Annons

Kaffebaren är en italiensk motståndshandling

Den italienska kaffekulturen visar en styrka dold i alla brister. Småskalighet, livet i täta familjära sammanhang, vanan att arrangera sig med kompromisser eller mellanlösningar bidrar till det italienska samhällets överlevnadskraft. Det gäller framför allt i nödens tider, skriver Thomas Steinfeld.

FAMMI IL SOLITO. Baren står för en samhällsform. Den förutsätter en social struktur, där de små gemenskaperna – familjen, kvarteret, regionen – räknas mer än de stora, skriver Thomas Steinfeld.
FAMMI IL SOLITO. Baren står för en samhällsform. Den förutsätter en social struktur, där de små gemenskaperna – familjen, kvarteret, regionen – räknas mer än de stora, skriver Thomas Steinfeld.Foto:Anders Wiklund/TT

På måndagen den 18 maj återöppnades barerna i Italien: de små lokalerna, där kaffemaskinen är det viktigaste redskapet. Knappt hundratusen lär det finnas i hela landet. De flesta har visserligen också några bord, så att man kan slå sig ner med sina inköp samlade på en hög omkring sig. Dock är barerna egentligen gjorda för folk som står. Därför brukar det finnas den långa, höga disken framför kaffemaskinen: Människorna kommer in, hälsar kort i oklar riktning, ställer sig framför disken och ropar ”fammi il solito” (”gör mig det vanliga”). Fyrtio sekunder senare – så länge varar standardproceduren – har de en ”caffè” framför sig.

Somliga gäster pratar med baristan, andra vänder sig mot grannarna, somliga fördjupar sig i koppens mörka grund. Rörelserna framför disken är mera varierade än sittandet vid borden. Visserligen är barerna nu öppna igen. Men ännu saknas en väsentlig del: Det är tomt vid diskerna. Där får man inte stå eftersom avstånden till baristan liksom till grannen blir alltför små. Ändå hade återöppningen överallt emotsetts med iver.

Disken, ”il banco”, är som en strand, förklarar Massimo Cerulo, professor i sociologi, i sin bok ”La danza dei caffè” (Pellegrini Editore, Cosenza 2011) vid universitetet i Siena. Livet slår mot stranden ”som havets vågor. De tränger fram och drar sig tillbaka, de öppnar sig och sluter sig.” Disken finns för de sällskapligt sinnade och för de som vill vara ensamma. Man kan presentera sig, förvärva grannarnas respekt och förlora den. Nyheterna från kvarteret vandrar över disken, liksom skvaller i stora mängder. Samtidigt förpliktas gästen till nästan ingenting: Man får alltid ta den sista slurken och gå.

Baren står för en samhällsform. Den förutsätter en social struktur, där de små gemenskaperna – familjen, kvarteret, regionen – räknas mer än de stora, övergripande institutionerna. Den ger uttryck för en social och kulturell rörlighet, där klasstillhörighet, status och allehanda praktiska syften alltid kan förhandlas om. Och den är liberal, i ordets egentliga mening, för att den ger plats åt nycker och personliga egenheter, emedan både baristan och gästerna ser till, att det alltid förblir ett utrymme kvar för att jämna ut alltför hårda motsättningar.

Baren, kaffemaskinen och disken är relativt unga förvärv. Baren, ett slags doppvärmare för det sociala livet, förutsätter den maskiniserade kaffeberedningen. Den börjar först under sena 1800-talet, med de första blänkande åbäken som kunde hosta fram ett kaffeextrakt med hjälp av ånga och tryck.

Tekniken slog igenom först efter andra världskriget, med strömmarna av pendlare, som var på väg till fabriken eller kontoret (på vägen hem kommer ett glas vin till), med bensinmackarna vid motorvägarna, där man tog en rast efter varannan eller var tredje timme, med mobiliseringen av hela samhället, där baren stod fram som en ö mellan det privata och det offentliga livet. Samtidigt markerade baren en gräns. Den fungerar inte i alltför stora sammanhang. Det gäller för fabriker som är för stora för att man kan lämna området under en paus. Det gäller för bostadsområden som är för vidsträckta för att utbilda ett centrum, och det gäller för alltför moderna motorvägar, där mackarna har utvidgats till stormarknader. Utan en viss intimitet kan den italienska baren inte bestå.

Numera sätts den italienska baren åt från två sidor, ovanifrån och underifrån. Från ovan kommer internationella företag: Under hösten 2018 öppnade den amerikanska kedjan ”Starbucks” sitt första kaffehus i Italien, i Milano, i den gamla postens huvudkontor mellan katedralen och slottet. Företaget anstränger sig tydligen för att låta lokalen se ut som om någonting genuint italienskt här skulle ha levererats tillbaka till Italien, om än i tusenfaldig förstoring, med rostugn, pizzeria och sockerbageri. ”Starbucks” lär sträva mot trehundra sådana kaffesalar i hela Italien.

Nästan trettiotusen ”Starbucks” finns det i världen, och de brukar likna varandra. Varthän man kommer, till Seattle, till München eller till Gränby City Mall: Det är som man alltjämt besökte samma plats, till alltid samma tid, varför en sådan lokal inte är ett uttryck för en kosmopolitism, utan står för det motsatta: för en provinsialism som drivits till sin spets. Den lilla italienska baren, så djupt rotad i grannskapet, förefaller däremot vara ett slags agentur för världskunskap.

Tror man på Europeiska Unionens politiker och ekonomer, så framstår Italien som ett saneringsfall: Infrastrukturen är förfallen, fabrikerna producerar inte på internationell nivå (det var annorlunda, fram till sjuttiotalet, med företag som Olivetti, Campagnolo, Zanussi och många andra), staten är svag, korruptionen överallt, byråkratin oövervinnlig, och över allting härskar den italienska mamman. Mera ”Starbucks” låter som ett recept mot sådana svagheter. Å andra sidan: Läser man till exempel skriften om ”det nuvarande tillståndet av italienarnas seder”, författat år 1824 av nationalpoeten Giacomo Leopardi, så verkar det inte förändrats mycket under dessa tvåhundra år.

Kanske det ligger en styrka dold i alla brister. Italien är fortfarande en av världens stora ekonomier, en katastrofal statsskuld till trots. Det kunde alltså tänkas att de italienska förhållandenas småskalighet, livet i täta familjära eller regionala sammanhang, vanan att arrangera sig med kompromisser eller mellanlösningar bidrar till det italienska samhällets överlevnadskraft. Det gäller framför allt i nödens tider.

Och så finns det en annan utveckling, som går mot den traditionella italienska baren. Också den är en konsekvens av globaliseringen, även om den drivs fram av fattiga människor. Framför allt i norra Italien har det blivit vanligt att barerna ägs eller arrenderas av kineser. De har kommit allt sedan nittiotalet, för det mesta som arbetare inom textil- eller skoindustrin. Med troligtvis mycket mer än en halv miljon människor, bildar de i dag en av de stora invandrargrupperna i landet. Men de syns knappt i det offentliga livet. De är flitiga, och de lär sig italienska.

Produktionskostnaden för en ”caffè” ligger vid en krona per kopp. Vid disken säljs den numera för det mesta för tolv kronor (1,20 Euro). För många kineser framstår baren som det första steget i förverkligandet av livsdrömmen att bli egen företagare, med ett relativt lågt instegspris som man kan tjäna ihop under långa arbetstider. De vet hur en sådan bar fungerar. De ändrar ingenting i inredningen och behåller den gamla personalen.

Emedan etableringen av den första ”Starbucks” i Italien drog en våg av offentligt uppror efter sig, finns det nästan inget motstånd mot kinesernas övertagande av barerna, bortsett kanske från territoriala motsättningar, när två barer kommit varandra för nära. Kineserna håller ihop, de tänker i små förband, de betalar kontant, och de är beredda att improvisera. Om dessa egenskaper låter ganska italienska, så är det förmodligen ingen tillfällighet: Baren står i alla fall kvar, med disken, som en lugnets ö i oroliga tider. 

Thomas Steinfeld

Tidigare kulturchef Süddeutsche Zeitung, professor i kulturvetenskap vid Universität Luzern i Schweiz.


Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?