1515
Annons

Kärnkraften är olönsam

DEBATT. Nyligen skrev tre kristdemokrater, bland andra Ebba Busch Thor, på Di Debatt att Sverige bör nyinvestera i modern kärnkraft. Att föreslå moderna kärnkraftverk är ungefär som att kräva att Volvo skulle skapa en modern Volvo Amazon, skriver författaren Åsa Moberg.

Foto:Henrik Montgomery

Partiledaren Ebba Busch Thor skrev så här tillsammans med KD:s energipolitiska talesperson Camilla Brodin och riksdagsledamoten Larry Söder från Halland på Di Debatt den 7 december: ”Sverige behöver bygga moderna kärnkraftverk”. Men det finns inga moderna kärnkraftverk.

Kärnkraft som energikälla är en 1950-talsidé som föddes med militära pengar, ur militära ambitioner: alla länder som byggde reaktorer ville satsa på egna atomvapen. Även Sverige. Som vapen förödande effektivt, som energikälla dyrt, farligt och med avfallsproblem in i evigheten. Att föreslå moderna kärnkraftverk är ungefär som att kräva att Volvo skulle skapa en modern Volvo Amazon, eller att Televerket skulle återskapas för att bygga ett modernt fast telefonnät.

”I dag är det Ryssland och Kina som bygger flest reaktorer”, läser jag i KD:s artikel. Direkt efter den svenska folkomröstningen 1980 hävdade svenska kärnkraftsvänner att hela världen utom Sverige bygger ut. Redan då visade sig ”hela världen” mest bestå av Ryssland och Kina. De planerade alltid 40 till 60 nya reaktorer var. Ändå har Ryssland i dag inte fler än 37 reaktorer i drift och Kina 46.

Efter Fukushimakatastrofen 2011 förlorade Japan elproduktionen i alla landets reaktorer, 54 stycken. Det säger något om riskerna med denna teknik, som från början presenterades som garanterat säker. Endast tio japanska reaktorer har hittills fått tillstånd att starta igen.

Dagens Nyheters huvudledare försöker (den 9 december) ge intrycket att endast ryska reaktorer av Tjernobyltyp drabbas av katastrofala härdsmältor. Exemplet Japan visar att riskerna med lättvattenreaktorer av den typ som finns i Sverige är lika stora. Ju större kärnkraftsberoende, desto större risk. Sverige är i dag världens mest kärnkraftsberoende land räknat per invånare.

När Ebba Busch Thor försvarade KD:s kärnkraftslinje i Aktuellt (den 7 december) försökte hon återuppliva begreppet ”förtida avstängning”. Men gränsen för avstängning i förtid är passerad för svenska reaktorer. Dagens lättvattenreaktorer planerades från början för 25 års drift eftersom tekniken är ineffektiv. Endast en tredjedel av energin används. Två tredjedelar släpps ut i hav eller floder som uppvärmt kylvatten. Eftersom 25 år går fort utökades tillståndstiden i de flesta länder till 40 år i väntan på de nya drömmodellerna. Den förlängs nu ofta till 60 år.

Planen var att dagens reaktorer snart skulle ersättas av ”bra” kärnteknik: bridreaktorer som skulle skapa mer energi än de förbrukade, och fusionsreaktorer. Båda dessa drömmar hade visat sig fungera i bomber. De som uppfann atombomben varnade dock tidigt mot att använda tekniken i civila kraftverk, den är för farlig. Och för dyr. Efter 70 års forskning är den rimliga slutsatsen att ingen av dessa vägar är framkomlig – i synnerhet inte kommersiellt.

Det varma klimatet utgör ett hot mot allt liv och all verksamhet på jorden – inklusive kärnkraften. I den extrema hettan sommaren 2018 fick Ringhals 2 stänga när kylvattnet blev varmare än 25 grader.

De ekonomiska riskerna med nya reaktorer framgår av två av Europas pågående reaktorbyggen, den franska prestigemodellen EPR i Olkiluoto i Finland och Flamanville i Frankrike. De skulle vara klara på tre år. Bygget i Finland startade 2006 och skulle ha tagits i drift 2009. Invigningen beräknas nu till 2020. Åtgärder för att möta höjda säkerhetskrav efter Fukushima beräknades till 2 miljarder euro. Under största möjliga tystnad tvistar det finska kraftbolaget TVO och den franska reaktorleverantören Areva om vem ska betala fördyringarna.

Under den långa väntetiden har ersättningsel producerats med nybyggd finsk kolkraft. Förseningen är normal för kärnkraftsindustrin. Finlands andra pågående reaktorbygge är Pyhäjoki vid Bottenvikens kust. Den reaktorn ska levereras av ryska Rosatom. I Ryssland är den genomsnittliga byggtiden för en reaktor 24,6 år.

Från och med 2020 krävs lönsamhet även av statliga Rosatom. En sannolik följd av det kravet är att både inhemsk utbyggnad och reaktorexport upphör, på samma sätt som redan skett i USA.

 

Åsa Moberg, författare, bland annat till boken ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”

 

Läs de tre kristdemokraternas debattartikel här.

Innehåll från AcarixAnnons

Svensk AI-teknik förbättrar utredning av bröstsmärtor i USA

I över 15 år har det svenska medicintekniska företaget Acarix utvecklat den AI-baserade teknologin CADScor®System för uteslutning av kranskärlssjukdom. CADScor®System, som tidigare godkänts i EU, expanderar nu även till den amerikanska sjukvården.

Kranskärlsjukdom är en av de främsta orsakerna till dödsfall och sjuklighet i världen. Med bröstsmärtor som det primära symtomet kan den lätt förväxlas med andningssvårigheter, stress och yrsel. För att lättare utesluta de som inte lider risk för kranskärlsjukdom har det svenska företaget Acarix utvecklat systemet CADScor®System. Det akustiska instrumentet, med sin unika AI-baserade teknik, placeras ovanpå hjärtat för att avlyssna ljudet som bildas i kranskärlens blodflöde.

– En undersökning med CADScor®System tar bara tio minuter. Därefter kan vi med hög sannolikhet utesluta de patienter som har risk för kranskärlsjukdom. Så många som nio av tio som kommer in med bröstsmärtor har inte kranskärlssjukdom, vilket innebär en onödig belastning på hälso- och sjukvårdssystemen och för patienterna, säger Helen Ljungdahl Round, CEO på Acarix.

Läs mer här 

CADScor®System är CE-märkt och kommersiellt tillgängligt i Europa och används på kliniker i Sverige, Tyskland och Storbritannien, där Acarix även har lokala säljteam. Med FDA:s De Novo-godkännande och ersättningsgodkännande befinner sig företaget nu i en omfattande expansionsfas med lansering i USA.

– USA är särskilt drabbat av hjärtsjukdomar. Att ha tillgång till ett snabbt och kostnadseffektivt diagnostiskt verktyg kan göra stor skillnad för både patienterna och sjukvården. Därför är det extra positivt att vi har fått ett snabbt genomslag i USA och redan tecknat kommersiella avtal med flera av landets stater, säger Christian Lindholm, CFO på Acarix.

– Produkten matchar precis det behov som finns på marknaden. Alla förtjänar att så snabbt som möjligt få veta vad deras bröstsmärtor beror på och med CADScor®System har vi den perfekta lösningen, säger Helen Ljungdahl Round.

Om Acarix
Acarix är ett svenskt medicintekniskt företag som utvecklat den AI-baserade lösningen CADScor®System för att utesluta kranskärlssjukdomar vid bröstsmärtor. Acarix är noterat på Nasdaq First North Premier Growth Market.

Mera om Acarix

 

Mer från Acarix

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Acarix och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera