ANNONS:
Till Di.se
LÖRDAG 18 NOV Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD

Janerik Larsson: Norska borgerliga lärdomar

  • SEGRARE. Høyreledaren Erna Solberg meddelade på tisdagen att hon tänker sitta kvar som statsminister. Men svåra förhandlingar återstår innan en borgerlig regering kan bildas. Foto: Håkon Mosvold Larsen

DEBATT. Høyre har under den gångna mandatperioden samregerat med Fremskrittspartiet (FrP). Men den övriga borgerligheten har betraktat FrP som ett oberörbart parti. Den kommande regeringsförhandlingen kommer tyvärr troligen inte att handla om den nödvändiga ekonomiska omställningen, bedömer Janerik Larsson.

I affärstidningen Dagens Næringsliv intervjuades på tisdagen några norska toppekonomer om vad den kommande norska regeringen behöver göra.

Typiska kommentarer:
”Framöver måste de prioritera tydligare i den ekonomiska politiken så att de kan hålla tillbaka användningen av oljepengar. Det är också viktigt med ökad uppmärksamhet på kostnadseffektiva lösningar, särskilt i det offentliga.”
”Givet att oljemotorn i norsk ekonomi inte drar oss i rekordfart längre, blir det desto viktigare för politikerna att bädda för bred tillväxt i norska privata företag.”

Alltså: oljefesten är över. Det gäller att prioritera. Den offentliga sektorn måste bli effektivare. Hela näringslivets villkor måste förbättras.

Nå. Kommer regeringsförhandlingarna att handla om detta? Förmodligen i alltför ringa grad. Politik är kortsiktig och det krävs riktiga kriser för att långsiktighet ska beaktas.

Ur svenskt perspektiv är den säkert intressantaste frågan hur det fungerat med en ren högerregering.

Efter valet för fyra år var det sannolika en Høyre-ledd majoritetsregering, men efter långa förhandlingar med de två borgerliga småpartierna Kristelig Folkeparti (KrF) och Venstre bildade högerledaren Erna Solberg en minoritetsregering tillsammans med Fremskrittspartiets Siv Jensen, som blev finansminister.

Även om man som jag följt norsk politik sedan 1960-talet och därför väl känner Fremskrittspartiets historia kan man konstatera att i synnerhet KrF men även Venstre under dessa fyra år behandlat Fremskrittspartiet (FrP) på samma sätt som Centerpartiet och Liberalerna i dag behandlar SD.

Hur rättvist detta är kan man diskutera men väljarnas utslag på måndagen var otvetydigt. Man gav Høyre+FrP-regeringen klart godkänt och gav tveklöst utmanaren, Arbeiderpartiet (Ap) och dess ledare Jonas Gahr Støre underkänt.

Om Jonas Gahr Støre är kvar som Ap-ledare om fyra år är en öppen fråga.

Men hur kommer då regeringsbildningen att se ut?

Låt oss börja med att se hur det såg ut 2009 då Jens Stoltenberg bildade sin Ap-regering med hjälp av Senterpartiet (Sp) och Sosialistisk Venstre (SV). Inför det valet hade de borgerliga småpartierna deklarerat att en regeringsbildning med FrP var otänkbar. Resultatet var att de borgerliga väljarna inte hade möjlighet att se fram emot en borgerlig regeringspolitik.

Misstaget att betrakta FrP som ett oberörbart parti kan nu komma att upprepas. KrF-ledaren Knut Arild Hareide gick till val på att Erna Solberg fortsatt skulle vara statsminister men att en Høyre+FrP-regering inte skulle få hans stöd.

En stark strömning inom KrF har önskat att samregera med Ap men Hareide uttalade sig i valrörelsen för en Høyre + Venstre + KrF-regering, vilket skulle ställa FrP och Siv Jensen utanför regeringen.

Nordiskt minoritetsregerande är en svår konst, men Knut Arild Hareide, vars parti med nöd och näppe klarade av spärrgränsen till stortinget, kommer nog att få svårt att få sin vilja igenom.

Hur har samarbetet i regeringen gått? Flerpartiregeringar är ingen enkel konst, men nu är det alltså valresultatet som räknas. Erna Solberg har visat sig vara en utomordentligt skicklig statsminister. Hennes förmåga att hålla samman både regeringen och att hantera regeringens parlamentariska sits har varit imponerande.

Även Siv Jensen som finansminister har visat sig vara en skicklig politiker som klarat av att hantera också den interna FrP-oppositionen som anförts av hennes partiledarföreträdare Carl I Hagen.

Carl I Hagen var en mycket skicklig oppositionspolitiker som kombinerade ett nyliberalt budskap med en högerpopulism riktad inte minst mot invandringen. I sak har dock invandringspolitiken aldrig varit en stor stridsfråga i norsk politik. Skillnaden mellan Jens Stoltenberg och Erna Solberg är inte stor.

Den bild som skapats att den enda norska politiker som sett med skepsis på den svenska invandringspolitiken är FrP:s migrationsminister Sylvi Listhaug får tas med en nypa salt. Norsk politik har oftast präglats av en änglig nationalism vilket kan sammanhänga både med oljerikedomen och med Norges korta historia som självständig nation.

Den norska sociologiprofessorn Grete Brochmann har lett några utredningar om effekterna på det norska samhället av de stora integrationsutmaningarna. Det var Stoltenberg-regeringen med SV-ministern Audun Lysbakken (i dag partiledare) som gav Brochmann i uppdrag att leda Velferds- og migrasjonsutvalget som presenterade sin rapport i maj 2011. Hon fick 2015 i uppdrag att uppdatera denna och presenterade sin nya rapport i våras. Det är svårt att tänka sig någon svensk motsvarighet.

Slutsats av den norska erfarenheten: En borgerlighet som inte går till val på att regera har en dålig prognos.


Janerik Larsson, rådgivare till Prime PR och Stiftelsen fritt näringsliv

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Tyck till