Annons

Hög tid att avskaffa LAS

DEBATT. Lagen om anställningsskydd kommer aldrig att bli en levande del av rättsmedvetandet. Den ändras på viktiga punkter efter nästan varje regeringsskifte. Den var en olycka från starten och bör inte reformeras utan avskaffas, skriver Svante Nycander, tidigare politisk chefredaktör på DN.

LAS. När Olof Palme blev statsminister tillsatte han en utredning med uppdraget att skriva en lag om anställningsskydd. Det var en dödförklaring av den lösning som SAF och LO var belåtna med, skriver Svante Nycander.
LAS. När Olof Palme blev statsminister tillsatte han en utredning med uppdraget att skriva en lag om anställningsskydd. Det var en dödförklaring av den lösning som SAF och LO var belåtna med, skriver Svante Nycander.Foto:TT

Lagen om anställningsskydd (LAS) är aktuell i förhandlingarna mellan regeringen och mittpartierna. Det är en lag som stinker, den borde avskaffas, inte reformeras.

I Saltsjöbadsavtalet 1938 var arbetsgivarna och fackföreningarna, SAF och LO, överens om att tvister om turordning och anställningsskydd löses bäst och snabbast genom samtal och förhandlingar på arbetsplatsen. En partssammansatt nämnd kunde inkallas som beslutande, men det behövdes sällan.

Avtalet var lätt att förstå och blev snabbt uppskattat på arbetsplatserna. Riktlinjerna var allmänt formulerade och gav utrymme för lokala lösningar. Till en början gällde avtalet bara SAF-LO-området, men det spreds genom avtal för tjänstemän och akademiker.

På 1930-talet var tjänstemännen svagt organiserade, på många arbetsplatser fanns ingen fackförening. Deras organisation TCO efterlyste därför en lag om anställningsskydd.

Folkpartiet, ett tjänstemannaparti, väckte motioner i riksdagen om lagstiftning trots allt. Det ledde till återkommande debatter, som vittnade om förtroende för den rådande ordningen. Riksdagen avslog motionerna. En frivillig reglering var ”bättre ägnad att vinna berörda parters stöd och förtroende än en lagstiftning”. Någon lag behövdes inte. Anställningsskyddet var en viktig del av Saltsjöbadsavtalet, ett frivilligt åtagande mellan två intresseorganisationer.

Vad ansåg Olof Palme, ny statsminister från september 1969? Efter ett par månader tillsatte han en utredning med uppdraget att skriva en lag om anställningsskydd. Beslutet var ett underbetyg på Saltsjöbadsavtalet och opinionen på arbetsplatserna. Situationen var ömtålig. Arne Geijer och många andra kunde protestera offentligt. Journalister kunde ha anat en konflikt. Men Palme hade tur. En vecka senare utbröt gruvstrejken i Norrbotten, som under två månader trängde allt annat åt sidan. I medierna var det få som förstod vad som stod på spel.

Olof Palme hade svårt att få en bra samtalskontakt med de ledande inom LO. Några har pekat på hans uppväxt i överklassen på Östermalm. En bättre förklaring ges i ett samtal 1965 mellan USA:s Sverige-ambassadör och LO:s ordförande Arne Geijer, enligt ett dokument i State Department i Washington.

Geijer hade sagt att fackföreningsrörelsen i Sverige inte ville att Olof Palme skulle ta över ledarskapet i det socialdemokratiska partiet. ”Det skulle inte vara bra för det svenska systemet att skapa kompromisser mellan fack och arbetsgivare och även regeringen - det skulle i själva verket vara svårt att få den svenska modellen att fungera under Palme”. Uppgiften finns i Kjell Östbergs Palme-biografi ”I takt med tiden” 2008, s. 378. 

Arne Geijers farhågor besannades när regeringen tillsatte utredningen. Det var en dödförklaring av den lösning som SAF och LO var belåtna med och som riksdagen hade hyllat i upprepade kommentarer.

Förändringen skulle ske i två etapper. Arne Geijer hade sagt att man borde tänka på de äldres problem i arbetslivet. Palme gav då utredningen i uppdrag att snabbt skriva en provisorisk ”äldrelag”. Det vägrade ordföranden, och uppdraget gick i stället till statsrådet Carl Lidbom, som fick störst inflytande, näst Palme, på både den provisoriska äldrelagen och lagen om anställningsskydd 1973. Hans och Palmes texter innehåller svepande anklagelser mot arbetsgivarna i näringslivet.

Saltsjöbadsavtalet var övergripande och gav minimalt utrymme för en politisk majoritet att ingripa. Det var där skon klämde.

Olof Palme kommenterade 1973 ”näringslivets fantastiska kampanjer” med anklagelser mot regeringen om konfrontationspolitik:

”Så har vi alla de smutsiga personkampanjer som de ägnat sig åt. Detta är ju inte organiserat av de borgerliga partierna utan av Industriförbundet och Arbetsgivareförningen [...] För oss är dessa våra motståndare precis som de borgerliga partierna.”

Detta yttrade han strax innan han utplånade en central del av Saltsjöbadsavtalet. Ungefär samtidigt hävdade han att gruvstrejken hade banat väg för ett stort experiment i industriell demokrati. ”Det är en ideologisk framflyttning av positionerna som växer fram ur den sociala verkligheten [...] Det är vår uppgift att konstruktivt möta dessa krav på förändring”. Så försvarade Palme ett avtalsbrott.

LO var emot lagstiftning och ville ha kvar det anställningsskydd som var en del av Saltsjöbadsavtalet. Vid LO-kongressen hösten 1971 lade ledningen fram en rapport med argument för och emot lagstiftning. Argumenten emot var tydligast. En anställd som blivit uppsagd hade störst chans att bli kvar i anställningen om problemet hanterades lokalt på arbetsplatsen. ”Detta tillgodoses sannolikt bäst om tvisten behandlas av parterna själva under facklig medverkan.”

Först 1973 gav LO vika för övermakten, till priset av en långvarig bitterhet. Många har undrat varför LO några år senare publicerade sin rapport om löntagarfonder utan att först ha informerat Olof Palme. Förtroende saknades.

I riksdagen samlades 1973 en bred majoritet i riksdagen bakom LAS. Det politiska mönstret var förvirrande, bland annat beroende på att Folkpartiet länge hade agerat för lagstiftning och drog andra med sig.

Varför var Palme så ivrig att lagstifta? Få hade protesterat om han hade avstått. Även tjänstemännen var då välorganiserade, och argumenten mot Saltsjöbadsavtalet som grund för anställningsskyddet hade under lång tid prövats och godkänts av riksdagen. Vad hade förändrats?

Många kände till konflikten mellan Palme och facket, men journalister och samhällsforskare var måttligt intresserade och missade chansen att rätt förstå stora förändringar under resten av 1970-talet. LAS kommer aldrig att bli en levande del av rättsmedvetandet. Den ändras på viktiga punkter efter nästan varje regeringsskifte. Den var en olycka från starten och bör inte reformeras utan avskaffas.

Svante Nycander

Tidigare politisk chefredaktör på DN


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?