ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

KD: Bolund lägger grunden för svensk bostadskris

  • UTESTÄNGDA. Ett hushåll i Stockholm som vill köpa en tvårummare för 3 miljoner kronor testas i dagsläget för utgifter på 18 800 kronor per månad, trots att den faktiska bostadsutgiften är 4 100 konor i snitt. Därutöver måste man ha nästan en halv miljon kronor i eget kapital. Ytterst få unga hushåll klarar det, skriver Jakob Forssmed och Larry Söder. Foto: Erik Simander / TT

DEBATT. FI:s kreditregleringar är opåkallat hårda mot hushållen. Görs de inte om riskerar Sverige att drabbas av ännu en politiskt orkestrerad bostadskris, med unga hushåll som har svårt att efterfråga bostadsrätter och byggbolag som inte bygger, skriver KD:s Jakob Forssmed och Larry Söder. 

Under förra mandatperioden genomförde den nygamla rödgröna regeringen alltför få reformer för att underlätta byggandet. I stället fördes en dyr och ineffektiv politik som gav statliga mångmiljardsubventioner till byggherrar, samtidigt som många hushålls möjlighet till lån ströps när regeringen godkände införandet av det förstärkta amorteringskravet ovanpå tidigare kreditrestriktioner. 

Såväl byggsubventionerna som det förstärkta amorteringskravet fick stark och bred kritik. 

Det förstärkta amorteringskravet har nu funnits i snart ett år och fick redan under remissrundan mycket kritik. Flera kritiker pekade på att förslaget, som innebär att alla som lånar över 450 procent av sin årsinkomst ska amortera en extra procentenhet utöver det vanliga amorteringskravet, riskerade att göra det väsentligt svårare för unga och andra kapitalsvaga hushåll att få låna och därmed köpa en bostad, särskilt i växande storstadsregioner. 

För dessa grupper blir alternativet i stället andrahandsmarknaden med ofta högre månadsutgifter eller andra sämre lösningar som dyra nyproducerade hyresrätter. 

Kritik framfördes också mot att rörligheten riskerade minska eftersom kravet bara ställs på nya lån. Även blancolånen riskerar öka när hushåll försöker komma runt kraven. 

Efter ett år har förstås inte alla konsekvenserna analyserats, men sedan kravet infördes har bostadsbyggandet minskat kraftigt och många hushåll vittnar om svårigheterna att få ett bostadslån.

Prognosen över byggstarter pekar mot en halvering av byggandet 2020 jämfört med 2017, enligt banken Nordeas bedömning. Byggbolag och bostadsutvecklare går kräftgång och vittnar i årsredovisningarna om svårigheterna att sälja nyproduktion. Det har förstås flera orsaker, men amorteringskravet pekas allt oftare ut som en huvudorsak, samtidigt som bankerna blivit ännu mer restriktiva genom att höja sina krav på inkomster.  

Per Bolund (MP), som då var ansvarig minister för införandet, körde över dåvarande bostadsministerns motstånd mot det förstärkta amorteringskravet och framstod under processen närmast som ett språkrör för Finansinspektionens perspektiv om finansiell stabilitet, i stället för att göra en egen helhetsanalys av konsekvenserna: hur skulle funktionssättet på bostadsmarknaden påverkas, vilka grupper skulle få det svårt och hur passar det förstärkta amorteringskravet in i helheten av den kreditregleringsvåg som svensk bostadsmarknad genomgått de senaste tio åren?

Nu har regeringen lagt finansmarknads- och bostadsfrågorna i samma ministerportfölj. Det är bra, men den ensidiga fokusen på finansiell stabilitet hos Per Bolund – vilket även framgår i de första intervjuerna som bostadsminister – måste nu breddas: Bostadsministern måste börja adressera bostadsmarknadens funktionssätt och människors möjligheter att komma in på den ägda bostadsmarknaden. Där är kreditregleringarna centrala. 

Summerar man effekten av de på varandra staplade kreditregleringarna framträder en problematisk bild. I dag ska ett hushåll klara av en bolåneränta på 7-8 procent. Man måste kunna amortera 1-3 procent av lånet per år och dessutom kunna finansiera minst 15 procent i handpenning. 

För ett hushåll i Stockholm som ska köpa en tvårumslägenhet för 3 miljoner kronor innebär det att banken måste testa hushållet för utgifter på 18 800 kronor per månad, trots att den faktiska bostadsutgiften är 4 100 konor, enligt en rapport från Veidekke

Det är alltså en skillnad på 14 700 kronor i månaden, som måste uppfyllas. Annars riskerar banken säga nej. Och då måste du dessutom ha nästan en halv miljon kronor i eget kapital! Vilka unga hushåll kan klara det, om man inte har rika föräldrar som är beredda att ställa upp?     

Exemplet visar på hur reglering efter reglering lagts på, utan att någon tagit ordentlig hänsyn till helheten. Enlig en analys av förre vice riksbankschefen Lars EO Svensson har kraven nu höjts så mycket att bara två av tio hushåll får lån för en vanlig bostadsrätt i Stockholm, jämfört med hälften innan amorteringskraven trädde i kraft. 

Självklart ska vi värna den finansiella stabiliteten och inte vara naiva inför riskerna med hög belåning som vid en kris kan få betydande spridningseffekter. Men samtidigt behövs svar på hur människor med stabila inkomster ska kunna efterfråga en bostad, speciellt i nyproduktion som påverkas extra hårt av kreditregleringarna. 

Behövs ett bolånetak om 85 procent när en ung person med dagens amorteringskrav kommer äga mer än halva lägenheten efter bara 14 år? Ska unga hushåll, med ofta snabbt stigande inkomster, inte kunna efterfråga ägt boende, då amorteringar krävs på tre procent av bolånet redan i början av bostadskarriären? 

Det finns också ett fördelningsproblem i att det bara är de hushåll som rör på sig – som ska ta sig in första gången på ägd bostadsmarknad eller som flyttar – som träffas av dessa kreditrestriktioner. Andra lösningar som kan dämpa skulduppbyggnaden, såsom långsamt avtrappade ränteavdrag växlade mot andra förstärkningar för hushållen, bör därför prövas.

Bostadsminister Per Bolund har ett viktigt uppdrag framför sig att lösa utmaningarna på bostadsmarknaden. Utöver de frågor som kan komma ut ur Januariöverenskommelsen måste också en diskussion om kreditregleringarna, och vilken mix av dem som ger bäst avvägning mellan finansiell stabilitet och människors möjlighet till att efterfråga bostäder, upp på bordet. 

Mycket talar för att kreditregleringarna, trots sitt goda syfte, sammantaget är opåkallat hårda mot hushållen. 

Förändras de inte riskerar vi hamna i ännu en politiskt orkestrerad bostadskris, med hushåll som har svårt att efterfråga bostadsrätter och byggbolag som inte bygger för att efterfrågan och finansieringsmöjligheterna är otillräckliga. 

Jakob Forssmed, 1:e vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson (KD)

Larry Söder, bostadspolitisk talesperson och ordförande i riksdagens civilutskott (KD)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies