Nyligen publicerade den italienska författaren Paolo Rumiz en artikel i den romerska dagstidningen La Repubblica. Han hade suttit i sin lägenhet i Trieste och tittat ut i natten, skrev han, när han plötsligen kände att en jordbävning närmade sig: ”Någonting större än covid-19, större än civilförsvarets meddelanden och större än den animaliska fruktan inför hunger och sjukdom. Det var Europa, som bröt ihop med förvånansvärd hastighet, som tornet i Babel.”
Flera dagar har numera gått sedan denna natt, men fasan finns kvar, och den finns på många ställen. Många italienare, både inom och utanför den offentliga sfären, tycks bära på en aning att den Europeiska unionen i allmänhet och euron i synnerhet närmar sig vägs ände, i alla fall när det gäller den italienska medverkan.
Om och om igen försäkrade den tyske finansministern Olaf Scholz under de senaste veckorna, hur nyttigt det varit med Tysklands ”solida budgetföring”. Därför, menar han, kan landet numera dra på sig näst intill obegränsad skuld. En klokare politiker skulle kanske tänka på hur budskapet låter i länder där man inte har råd med en ”solid budgetföring”. Det gäller i synnerhet om man har lärt sig, och det fick man göra i södra Europa, att soliditeten i den tyska budgeten har mer att göra med bristen på soliditet i det italienska statshushållet, än Olaf Scholz och alla andra anhängare till den ”svarta nollan” kalkylerar med.
Liksom Tyskland eller Frankrike hörde Italien till den gemensamma valutans främsta förespråkare. När euron kom, i början av 2002, var de nya pengarna ingenstans så välkomna som i Italien.
Det blev dock annorlunda än väntat. Visserligen växte Italiens möjligheter att låna stora summor till förmånliga räntor. Men samtidigt underkastades industrin en konkurrens som aldrig förr. Under många årtionden hade Italiens export främjats av en hög inflation med efterföljande devalveringar. Nu ställdes kvalitet mot kvalitet, leveranssäkerhet mot leveranssäkerhet, pris mot pris, till nackdel för Italien. De större bolagen vann över de mindre bolagen, serieproduktionen över manufakturerna, och en effektiv byråkrati över ganska så kryptiska förhållanden. Den Europeiska unionen hade från början burit med sig en inre motsägelse. Den bildade en gemenskap av konkurrenter, som var och en betraktade kollektivet som ett instrument för den egna framgången. Euron jämnade ut denna motsägelse, till förmån för de starka.
Under finanskrisen från år 2008/2009 blev uppdelningen av eurozonen i starka och svaga medlemsstater uppenbar, och denna utveckling har bara fortsatt. Om Italien sedan dess tappat minst en fjärdedel av sin industriproduktion (enligt GaveKal Data), så har fabrikerna inte försvunnit. De finns bara någon annanstans, och de heter inte längre Fiat, utan Volkswagen, inte längre Olivetti, utan Apple, och vitvaruproducenten Zanussi ägs sedan länge av Electrolux. Visserligen finns det fortfarande många företag i Italien som tillverkar produkter av en sällsynt kvalitet, inom finmekaniken till exempel. Men en större del av den italienska industrin krävde ingen högutbildad arbetskraft, och arbetstillfällena försvann efter järnridåns fall snabbt mot Östeuropa eller Asien.
Den som vill förskaffa sig en bild över konsekvenserna borde (efter karantänens slut) resa på landsvägarna från Milano till Venedig. Inte bara för att se de oräkneliga fabrikshallarna som pryds av skyltar som säger ”affitasi” (”att hyra”) eller ”vendesi” (”till salu”), utan också för att få ett intryck av i vilken mån den kvarvarande tillverkningen numera är bunden till tyska företag.
Finanskrisen knäckte den italienska industrin. Med vad kommer att hända nu, i en kris som kommer att bli mycket större? I en stat, som bär skulder på 136 procent av BNP och som inte har råd att ta på sig mer? Inom överskådlig tid finns det, som alla deltagare vet, ingen chans att betala tillbaka ens en del av dessa pengar.
På skärtorsdagen presenterade unionens finansministrar en ”kompromiss” om ett stöd för den europeiska industrin i allmänhet och de särskilt utsatta ländernas ekonomi i synnerhet. Kompromissen avser krediter enligt den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), som förknippar lånen med ett nationellt ansvar. ”De låter Italien dö på trottoaren”, säger Sergio Cesaratto, professor i nationalekonomi vid universitetet i Siena, om denna ”kompromiss”. Italien hade, med stöd av bland andra Spanien och Frankrike, pläderat för att ta upp de nya skulderna i form av ”eurobonds”, för vilka unionen gemensamt skulle ansvara. Fruktan för att landet slutar som Grekland är vida utbredd, som ett slags ekonomiskt protektorat under den Europeiska centralbankens och den Internationella valutafondens kontroll.
Under tiden frodas sammansvärjningsteorierna. Den tyska politikens besparingsiver, skriver ekonomen Enrico Grazzini i den ansedda tidskriften Micromega, är ett medel till att tvinga grannarna i södern på knä: ”Ty ju mer de mediterrana länderna hamnar i en recession, desto mer kapital flyr till Tyskland. Som följd växer ränteskillnaden gentemot de mest fragila länderna. Och den tyska ekonomin kan skuldsätta sig till negativa eller åtminstone försumliga räntesatser.” Men även om denna teori förutsätter en ond vilja som inte tycks finnas, är den sann i den mån att Italiens förmåga att ta upp krediter begränsas av möjligheterna att betala räntorna. Och deras höjd definieras inte i Rom.
Under de gångna åren förklarade otaliga italienska politiker att Italien borde lämna euron. Så talade Silvio Berlusconi, så talade representanterna för den radikaldemokratiska rörelsen ”Cinque Stelle”, så talade självklart Matteo Salvini och hans främlingsfientliga ”Lega”. Hittills bestod dessa förklaringar för det mesta av retorik, eftersom det var allmänt uppenbart att länderna hölls ihop av alldeles för starka ekonomiska band. Men vad händer i en situation när hela ekonomin fallerar? Toppdiplomaten Alberto Bradanini uppmanade numera, också i en artikel i Micromega, den italienska regeringen att förbereda sig för ett eventuellt avsked från euron och unionen genom en övergång till statliga skuldsedlar som nationellt betalningsmedel.
Den tyska dagstidningen die Welt publicerade nyligen en artikel, i vilken Angela Merkel uppfordrades att inte stödja Italien i krisen, eftersom ”pengaregnet från Bryssel” bara skulle hamna i maffians fickor. Artikeln orsakade ett offentligt uppror i Italien (visserligen finns det italienare som säger samma sak, men de räknas här inte). Senatorn Elio Lannutti, talesman för ”Cinque Stelle”, kallade tyskarna för ”Hitlers barnbarn”, medan radikala anhängare för ”Lega” jämför dem med Tredje Rikets soldater. Så lär det gå vidare. Paolo Rumiz skulle gärna fortsätta att tro på Europa, skrev han i sin mardrömsartikel. Men så som det numera ser ut måste detta Europa, om det fortfarande skall finnas kvar, ställas på en annan grund, i form av en gemensam skatte- och finanspolitik. Och en sådan verkar vara ganska utopiskt.
Thomas Steinfeld
Tidigare kulturchef för Süddeutsche Zeitung i München och professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern
