ANNONS:
Till Di.se

Johan Eklund: Vi felutbildar och överutbildar

DEBATT. Investeringar i kunskap och förmågan att omvandla kunskap till något samhällsnyttigt är helt avgörande för ett lands långsiktiga utveckling. Så har företag som Ericsson, Electrolux och Sandvik bidragit till svenskt välstånd. I dag har dock Sverige betydande problem i hur kunskaper och färdigheter belönas, allokeras och sorteras, skriver Johan Eklund.

Vid en första anblick är de svenska problemen inte helt uppenbara. Sverige har en förhållandevis högutbildad arbetskraft och den formella utbildningsnivån har ökat dramatiskt sedan 1990-talet. Vid en närmare granskning framgår dock tydligt att företag som vill rekrytera har svårt att finna rätt arbetskraft och värst är det sannolikt för de entreprenörer som vill skala upp sina relativt unga och växande bolag. Detta samtidigt som forskningen visar att förbättringar i matchningen mellan efterfrågan på kompetent arbetskraft och utbudet från utbildningssystemet skulle medföra betydande produktivitets- och tillväxteffekter.

I mer vardagligt tal handlar problematiken om hur det kommer sig att vi kan ha brist på sjuksköterskor, poliser och programmerare samtidigt som vi har överskott på människor med journalistutbildning, arkeologiutbildning och med humaniorabakgrund. Många i den senare gruppen får inte jobb inom sina utbildningsområden utan måste söka sig till andra yrken.

Det handlar även om hur företagen kan ha höga vakanstal och brist på vissa kompetenser samtidigt som människor står utanför arbetsmarknaden eller har arbeten utan kvalifikationskrav som motsvarar deras formella utbildningsnivå. Allt detta kan kopplas till hur kunskap, och i synnerhet hur humankapital, värderas.

För den långsiktiga välståndsutvecklingen är de mekanismer och incitamentsstrukturer som påverkar individernas kunskapsinvesteringar och yrkesval kritiskt viktiga.

Sverige har en mycket stark tilltro till formell akademisk utbildning. Svenska beslutsfattare ser utbildning – oavsett inriktning och nivå – som lösningen på alla samhällsproblem. Detta är en problematisk syn, inte minst mot bakgrund av den överutbildning som OECD uppskattar till nästan 20 procent i Sverige, en siffra som troligen är under tillväxt. Överutbildning har en osynlig kostnad i form av undanträngningseffekter av individer utan formella kvalifikationer. Formellt högutbildade försämrar de lågutbildades arbetsmarknad i onödan.

Det räcker inte med enbart mer utbildning. Det är viktigt att kunskapen är ”rätt” för att det ska vara välståndshöjande. Utbildningssammansättningen i form av inriktning och nivå måste vara korrekt. Utbildning är inte synonymt med humankapital, tvärtom förvärvas värdefulla färdigheter och kunskaper på andra sätt, som genom arbetsmarknadserfarenhet eller lärlingsprogram.

Samtidigt är det osannolikt att alla individer som står långt från arbetsmarknaden i dag kommer att förvärva tillräckliga kunskaper och färdigheter via utbildningssystemet för att framgångsrikt etablera sig på arbetsmarknaden. Utifrån forskningsresultat är det bättre att dessa ges möjlighet att söka sig till kvalificerade yrkesutbildningar eller snabbare får tillträde till arbetsmarknaden genom sänkta trösklar.

I Sverige subventioneras utbildning, kostnaderna för individen är obetydliga samtidigt som studenterna väljer helt fritt, men utan incitament. Sverige har med god marginal den lägsta utbildningspremien inom hela OECD före avdragen inkomstskatt! Detta leder till dagens kompetensförsörjningsproblem.

För att stärka Sverige som kunskapsnation kan vi lära oss av andra länder, som Tyskland, Singapore och USA. Tyskland har utvecklat ett system där andra kunskaper än rent akademiska värderas högt och det finns yrkesvägar i ett välutvecklat lärlingssystem. USA har mycket starka incitament i form av avgifter på högre utbildning i kombination med en god utbildningspremie. I Singapore subventioneras utbildning kraftigt, men styrningen via kunskapsprov är tydlig, för att inte säga hårdhänt.

Resultatet är att dessa tre länder får en helt annan arbetskraftssammansättning. Andelen högskoleutbildade i Tyskland är lägre än i Sverige men andelen som tar examina inom naturvetenskap, matematik och statistik ligger på 10 procent i Tyskland, motsvarande siffra för Sverige är 4 procent.

Min slutsats är att Sverige behöver röra sig i riktning mot en utbildnings- och arbetsmarknadsmodell som inte enbart premierar formell akademisk utbildning. Värdefulla kunskaper och humankapital förvärvas via yrkes- och praktiknära utbildning, arbetsmarknadserfarenhet med lägre ingångströsklar samt lönesättning som bättre avspeglar arbetsmarknadens behov och individernas produktivitet.

Detta innebär att mekanismer för hur kunskap belönas, allokeras och sorteras måste bli effektivare på svensk arbetsmarknad. Om vi på sikt önskar minska kompetensförsörjningsproblemen och de strukturella matchningsproblemen – och främja morgondagens storföretag och sysselsättningsskapare – står valet mellan stärkta marknadskonforma incitament eller en mer hårdför styrning och centralplanering.

Vad Singapore, Tyskland och USA har gemensamt är att de värderar kunskap betydligt högre än vad vi gör i Sverige – alla tre länderna har mer än den dubbla utbildningspremien – samtidigt som de har betydligt lägre trösklar in på arbetsmarknaden. Om Sverige vill vara en kunskapsnation att räkna med borde detta vara en central valfråga även för oss.

 

Johan Eklund, vd, Entreprenörskapsforum och professor, Blekinge tekniska högskola

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies