1515
Annons

Industriavtalet borde hyllas

DEBATT. På senare tid har det ifrågasatts om Industriavtalet bör fortsätta vara normerande för arbetsmarknaden. När vi kommer överens med våra motparter så gör vi det utifrån vad som är bäst för hela samhället, skriver förbundsordförandena för de fem facken inom industri.

Foto:Marcus Ericsson

På torsdagen är det 80 år sedan representanter för fack och arbetsgivare träffades och undertecknade det som går under namnet Saltsjöbadsavtalet. Händelsen är historisk.

Avtalet satte stopp för år av konflikter på arbetsmarknaden och i stället inleddes en era av samförstånd och dialog. Det har varit lyckosamt.

Den svenska partsmodellen är den främsta garanten för stabilitet och tillväxt. Via ansvarstagande parter har arbetsgivare och arbetstagare i decennier lagt grunden till det samhällsbygge som gjort Sverige till en ledande industri- och kunskapsnation. Det gynnar arbetstagarna, näringslivet och samhället.

Relationerna parterna emellan har inte varit fria från konflikter, men det har hela tiden funnits en samsyn om spelreglerna: Att det är parterna som har ansvaret för villkoren på arbetsmarknaden och att staten bör hålla sig så långt borta som möjligt.

Under de 80 år som har gått sedan Saltsjöbadsavtalet har åtskilliga avtal tecknats mellan fack och arbetsgivare med syfte att rusta arbetstagarna och stärka svensk konkurrenskraft. Det har främst handlat om löner men även alltifrån pensioner och försäkringar till kompetensutveckling och konfliktregler.

Ett avtal som fått särskilt stor betydelse är det så kallade Industriavtalet. De löneavtal som träffas inom industrin är i dag normerande för hela arbetsmarknaden, det så kallade ”märket”.

Liksom andan det är sprunget ur, har Industriavtalet tjänat Sverige väl. Från och med att avtalet trädde i kraft 1997 har svenska arbetstagare fått ta del av reallöneökningar på mer än 2 procent per år, att jämföra med mindre än en halv procent i snitt under decennierna dessförinnan. Det är en remarkabel förändring som har förbättrat levnadsstandarden för miljontals människor.

Industriavtalet blev ett framgångsrikt motmedel mot den löne- och prisspiral som rådde vid dess uppkomst och är ett viktigt verktyg för att säkra en hållbar svensk konkurrenskraft.

Det pågår en kamp om Industriavtalets framtid och i slutänden den svenska partsmodellen som vi känner den. Attackerna kommer från flera håll.

Vi som är industrins fackförbund, från landets alla tre centralorganisationer, bemöter gärna de invändningar som framförs.

* Kritikerna: Industrin i Sverige har spelat ut sin roll och arbetsmarknaden har förändrats så pass mycket att det i stället krävs helt andra lösningar.

Vårt svar: Industrin i Sverige sysselsätter över 800.000 personer, underleverantörer inräknade. Det är därtill en internationellt konkurrensutsatt sektor med stor betydelse för svensk export. Bland de 20 branscher i näringslivet med störst exportandel tillhör 14 industrin. Betydelsen för svensk ekonomi är fundamental.

* Kritikerna: Industrins lönenormering hämmar lönerna i välfärdssektorn.

Vårt svar: En internationellt konkurrenskraftig industri är en förutsättning för en väl fungerande välfärd. Utan industrin, inget överskott att fördela till offentlig sektor. Det är ett samband som alltför sällan framkommer i debatten.

* Kritikerna: Det är inte längre nödvändigt eller möjligt att reglera någonting i centrala kollektivavtal, individuella avtal räcker.

Vårt svar: Alternativet till regleringar i kollektivavtal är EU-regleringar och lagstiftning, helt utan branschanpassning och med liten flexibilitet för företagen. Det vore mycket olyckligt och skulle slå direkt mot näringslivets konkurrenskraft.

Kollektivavtalsmodellen bygger på att vi som parter tecknar avtal som ger trygghet och goda villkor för alla på arbetsmarknaden.

Saltsjöbadsavtalet har som en del i det varit oerhört viktigt för Sverige. Det innebar en grund av samförstånd för parterna att utgå ifrån och har under åren bidragit till stora fördelar för arbetstagare och näringsliv. När vi blickar framåt är det viktigt att vi gör det med kompromissvilja och pragmatism. Två ord som utgör basen för den svenska modellen.

Vi i facken inom industrin har i och med Industriavtalet tagit på oss ett stort samhällsansvar. När vi kommer överens med våra motparter så gör vi det utifrån vad som är bäst för hela samhället.

Vi gör det eftersom vi vill att alla grupper på arbetsmarknaden ska få ett arbetsliv som ger reallöneökningar, bra pensioner och ett hållbart och jämställt arbetsliv.

Vi gör det eftersom det är bäst för Sverige. Vi kommer att fortsätta det arbetet och stå upp för vår avtalsmodell. I dag och i framtiden.

 

Per-Olof Sjöö, förbundsordförande, GS

Marie Nilsson, förbundsordförande, IF Metall

Eva Guovelin, förbundsordförande, Livs

Ulrika Lindstrand, förbundsordförande, Sveriges Ingenjörer

Martin Linder, förbundsordförande, Unionen

Debatt: Värna den svenska modellen, låt friskolorna ta ut vinst

Socialdemokraterna borde värna den svenska modellen med en skola som är tillgänglig och kostnadsfri för alla , skriver entreprenören Dan Olofsson, appropå Socialdemokraternas hållning i frågan om att ta ut vinst i skolan. 

Foto:Jenny Leyman

Statsminister Magdalena Andersson sa nyligen följande till ombuden på Lärarnas riksförbunds årsmöte: ”Målet för aktiebolag är att skapa vinst. Det står inget där om elevers lärande och likvärdighet och att svenska barn har rätt till en bra utbildning”.

Med detta tycks Magdalena Andersson mena att det enda som styr privata aktiebolag är att prioritera vinst på bekostnad av allt annat. Men är det verkligen så?

Betyder det inget att en privat skola behöver nöjda elever och föräldrar för att kunna fortsätta att driva sin skola? I annat fall får de ju inga elever.

Betyder det inget att lärare under många år tycker att skolledningens fokus på kvalitet och pedagogisk utveckling är större hos privata skolor än hos kommunala?

Betyder det inget att också privata skolor har att följa skollagen, skolmyndigheternas direktiv och läroplaner? Det är ju här samhället formulerar kraven på skolor, inte i aktiebolagslagen.

Med sitt uttalande tycks Magdalena Andersson vilja skapa en bild av att privata skolor som drivs i aktiebolagsform inte omfattas av samhällets krav på skolor och inte heller har ett intresse av nöjda elever och föräldrar. Enda intresset är vinsten.

Så är det självfallet inte. Vinst över tid är ett resultat av att man skött verksamheten bra och genom att den stora merparten av vinsterna i privata skolor stannar kvar i verksamheten fås resurser till utvecklingen framåt.

Vidare ställde Magdalena Andersson frågan:

”Varför ska vi betala utländska riskkapitalister som driver svenska skolor och ger dem ersättning för uppgifter som de inte har, det är ju helt orimligt.”

Denna frågeställning rymmer en rad felaktiga utgångspunkter. Fristående skolor får i dag en lägre skolpeng än kommunala skolor och denna skolpeng går till den enskilda skolan.

Vi betalar inte utländska riskkapitalister någon särskild ersättning för uppgifter de inte har. Magdalena Andersson försöker få folk att tro att stora belopp av skattebetalarnas medel försvinner till utländska riskkapitalister. Detta ska uppenbarligen vara det stora problemet i skolan. Det är inte sant.

I grova drag är det så att vi skattebetalare tillför ca 300 miljarder kronor per år till skolan. Av detta går 0,1 procent, dvs ca 300 - 400 Mkr, i utdelning till ägarna för att de tillhandahållit kapital för skolornas utbyggnad, huvudmannaskap och ofta också pedagogiska koncept för verksamheten. Också staten vill ha avkastning från de investeringar staten gör i sina bolag, så detta är inga konstigheter och nivåerna är inte på något sätt anmärkningsvärda för de privata skolorna.

Av dessa 0,1 procent i utdelning är det endast en liten bråkdel, vi talar om storleksordningen en tiondels promille av den summa vi skattebetalare tillför skolan, som går till utländska riskkapitalbolag i utdelning. Vi vet också att det ofta är pensionsförvaltare som investerar i riskkapitalbolagens fonder, och vi kan inte begära att pensionsspararna inte ska ha rätt till någon avkastning.

Så det är denna tiondels promille som enligt Magdalena Andersson är det stora problemet i svensk skola.

Alla som värderar dessa storleksordningar inser att det är nonsens. I stället är det så att de ständiga attackerna på de privata skolorna är till för att Socialdemokraterna inte vill ha valfrihet och att föräldrar inte ska ha ett inflytande över vilka skolor deras barn ska gå i. Alltså en klassisk konflikt mellan en frihetlig och en kollektivistisk politik.

Socialdemokraterna tillämpar sin gängse taktik att skylla på någon annan i stället för att inse sina egna misslyckanden i skolan under de senaste åtta år de regerat. Exempelvis är det för mig obegripligt att vi inte verkställt att den genomsnittliga betygsättningen i en klass direkt ska styras av externt rättade nationella prov. Det skulle ju ta udden av frågan om betygsinflation.

Den frihetliga politiken brukar ibland kritiseras för att plånboken styr. Det fina med den svenska skolpolitiken är att just detta inte är fallet. Flickan från ett förortsområde präglat av gängkriminalitet har samma möjligheter och rättigheter, som pojken från välbärgat område, att välja skola. Det är viktigt att alla får fullödig information om dessa möjligheter.

Friskolorna har varit det självklara valet och i många fall räddningen för de ca 300 000 elever som för närvarande går i en grund- eller gymnasieskola med denna driftsform.

Friskolor finns över hela världen men för att gå i dessa får föräldrarna betala dyrt.

Ett statligt beslut om vinst- eller utdelningsförbud för friskolor är likartat med statlig konfiskation av privat ägande. Som rättsstat har vi ett skydd för äganderätten, och ett sådant beslut torde leda till skadestånd på tiotals miljarder kronor och att många av våra bästa och mest uppskattade skolor avvecklas.

I stället för detta resursslöseri borde Socialdemokraterna tillsammans med andra partier värna den svenska modellen som är tillgänglig för alla utan kostnad för föräldrarna, och bidra till att den utvecklas för att kunna fortsätta hjälpa elever till en bättre skola.

Ibland kan man få höra en trosviss Socialdemokrat säga att vi ändå kan ha valfrihet även om vi får bort de privata skolorna. Det påminner mig om massproducenten av bilar Henry Ford, som en gång sa att Du får vilken färg du vill på bilen, bara den är svart.

Dan Olofsson

Entreprenör

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera