ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Chefredaktören: Historieskrivningen om Reinfeldt måste nyanseras

  • UTAN RIKTNING. Efter valet 2010 förlorar Alliansregeringen inte bara sin riksdagsmajoritet utan också sin inre kompass. Det nymoderata handlar inte längre om att folk ska lämna pärlhalsbanden hemma. Allt som liknar kärna ska bort, skriver PJ Anders Linder. Foto: Maja Suslin/TT

DEBATT. Var Fredrik Reinfeldt en bra eller dålig statsminister? För att besvara den frågan måste man tänka sig den tidigare moderatledarens gärning som ett stycke i tre akter, skriver PJ Anders Linder, chefredaktör för Axess Magasin.

Efter att Fredrik Reinfeldt framträtt vid valvakor efter EU-valet utbröt ännu ett meningsutbyte om hans insatser.

Var han framför allt en man som ”har haft grundligt fel”, som förra riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) skrev i en kommentar? Eller var han ”partiets kanske mest framgångsrika ledare någonsin”, som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kontrade med? Kanske både och?

När man ska värdera Reinfeldts gärning som partiledare och statsminister och försöka dra några lärdomar är det helt centralt att se det hela som ett stycke i flera akter. Förslagsvis tre.

Dramat börjar med att Reinfeldt tar över som partiledare i oktober 2003 och skruvar upp trycket i ett förändringsarbete som han varit med om att inleda redan under sin företrädare.

Tillsammans med Anders Borg och Mikael Odenberg lägger han om partiets ekonomiska politik och skattepolitik så att plus och minus hänger bättre ihop och fördelningsprofilen blir rimligare. Det handlar om att bygga trovärdighet och göra sig valbar.

Nästa steg är att skapa ett hållfast regeringsalternativ, vilket manifesteras genom bildandet av Allians för Sverige på sensommaren 2004. Den eviga borgerliga splittringen blir borgerlig enighet och regeringsfrågan blir plötsligt ett trumfkort för oppositionen snarare än för Socialdemokraterna. Det är historiskt.

Sedan tar Alliansen fram ett program som inte bara har handfast substans utan hålls samman av ett begripligt idébudskap. Sveriges problem är att på tok för många har hamnat i utanförskap och lever på ersättningar från det allmänna trots att de borde kunna arbeta, försörja sig själva och bidra till det gemensamma.

Som alternativ erbjuder Alliansen sin arbetslinje, som bygger på att det alltid ska löna sig bättre att arbeta än att inte göra det. Detta ska i sin tur bli verklighet med hjälp av jobbskatteavdrag och skärpta villkor i trygghetssystem som a-kassa, sjukförsäkring och förtidspension.

Ekonomiskt ansvarstagande, borgerligt samarbete, en arbetslinje med moralisk laddning. Fredrik Reinfeldts erbjudande till väljarna innehöll förstås mycket därutöver, men här fanns det centrala. Det räckte till valseger 2006 och det var ledstjärnan för några års intensiv och på det stora hela framgångsrik reformpolitik.

Akt två handlar om krisen. Ungefär mitt i Alliansens första mandatperiod kraschar Lehman Brothers och politiken måste ställas om från offensiv till defensiv. Vänsteroppositionen under Mona Sahlin och Thomas Östros springer i cirklar och ropar ”gör något, någon måste göra något”, medan regeringen för all del gör en del – stagar upp banksektorn, ger pengar till kommunerna – men väljer en helt annan, lugn och sammanbiten stil.

Det fungerar för ekonomin: Sverige klarar sig bättre än de flesta trots uteblivna stödpaket till Saab. Och det fungerar för regeringen: efter att ha haft opinionsstöd på katastrofnivå och varit ”rökt” får Alliansen förnyat förtroende i valet 2010.

Den tredje akten 2010–2014 blir kanske inte en tragedi av det allra mest nattsvarta slaget, men den kan inte ha fått många borgerliga sympatisörer att dra på mungiporna.

Efter valet har regeringen inte bara förlorat sin riksdagsmajoritet utan också sin inre kompass. Socialdemokraterna är i djup kris under Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt försöker att inför M-stämman 2011 ta över den hegemoniska rollen genom att berätta att M inte längre ska hävda att vissa idéer är finare än andra och att partiet ska ändra sig så att det kan få stöd från alla väljare.

Nu handlar det nymoderata inte längre om att folk ska lämna pärlhalsbanden och kavajerna hemma utan om att allt som liknar kärna ska bort.

I dumslug kortsiktighet gör man en migrationsuppgörelse med Miljöpartiet. Man fortsätter att vansköta försvaret. Ledande M-företrädare skriver artiklar om att det inte spelar någon roll ifall företag är offentliga eller privata. Man svajar i försvaret av privata välfärdsföretag och går till val 2014 på att höja skatten.

I det berömda sommartalet är det inte Reinfeldts formulering om öppna hjärtan som är huvudproblemet utan att han inte föreslår politik för att dämpa utvecklingen eller ens förutskickar robusta åtgärder för att rusta stat och kommun inför vad som komma skall. Han framträder som väderspåman i stället för ledare.

Sedan kommer valet och i styckets epilog ser vi huvudpersonen stryka flagg och gå i livbåten redan på valnatten. Sedan hänger han ändå kvar och driver in sina efterträdare i den förödande decembersöverenskommelsen, som förstör så mycket av förtroendet som ändå återstår.

Var Fredrik Reinfeldt en unikt framgångsrik borgerlig ledare? Ja, först. Sedan inte.

PJ Anders Linder, chefredaktör Axess Magasin

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer