1515

Hon dominerade svensk vänster i ett decennium

PORTRÄTTET. Hennes yrkesliv är litteratur, historia och politik. Jag tyckte om henne direkt. Fredrik Virtanen porträtterar sin före detta kollega och kulturchef Åsa Linderborg, aktuell med dagboksromanen ”Året med 13 månader”.

För Åsa Linderborg är klass alltid överordnat kön och etnicitet, skriver Fredrik Virtanen.
För Åsa Linderborg är klass alltid överordnat kön och etnicitet, skriver Fredrik Virtanen.Foto:Christine Olsson/TT

Åsa Linderborg kom från en bakgrund i Kommunistisk ungdom, en doktorshatt i historia från Uppsala och succéromanen Mig äger ingen, om sin uppväxt i Västerås med en starkt klassmedveten, snäll men svårt alkoholiserad pappa. Romanen blev en fin film 2013 med Mikael Persbrandt som härdaren Leif vid Metallverken.

Sitt första vikariat på Aftonbladets kulturredaktion fick hon 2003. 2009 blev hon kulturchef och kom att dominera den svenska vänstern i ett decennium.

Det var egentligen först då jag träffade Åsa, när jag återvänt från utflykter i tv-branschen och Aftonbladet flyttat från Globen till Schibsted-huset bakom Stockholm Centralstation.

Jag tyckte om henne direkt. Trevlig, alltid nära till skratt, lätt koketterande om sina texters uselhet och mycket dålig på att ta beröm trots att hon snabbt blev Aftonbladets bäste stjärnskribent ihop med Jan Guillou. Åsa var smart, bildad och grundad i allting utom populärkultur i allmänhet och popmusik i synnerhet. Jag kan tänka mig att Hanna från Arlöv med Nationalteatern är hennes favoritlåt, men jag har ingen aning. Åsas yrkesliv är litteratur, historia och politik. Punkt. 

Efter flytten till city hamnade ledarredaktionen och kultredaktionen bredvid varandra, endast avskilda av en soffgrupp – som dock i praktiken fungerade som en järnridå. Ledarna tyckte, ungefär som högern, att Åsa var en tossig kommunist, och Åsa tyckte att ledarna var kälkborgerliga reformister. Det var absolut inga personliga motsättningar, bara politiska. Som det ska vara på en vital redaktion. 

I stort sett varje morgon mellan 2011 och 2017 kom jag att sitta och dricka mitt morgonkaffe i den där soffgruppen och läsa dagens papperstidningar just framför näsan på Åsa. Detta noterar hon i nya romandagboken Året med 13 månader (Polaris).

Men vid minst två tillfällen påstår hon även att jag ofta åt en macka till kaffet. 

Jag har aldrig i hela mitt liv ätit en macka på Aftonbladet.

Det är sannerligen en struntsak, men samtidigt ett slarv som kan förklara varför så oerhört många så oerhört starkt och i mitt tycke helt i onödan irriterar sig på och provoceras av Åsa Linderborg. 

Motståndarna menar att hon uppfattar saker och ting fel. Och för att komma åt en så skicklig debattör och retoriker väljer motståndarna gärna den meningslösa lilla detaljen som blev fel för att dels reta ihjäl sig på, dels för att försöka ta sönder resonemangets helhet. Denna vårdslöshet med detaljer har lett till några ökända och alltför brutala publiceringar genom åren. 

Men vanligen har Åsas texter provocerat tack vare hennes skarpa penna. Hennes krönikor var oftast det mest lästa materialet på kultursidan, ofta mer läst än de mest lästa texterna på ledarsidan, vilket innebar att hon – radikalen – blev mer tongivande än den mer moderata ledarsidan som enligt hävd ska vara tidningens röst (medan nyhetsredaktionerna förstås är opolitisk). 

Väldigt, väldigt många älskade Åsa Linderborgs texter. Att hon var så polariserande beror främst på att hon skriver så bra, så tydligt och så elegant. Inte ens hennes mest inpiskade högermotståndare kan säga något annat.

Ilskan mot henne har nu inte alls bara kommit från höger. Även den narcissistiska nyvänstern avskyr henne. Radikalfeministen Maria Sveland i vänstertidskriften ETC kallade rent av Åsa för ”kvinnohatare” efter att ha läst Året med 13 månader. I boken försvarar Åsa, som förstås är feminist, nämligen rättssamhällets principer – även när principerna gäller män. 

För Linderborg är klass alltid överordnat kön och etnicitet. Även om hon bor i en flott bostadsrätt på Södermalm tillhör hon inte den svenska USA-universitetsliberalvänster som för närvarande skälls för att vara ”postmoderna”. Åsa är ännu härdaren Leifs dotter, och såvitt jag kan bedöma kommer hon alltid vara det.

Fler våldsamma attacker kom när hon i Året med 13 månader adresserade Benny Fredrikssons självmord. Högerdebattörerna och de liberala tidningskollegorna låtsades anse att det var hennes fel att Aftonbladet publicerade karaktärsmordet på Stadsteaterns VD under metoo-dreven 2017. Medan nyvänstern ännu låtsades som att näthatandet hösten 2017 var av godo och lite spill får man räkna med i en revolution! 

I själva verket var inte Linderborg ansvarig utgivare och Aftonbladets publiceringar om Benny Fredriksson var inte värre än många andra av alla 30-talet PON-fällda metooartiklar. Det kunde ha varit fler som tagit livet av sig. 

Åsa insåg tidigt den hösten att journalistiken övergått till folkdomstolar, men blev ändå inblandad i ett pressetiskt haveri som slutade i tragik. Nu är hon dock den enda svenska publicist som erkänt sin skuld och ångrat sig offentligt. Att motståndarna alltid vill se ännu djupare krälande säger mer om motståndarna än om Linderborg och det mesta om samtidens offentliga debatt. Och Åsa har själv inte lagt fingrarna emellan när det kommit till att läxa upp sina motståndare.

Men Åsa Linderborg, och detta förvånar sannolikt hennes fiender, är en djupt troende demokrat!

Hon är en demokratisk debattör som lyssnar och tar debatten. Med alla. Hon tar till och med debatten med nazister. Hon söker svar på svåra samhällsfrågor i ekonomisk ojämställdhet och arbetarklassens underkastelse. Därför ändrade hon också snabbt uppfattning om Sverigedemokraternas framgångar. Från att en period dömt ut väljarna som rasister ansåg hon att detta är arbetarklassens vrål till makten som inte lyssnat. Vrålet från de som inte har till dem som har.

Att hon anser att kapitalismen och USA:s inflytande över världen inte är mindre skadlig än Vladimir Putins envälde gör henne till en helt vanlig traditionell vänsterperson, en sådan som Aftonbladets kultursida haft i 50 år och sannolikt lär ha i 50 år till. Det ska dofta socialistisk kamp och 70-tal om Aftonbladets kultur! Konkurrenterna är ju, samtliga, okritiska anhängare av den nyliberala marknadsekonomi vi lever i.

Åsa, 52, slutade som Aftonbladets kulturchef 2019. Nu är hon seniorreporter på Aftonbladet. Det ska bli spännande att se vad hon skriver härnäst. Vare sig man håller med eller inte – det går aldrig att sluta läsa en Åsa-text när man väl börjat.

Fredrik Virtanen


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?