1515
Annons

Italien kan lämna EU

DEBATT. Italien tillhörde en av eurons främsta förespråkare, men valutasamarbetet blev inte som väntat. Uppdelningen av eurozonen i starka och svaga medlemsstater har fortsatt sedan finanskrisen. Vad kommer att hända nu, i en kris som kommer att bli mycket större, skriver Thomas Steinfeld.

Tack och hej? EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hälsar på den italienske premiärministern Giuseppe Conte inför ett möte i Bryssel.
Tack och hej? EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hälsar på den italienske premiärministern Giuseppe Conte inför ett möte i Bryssel.Foto:Virginia Mayo

Nyligen publicerade den italienska författaren Paolo Rumiz en artikel i den romerska dagstidningen La Repubblica. Han hade suttit i sin lägenhet i Trieste och tittat ut i natten, skrev han, när han plötsligen kände att en jordbävning närmade sig: ”Någonting större än covid-19, större än civilförsvarets meddelanden och större än den animaliska fruktan inför hunger och sjukdom. Det var Europa, som bröt ihop med förvånansvärd hastighet, som tornet i Babel.”

Flera dagar har numera gått sedan denna natt, men fasan finns kvar, och den finns på många ställen. Många italienare, både inom och utanför den offentliga sfären, tycks bära på en aning att den Europeiska unionen i allmänhet och euron i synnerhet närmar sig vägs ände, i alla fall när det gäller den italienska medverkan.

Om och om igen försäkrade den tyske finansministern Olaf Scholz under de senaste veckorna, hur nyttigt det varit med Tysklands ”solida budgetföring”. Därför, menar han, kan landet numera dra på sig näst intill obegränsad skuld. En klokare politiker skulle kanske tänka på hur budskapet låter i länder där man inte har råd med en ”solid budgetföring”. Det gäller i synnerhet om man har lärt sig, och det fick man göra i södra Europa, att soliditeten i den tyska budgeten har mer att göra med bristen på soliditet i det italienska statshushållet, än Olaf Scholz och alla andra anhängare till den ”svarta nollan” kalkylerar med.

Liksom Tyskland eller Frankrike hörde Italien till den gemensamma valutans främsta förespråkare. När euron kom, i början av 2002, var de nya pengarna ingenstans så välkomna som i Italien.

Det blev dock annorlunda än väntat. Visserligen växte Italiens möjligheter att låna stora summor till förmånliga räntor. Men samtidigt underkastades industrin en konkurrens som aldrig förr. Under många årtionden hade Italiens export främjats av en hög inflation med efterföljande devalveringar. Nu ställdes kvalitet mot kvalitet, leveranssäkerhet mot leveranssäkerhet, pris mot pris, till nackdel för Italien. De större bolagen vann över de mindre bolagen, serieproduktionen över manufakturerna, och en effektiv byråkrati över ganska så kryptiska förhållanden. Den Europeiska unionen hade från början burit med sig en inre motsägelse. Den bildade en gemenskap av konkurrenter, som var och en betraktade kollektivet som ett instrument för den egna framgången. Euron jämnade ut denna motsägelse, till förmån för de starka.

Under finanskrisen från år 2008/2009 blev uppdelningen av eurozonen i starka och svaga medlemsstater uppenbar, och denna utveckling har bara fortsatt. Om Italien sedan dess tappat minst en fjärdedel av sin industriproduktion (enligt GaveKal Data), så har fabrikerna inte försvunnit. De finns bara någon annanstans, och de heter inte längre Fiat, utan Volkswagen, inte längre Olivetti, utan Apple, och vitvaruproducenten Zanussi ägs sedan länge av Electrolux. Visserligen finns det fortfarande många företag i Italien som tillverkar produkter av en sällsynt kvalitet, inom finmekaniken till exempel. Men en större del av den italienska industrin krävde ingen högutbildad arbetskraft, och arbetstillfällena försvann efter järnridåns fall snabbt mot Östeuropa eller Asien.

Den som vill förskaffa sig en bild över konsekvenserna borde (efter karantänens slut) resa på landsvägarna från Milano till Venedig. Inte bara för att se de oräkneliga fabrikshallarna som pryds av skyltar som säger ”affitasi” (”att hyra”) eller ”vendesi” (”till salu”), utan också för att få ett intryck av i vilken mån den kvarvarande tillverkningen numera är bunden till tyska företag.

Finanskrisen knäckte den italienska industrin. Med vad kommer att hända nu, i en kris som kommer att bli mycket större? I en stat, som bär skulder på 136 procent av BNP och som inte har råd att ta på sig mer? Inom överskådlig tid finns det, som alla deltagare vet, ingen chans att betala tillbaka ens en del av dessa pengar.

På skärtorsdagen presenterade unionens finansministrar en ”kompromiss” om ett stöd för den europeiska industrin i allmänhet och de särskilt utsatta ländernas ekonomi i synnerhet. Kompromissen avser krediter enligt den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), som förknippar lånen med ett nationellt ansvar. ”De låter Italien dö på trottoaren”, säger Sergio Cesaratto, professor i nationalekonomi vid universitetet i Siena, om denna ”kompromiss”. Italien hade, med stöd av bland andra Spanien och Frankrike, pläderat för att ta upp de nya skulderna i form av ”eurobonds”, för vilka unionen gemensamt skulle ansvara. Fruktan för att landet slutar som Grekland är vida utbredd, som ett slags ekonomiskt protektorat under den Europeiska centralbankens och den Internationella valutafondens kontroll.

Under tiden frodas sammansvärjningsteorierna. Den tyska politikens besparingsiver, skriver ekonomen Enrico Grazzini i den ansedda tidskriften Micromega, är ett medel till att tvinga grannarna i södern på knä: ”Ty ju mer de mediterrana länderna hamnar i en recession, desto mer kapital flyr till Tyskland. Som följd växer ränteskillnaden gentemot de mest fragila länderna. Och den tyska ekonomin kan skuldsätta sig till negativa eller åtminstone försumliga räntesatser.” Men även om denna teori förutsätter en ond vilja som inte tycks finnas, är den sann i den mån att Italiens förmåga att ta upp krediter begränsas av möjligheterna att betala räntorna. Och deras höjd definieras inte i Rom.

Under de gångna åren förklarade otaliga italienska politiker att Italien borde lämna euron. Så talade Silvio Berlusconi, så talade representanterna för den radikaldemokratiska rörelsen ”Cinque Stelle”, så talade självklart Matteo Salvini och hans främlingsfientliga ”Lega”. Hittills bestod dessa förklaringar för det mesta av retorik, eftersom det var allmänt uppenbart att länderna hölls ihop av alldeles för starka ekonomiska band. Men vad händer i en situation när hela ekonomin fallerar? Toppdiplomaten Alberto Bradanini uppmanade numera, också i en artikel i Micromega, den italienska regeringen att förbereda sig för ett eventuellt avsked från euron och unionen genom en övergång till statliga skuldsedlar som nationellt betalningsmedel.

Den tyska dagstidningen die Welt publicerade nyligen en artikel, i vilken Angela Merkel uppfordrades att inte stödja Italien i krisen, eftersom ”pengaregnet från Bryssel” bara skulle hamna i maffians fickor. Artikeln orsakade ett offentligt uppror i Italien (visserligen finns det italienare som säger samma sak, men de räknas här inte). Senatorn Elio Lannutti, talesman för ”Cinque Stelle”, kallade tyskarna för ”Hitlers barnbarn”, medan radikala anhängare för ”Lega” jämför dem med Tredje Rikets soldater. Så lär det gå vidare. Paolo Rumiz skulle gärna fortsätta att tro på Europa, skrev han i sin mardrömsartikel. Men så som det numera ser ut måste detta Europa, om det fortfarande skall finnas kvar, ställas på en annan grund, i form av en gemensam skatte- och finanspolitik. Och en sådan verkar vara ganska utopiskt.

Thomas Steinfeld 

Tidigare kulturchef för Süddeutsche Zeitung i München och professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern


Debatt: ”Jag erkänner – jag är otålig att ta över”

Sverige är på väg in i en lågkonjunktur – om vi inte redan är där. Det kommer ställa enorma krav på fokus från den regering som tillträder att hantera en skenande inflation, låta penningpolitiken verka och samtidigt dämpa smällen för familjer och företag.  Det måste bli tuffare att vara politiker, och lättare att vara skattebetalare, skriver Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.

Foto:evelina carborn

Sverige är ett framgångsland, men inte sedan 90-talskrisen har de svenska hushållen varit så pessimistiska. Nu, om någon gång, krävs tydliga politiska prioriteringar- och en långsiktig plan. 

Ingenting tyder på att den vänsterkartell som nu går till val - med interna, ultimativa krav på att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska sitta i regeringen - har förutsättningar att få stopp på fler mandatperioder av politiskt kaos.  Jag försöker föreställa mig vad som ska komma ur en regering, där Centerpartiet och Vänsterpartiet ska enas i alla de tusentals beslut som ska fattas varje år. Eller en budgetprocess när ett svagt Centerparti ska förhandla med ett dubbelt så stort Vänsterparti.

En nyliberal planekonomi? Utöver rejäla skattehöjningar, är det nog ingen som vet.

På min sida av politiken är vi förstås inte heller överens om allt. Men vi är överens om våra prioriteringar, och det räcker långt.  För ska Sverige förbli ett fritt och framgångsrikt land måste vi i första hand få ordning på våra mest grundläggande samhällsfunktioner. 

Rättsstaten måste leverera. Elförsörjningen måste fungera, kärnkraften säkras och alla möjligheter i den gröna omställningen tas till vara. Det måste bli betydligt svårare att leva som kriminell, och alltid välkommet att bli eller sträva efter att bli framgångsrik. Arbetslinjen måste återupprättas och bidragslinjen monteras ner. Att 700 000 invandrare inte kan försörja sig själva är både ett stort slöseri med mänsklig kapacitet, och en orimlig belastning för de offentliga finanserna. Det samlade utanförskapet kan kosta upp till 200 miljarder per år, enligt vissa studier!

Den klassiska konflikten mellan höger och vänster har aldrig försvunnit, men framträder nu allt tydligare inför årets plånboksval. Vi ser olika på fördelning och vi ser olika på statens uppgift. 

Det här betyder inte att offentligt och privat måste stå i motsatsförhållande till varandra, tvärtom.  Alla dynamiska samhällen behöver rimliga och förutsebara ramar. Ska marknader fungera behövs också fungerande offentliga institutioner. Dagordningen för en borgerlig regering som jag leder, är därför lika krävande som den är klar: 

Innan staten klarar av sina befintliga uppgifter, ska politiken inte ta på sig nya uppgifter. Inte när tiotals miljarder försvinner i bidragsfusk, bidragsberoende och slarv varje år. Den socialdemokratiska regeringen har infört eller höjt fyrtiosex skatter på åtta år - och lovar mer av samma vara inför kommande mandatperiod. 

Med Moderaterna blir det ingen fastighetsskatt, ingen ny förmögenhetsskatt eller arvsskatt. Inga nya pålagor innan de resurser som redan finns används bättre. 

Men vid sidan av ett regeringsskifte behövs också ett bredare kulturskifte: ett handslag för offentligt ansvar. Ett slut på mandatperioder som präglas av ständiga femitolv-uppgörelser mellan partier som måste förhandla genom ombud för att få igenom sin budget- ibland. Ett slut på en offentlig maktutövning där alla vill ta åt sig äran över det som går bra, men ingen tar ansvar när saker går fel. 

Politik kan inte vara den enda sysslan där man får ett förtroende, men inte behöver motsvara kraven. 

Men så är det i dag. Vi har en justitieminister som hävdar att det är de företag som blir utsatta för dieselstölder som måste se över sitt ”eget ansvar”. En regering som lovar grön nyindustrialisering men inte visar någon handlingskraft vad gäller de havererade tillståndsprocesserna. Trappan måste städas uppifrån, och regeringen bytas ut. Men ansvaret för maktutövning måste följa hela vägen ner. Ett tydligt, och noga avvägt tjänstemannansvar, behöver införas under nästa mandatperiod. 

Sverige går nu mot tuffare tider. När de investeringar är gjorda som krävs för att säkerställa inre och yttre säkerhet – i ett försvar av Nato-klass och i en fungerande polisiär ordningsmakt – kommer mycket lite reformutrymme finnas kvar.  Utan nya skattehöjningar återstår då att bättre hushålla med de stora resurser som redan finns tillgängliga. 

Det här är förstås dåliga nyheter för politiker som haft skattepengar att dela ut istället för fungerande reformidéer. Tuffa besked för den som ständigt vill flytta fokus mot nya uppgifter, eftersom man misslyckats med det allra mest grundläggande - statens kärnuppgifter. Men det är goda nyheter för skattebetalarna, och för alla dem som ser det ofantliga slöseri som redan pågår och vill att någon gör något åt det. Och goda nyheter för det enastående land som finns bakom hörnet, när vi har fått ordning på Sverige. 

Efter den 11 september sätter vi igång. Jag erkänner att jag är otålig. 

Ulf Kristersson, partiledare (M)


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?