1515

Hushållen löser inte elbristen

DEBATT. Man bör inte räkna med att hushållen kan få betydelse för att lösa problemen på elmarknaden. Hushållen är inte tillräckligt priskänsliga och elavtal med varierade timpriser har inte varit särskilt populära. Analyser om hushållens roll bör bygga på rimliga antaganden, anser nationalekonomen Mattias Vesterberg.

ELBRIST. Hur ska elen räcka när elektrifieringen ökar? Man ska inte ha en övertro på så kallad efterfrågeflexibilitet. Hushållens vilja och möjligheter att medverka i detta är begränsade.
ELBRIST. Hur ska elen räcka när elektrifieringen ökar? Man ska inte ha en övertro på så kallad efterfrågeflexibilitet. Hushållens vilja och möjligheter att medverka i detta är begränsade.Foto:Johan Nilsson

Den svenska elmarknaden står inför stora utmaningar, och ett är återkommande lokal elbrist. Under sommaren har det till exempel varit brist på el i södra Sverige. Bland annat rapporterade Sveriges Radio att det gamla oljekraftverket i Karlshamn fick dras i gång i slutet av juni. Det används vanligtvis bara för reservkraft, framför allt på vintern. Enligt elproducenten berodde det på att man inte lyckas överföra (transportera) tillräckligt mycket el från norra Sverige – där det mesta av produktionen sker – till södra Sverige – där efterfrågan är stor. Men det finns även andra svårigheter, exempelvis hur elen ska räcka när industrin elektrifieras och hur elförsörjningen ska säkras när en allt större andel el produceras med sol- och vindkraft som inte går att planera. Enligt en rapport från Svenska Kraftnät till Infrastrukturdepartementet riskerar vi att drabbas av elbrist allt oftare.

Många menar att hushåll kan spela en viktig roll för att möta dessa utmaningar. Argumentet är att om hushållen förbrukar mer el när det finns god tillgång och mindre när det är brist, så kallad efterfrågeflexibilitet, kan det befintliga elnätet användas mer effektivt, och dessutom kan kostnaderna för att möta efterfrågetoppar minska. Detta kan också underlätta integreringen av förnybar elproduktion, som varierar mycket och inte går att styra. Exempelvis skriver Energimarknadsinspektionen i promemorian ”Lokaliseringssignaler i elnätstariffer” som publicerades i våras att ett sätt att hantera nätbegränsningar på både kort och lite längre sikt är att använda hushållens efterfrågeflexibilitet. Men är detta realistiskt? Den här tisdagen publiceras en ny SNS-rapport där jag besvarar frågan: är hushållen en kraft att räkna med på den svenska elmarknaden?

För att hushållen ska vara en kraft att räkna med krävs det att de väljer elhandelsavtal som speglar variationer i tillgången på el, reagerar på de signaler som flexibla kontrakt erbjuder och väljer att investera i automatiserande styrutrustning. Detta kräver i sin tur att hushållen tycker att det är värt att anpassa sin förbrukning.

Min slutsats är dessvärre att förhoppningarna om hushållens vilja att anpassa sig i många fall är orealistiska och grundar sig på naiva och ofta teknikcentrerade antaganden. Framför allt identifierar jag fyra hinder för efterfrågeflexibilitet:

* För det första innebär väder, arbetstider och dagliga vanor att det är svårt för hushållen att anpassa sin elförbrukning efter tillgängligheten på el. Hushåll använder el till uppvärmning när det är kallt, till belysning när det är mörkt och till matlagning när de är hungriga och hemma. Många studier och rapporter har underskattat eller ignorerat dessa hinder.

* För det andra är det inte nödvändigtvis så att stora samhällsvinster från efterfrågeflexibilitet automatiskt innebär stora besparingar för det enskilda hushållet. Tvärtom visar exempelvis min egen forskning att hushållen endast sparar några få kronor per dag, även om de gör orimligt stora förändringar i sin elförbrukning – som exempelvis att skjuta fram all förbrukning fem timmar.

* För det tredje visar forskning att hushållen kräver betydligt större kompensation än några få kronor för att ens vara intresserade av att anpassa sin elförbrukning. Det finns redan, sedan 2012, elavtal där timpriset på el varierar beroende på tillgång. Intresset för sådana avtal har än så länge varit svalt.

* För det fjärde är hushållen inte särskilt priskänsliga när det gäller el, och detta gäller även om prisvariationen är relativt stor. Med andra ord är det inte givet att införandet av exempelvis tidsdifferentierade elnätspriser har någon större effekt på förbrukning.

På kort sikt är det därför inte troligt att hushållen är en kraft att räkna med för att lösa problemen på elmarknaden. På längre sikt kan ny teknik för automatisering och styrning av elförbrukning visserligen minska hushållens kostnader för att anpassa sin elförbrukning, men hushållen kommer rimligen bara att investera i sådan utrustning om de tjänar tillräckligt mycket på det, och i dag är dessa incitament väldigt små.

De styrmedel som tas fram för att möta utmaningarna måste beakta detta; prognoser och analyser om hushållens vilja att anpassa sin elanvändning bör bygga på rimliga antaganden.

 

Mattias Vesterberg, forskare i nationalekonomi vid Handelshögskolan, Umeå universitet

Rapportens författare svarar för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?