Rapporten visar att de flesta av EU:s medlemsstater har blivit mer försiktiga att kritisera Kina sedan 1990-talet. Det finns vissa undantag, men den övergripande trenden är tydlig: i takt med Kinas snabba tillväxt har Europas stater blivit mindre benägna att aktivt och öppet driva sina grundläggande värderingar i relationerna.

* Stora skillnader inom Europa. Det finns samtidigt en stor spännvidd kring hur Europas länder arbetar med frågan. Vissa för en aktiv och värderingsdriven politik. Andra förhåller sig passiva, medan en del till och med motsätter sig gemensamma EU-försök att peka ut kommunistpartiets brister.
I Sverige har regeringar från både höger och vänster kritiserats i medier för att inte göra tillräckligt för att främja mänskliga rättigheter i Kina. Jämfört med andra länder sticker vi dock ut: tillsammans med Tyskland och Storbritannien tillhör Sverige den mest aktiva och frispråkiga gruppen. Vi skriver ofta under på kritiska offentliga uttalanden, använder oss av diplomatiska kanaler och bedriver samarbetsprojekt i Kina med en långsiktig ambition att förbättra situationen i landet.
Detta betyder inte att Sverige alltid sätter värderingsfrågorna i främsta rummet. Tvärtom skriver författarna till det svenska kapitlet att Sverige varit ”aktivt men försiktigt” genom försök att påverka Kina inom mindre känsliga områden än mänskliga rättigheter såsom arbetsrättsliga frågor och miljö.

* Äldre demokratier mer kritiska än yngre. Bland de studerade länderna finns en tydlig skillnad mellan Europas äldre och yngre demokratier. Länder som var demokratier redan innan eller strax efter andra världskriget tillhör alla, med undantaget Italien, de mer aktiva och kritiska. Bland länder som demokratiserades från 1970-talet och framåt finns däremot inget aktivt och kritiskt exempel.

* Ekonomiskt utbyte tystar inte kritik. I debatten hörs ofta att européer väljer att se genom fingrarna när den kinesiska staten förtrycker sina medborgare för att säkra affärsmöjligheter. Detta stämmer, men bara delvis. Rapporten visar något oväntat att de länder för vilka Kina är en relativt viktigare handelspartner, som Tyskland och Storbritannien, i själva verket är de tuffaste när det gäller att driva frågor om mänskliga rättigheter.
Ett liknande mönster gäller investeringar. Det sägs ibland att fattigare länder i Syd-, Öst- och Centraleuropa väljer att inte klandra Kina eftersom de mottar stora investeringar. Men en jämförelsevis liten del av de kinesiska investeringarna går till Europas ”Kina-vänliga” länder. Merparten hamnar i de mest utvecklade ekonomierna, som också är de mest kritiska mot kommunistpartiet.
Storleken på det ekonomiska utbytet bestämmer alltså inte europeiska länders Kinapolitik. En viktigare faktor verkar vara hur rikt landet är. Länder med jämförelsevis hög BNP per capita tenderar att vara mer kritiska. Samtidigt ser vi att förhoppningen om framtida ekonomiska möjligheter, bland annat i Grekland och Ungern, i vissa fall bidragit till en försiktigare framtoning. Förra året hindrade Grekland ett gemensamt EU-uttalande om mänskliga rättigheter i Kina.

* Misslyckad kinesisk propaganda. Liksom Ryssland arbetar Kina med både offentlig diplomati och mediepropaganda för att påverka debatten i omvärlden. Europa berörs, men ansträngningarna tycks hittills inte ha mött någon större framgång. Rapporten visar tvärtom att synen på Kinas politiska system är negativ, och i flera fall försämrats över tid.
Dessutom har Kinas kampanjer mötts av motreaktioner, inte minst i Sverige. Det kinesiska utrikesdepartementets försök sedan i våras att påverka den svenska debatten om Kina med debattinlägg, intervjuer och tillrättavisande brev tycks snarare ha satt strålkastarljuset på det egna styrets brister.

Sveriges svar på Kinas globala expansion kommer först och främst att ske genom vårt EU-medlemskap. Samtidigt saknas europeiska svar på grundläggande frågor om Kinas roll i världen, och som rapporten belyser är verkligheten ofta mer komplex än vad en första anblick antyder.

Vi efterlyser ett långsiktigt stöd till samverkan inom akademin, partiväsendet, civilsamhället och näringslivet där européer kan mötas och bygga samsyn kring hur vår kontinent ska förhålla oss till världens kanske nästa supermakt.

 

Björn Jerdén, chef, Asienprogrammet, Utrikespolitiska institutet
Viking Bohman, analytiker, Utrikespolitiska institutet.

Debatt: Invånare och företag riskerar att bli de stora förlorarna i omställningen i norr

Den regering som tillträder efter valet behöver ta sig en allvarlig funderare gällande huruvida megaprojekten i norr är förenliga med Sveriges långsiktiga elförsörjning och en hållbar utveckling för landet, skriver professorerna Magnus Henrekson och 

Christian Sandström.

Foto:Jack Mikrut

Den 11:e augusti publicerade Dagens Industri intressanta siffror om de svenska storbolagens elanvändning. Stora Enso sticker ut med sina 11 TWh, följt av SSAB (4,7 TWh), Boliden (4,6 TWh) och Essity (4,3 TWh). Volvo använder 1,1 TWh och ABB 1 TWh.

DI:s siffror ger perspektiv på de formidabla mängderna elektricitet som de mestadels statliga satsningarna på vätgasbaserat (”grönt”) stål och järnsvamp i Norrbotten ska ta i anspråk. Totalt beräknas dessa projekt förbruka 80 TWh, vilket motsvarar hela Finlands elanvändning. 

Enbart H2 Green Steel med sina planer på att göra vätgasstål utanför Boden har för avsikt att ta 12 TWh i anspråk för att totalt skapa 1 500 arbetstillfällen. Hur kan det vara bra för miljön och Sveriges ekonomi att ett så litet bolag tar tio gånger mer elektricitet i anspråk än hela Volvo? Eller lika mycket som hela Region Skåne med 1,3 miljoner invånare och 600 tusen jobb? 12 TWh är också den mängd elektricitet som skulle behövas för att elektrifiera hela Sveriges fordonsflotta.

I tider av nedlagd kärnkraft, skenande elpriser och allt fler varningstecken gällande elmarknadens tillförlitlighet framöver är det svårt att inte ställa sig frågande till dessa megaprojekt i norr. Det sägs att de ska använda ett påstått ”överskott” av fossilfri el i norr som inte kan transporteras söderut. Men den totala vattenkraftsproduktionen i Norrbottens län är bara 14 TWh, det vill säga H2GS tänker att ensamt lägga beslag på motsvarande nästan hela länets produktion av vattenkraft. När en allt större andel av den lokalt producerade elen dras bort från Nordpool är det stor risk att elpriset för länets hushåll, övriga företag och offentliga verksamheter blir lika högt som i dagens Skåne. De som i dag bor och verkar i Norrbotten blir i så fall de stora förlorarna, medan vinnarna blir ett fåtal riskkapitalister. 

Varken sittande regering, andra politiker eller företagen som påstår sig göra så gott för miljön och Norrlands ekonomi har svarat på varifrån elen ska komma. Det talas om land- och/eller havsbaserad vindkraft och vätgaslagring, men de konkreta planerna lyser med sin frånvaro. 

Den regering som tillträder efter valet behöver ta sig en allvarlig funderare gällande huruvida megaprojekten i norr är förenliga med Sveriges långsiktiga elförsörjning och en hållbar utveckling för landet. 

Magnus Henrekson

Professor i nationalekonomi, IFN

Christian Sandström

Biträdande professor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och Ratio

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera