ANNONS:
Till Di.se
MÅNDAG 22 JAN Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR

Jan Jörnmark: Flykten från centrum, del 3

DEBATT. På grund av en sönderreglerad bostadsmarknad expanderade Sveriges storstäder på ett ryckigt och resurskrävande sätt. Städernas naturliga centrum slogs ideligen sönder och flyttades någon annanstans. Först efter 1990-talet har städerna stabiliserats, skriver ekonomhistorikern Jan Jörnmark.

De senaste fyrtio åren har de svenska städerna växt på ett annorlunda sätt än tidigare. Med blotta ögat har det blivit möjligt att se hur innerstädernas befolkning och ekonomiska aktivitet har ökat. Trots att stadstillväxten sannolikt är den viktigaste faktorn i återhämtningen efter 1990-talet har effekterna av det som hänt framför allt diskuterats i moraliserande termer, med namn som ”kreativ förtätning” eller ”gentrifiering” om man tyckt om det som hänt eller inte. 

Med hjälp av GIS-verktygen har vi skapat ett mått på förändringen där man ser att fenomenet handlar om en stabilisering av städerna snarare än förtätning. I kartan syns befolkningens centralpunkter i de tre storstäderna mellan 1940 och 2015 och skillnaderna i mönstren är tydliga. Förflyttningarna av punkterna visar på enorma destabiliseringar fram till 1980, vilket sedan följs av starka stabiliseringar.

Destabiliseringen hade två huvudorsaker. Dels uttunnades centrum vilket gjorde att den tyngsta punkten förlorade vikt. Dels byggdes nya satellitstadsdelar varefter även de åldrades och tunnades ut. Centralpunkterna destabiliserades och kastades flera gånger åt nya håll. 

Den stockholmska förflyttningen söderut fram till 1965 innebar att innerstadens relevans blev allt mindre samtidigt som den existerande infrastrukturen utnyttjades allt mindre effektivt. Det innebar att det fick läggas allt mer pengar på till exempel skolor i ytterområden samtidigt som både kollektivtrafik och vägnät byggdes ut i rekordfart. Den snabbt expanderande tunnelbanan innebar i praktiken bara att utspridningen och restiderna ökade.

Men utspridningens negativa effekter stannade inte där. I city var det så svårt att mobilisera kapital att Norrmalmsregleringen stannade av. Eftersom kapital följer köpkraft byggdes istället ett nytt centrum vid Kungens Kurva som blev ett landmärke i bygget av ett nytt utspritt Sverige av Detroit-typ där handeln sökte sig till bilar snarare än människor. 

Mellan 1965 och 1980 vände befolkningscentrumet norrut när förortsexpansionen nådde Tensta och Rinkeby, men det skapade inget uppsving i den delen av stadsrummet. Istället hade kommunens tillstånd nu genomgått en än allvarligare försämring när innerstaden var på väg att tappa hela sin dragningskraft. Det gamla city hade blivit en Riksgrop samtidigt som befolkningen fallit med ungefär 150 000 personer. Kostnaderna för den ineffektiva expansionen hade dessutom lett till att kommunalskatten mer än fördubblades under en tjugoårsperiod. 

Förändringen efter 1980 påminner om hur feberkurvan stabiliseras på en akutpatient. Den första svaga vändningen i centrum övergår efter 1990-talets reformer till en allmän tillväxt. Kontrasterna är så drastiska att de är svåra att tro på, men under den senaste perioden ökar befolkningen överallt i staden. Slående är den enorma kapitaleffektiviteten i tillväxten: ökningen på smått otroliga 280 000 rymdes inom det befintliga stadsrummet, vilket innebar att de tunnelbanestationer, centrumanläggningar och skolor som redan var byggda 1980 i stort sett kunde absorbera hela ökningen. Som en följd av det kunde kommunalskatten hållas stabil under hela perioden. 

  • Göteborgs tyngdpunkt vandrar från den gamla staden innanför vallgraven norrut. Foto:

Malmö och Göteborg drabbades till 1980 av samma massiva befolkningsfall och förskjutning mot förorter. Däremot har deras återhämtning sett annorlunda ut under de senaste två decennierna. Inte minst sätter de båda städerna ljuset på hur stabiliseringen och förtätningen av städerna också är ett segregationsproblem.

Malmö såg fram till 1980 en ring av välmående förortskommuner växa samtidigt som den inre staden försvagades kraftigt. På ett symboliskt sätt blev Kronprinsen ett ensamt landmärke i den urglesade innerstan samtidigt som Sveriges första externcentrum byggdes vid Jägersro som en reflektion av den mycket starkare driften mot förorterna. Framåt 1970- och 1980-talen var stadsutspridningen massiv samtidigt som sysselsättningssituationen försvagades allt mer. 

Trenden bröts när staden åter började växa på 1980-talet, men precis som i Stockholm var det reformerna på 1990-talet som fick utvecklingen att accelerera. Västra Hamnen blev ett genombrott för det marknadsstyrda byggandet. Även om HSB misslyckades med sitt torn skapades det där en attraktivitet som gjorde ett fortsatt byggande möjligt i hela den centrala staden.

  • Foto:

Under 1990-talet började Malmö växa igen, men ser man på hur byggandet sett ut efter 2000 har nyproduktionen av bostäder i hög grad varit knuten till city, där bostadsrätter i mycket hög grad dominerat nyproduktionen. Följden av det är att staden återbildat sin gamla kärna, men att det i liten grad påverkat det övriga stadsrummet som fortsatt att växa befolkningsmässigt men på ett starkt segregerat sätt.

I Göteborg är den oavbrutna förflyttningen av centrum i riktning mot Hisingen det mest slående draget. Påtagligt är också att Göteborg inte uppvisar en lika stark stabilisering som de två andra städerna. Oviljan att släppa fram ett marknadsdominerat byggande i stadens centrala och södra delar slår igenom på ett tydligt sätt och staden har framför allt växt i nya bostadsrätts- och villaområden på Hisingen. Segregationen är därför starkare än någonsin och den ständiga utflyttningen av yngre medelklasshushåll till Göteborgs södra förorter har fortsatt.

När man tar in förorterna i beräkningen visar det sig därför att Göteborgs och storstadsregionens centrum fortfarande rör sig från varandra. Idag går det att se den utvecklingen med blotta ögat, när Norra Älvstranden och Krokslätt/Mölndal är fulla av nybyggen medan det försvagade centrumet domineras av en söndertrampad fotbollsplan och en vittrande betongarena från 1958. 

Men trots de stora utmaningar som finns visar ändå de tre städerna på att det marknadsfinansierade bostadsbyggandet kraftigt ökade tempot i återuppbyggandet av städerna efter 1995. Utvecklingen pekar egentligen mot att de problem som behöver lösas i dag har att göra med både en utveckling av bostadsrättsformen och hur dynamiken kan spridas till större delar av stadsrummen. De nya kapitalmarknadsregleringarna ger inga andra svar på de frågorna än att åter ökar incitamenten till den kapitalintensiva och inflationsdrivande utspridningen. 

Jan Jörnmark, ekonomhistoriker


Läs de andra delarna i Jan Jörnmarks artikelserie här.


Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.