ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Stefan Attefall: Hänsyn till riksintressen har gått till överdrift

Ett av de vanligaste skälen till att byggplaner stoppas är hänvisning till riksintressen. Att skydda natur, friluftsliv eller kulturhistoriskt värdefulla miljöer är viktigt, men ska inte gå till överdrift. Man måste också ta hänsyn till att folk ska kunna bo och arbeta, menar JAN BERG och STEFAN ATTEFALL. 

I januariöverenskommelsen nämns att ”vidare görs en översyn av riksintressen” samt att strandskyddet skall göras om så att det blir enklare att bygga strandnära och ”skapas bättre förutsättningar för bostäder och näringsverksamhet främst för småföretagare, besöksnäring och gröna näringar i områden med lågt exploateringstryck”

I nästa mening kommer dock ”Ett fortsatt starkt och, om behov finns, förstärkt strandskydd ska finnas för att värna obrutna strandlinjer, den allemansrättsliga tillgängligheten och miljön i områden som redan är starkt exploaterade”.

För oss som följt tidigare försök att få en bättre balans mellan riksintressen och lokalsamhällets behov inger inte detta något större hopp. Snarare tvärt om med tanke på hur praxis utvecklas.

För att locka investeringskapital krävs att kommunerna kan erbjuda tillräckligt attraktiva bostadslägen. Dessa konkurrerar ofta med andra intressen i form av till exempel riksintressena för naturvård, strandskydd, friluftsliv, kulturhistoria eller biologisk mångfald.

Balanseringen av statens riksintressen och lokalsamhällets intressen var av lagstiftaren under 1980-talet tänkt att göras i en ”upplyst dialog” - där lokalsamhällets behov vägdes mot statens i syfte att i varje enskilt fall söka lösningar som gynnar båda parter. Så blev det aldrig. 

Det som var tänkt som underlag till en dialog blev istället en otydligt formulerad miljölagstiftning och tolkningen har överlämnats till sektorsmyndigheter och länsstyrelser - vilket innebär att värnandet av riksintressen - tänkta som underlag för en diskussion – lett till absoluta förbud som inte väger marginalnyttan för olika intressen mot varandra. 

Riksintressen vinner över lokalsamhällets behov oavsett nyttan för staten och kostnaden för lokalsamhället. Detta är en asymmetri som har gjort bostadsbyggandet nedprioriterat jämfört med andra intressen.

En riksintresseutredning med direktiv om minskning av riksintressenas omfattning till förmån för bostadsbyggande genomfördes 2015-17. Men tvärt emot dess syfte resulterade den istället i förslag på ytterligare riksintressen och ett konstaterande att bostadsbyggandet inte behövde få högre prioritet. Det var dock inte helt oväntat då 33 av utredningens totalt 38 experter kom från departement och myndigheter med uppgift att bevaka just riksintressena. Av de övriga kan nämnas Naturskyddsföreningen och Svenska Turistföreningen. Endast två experter kom från näringslivet och lokalsamhällets röst fördes av en expert från SKL. Kommunernas remissvar var inte nådiga och är värda en genomläsning i sig. Istället för en minskning eller balansering av riksintressena pågår inom många myndigheter ett antal initiativ för att utvidga riksintressenas omfattning och ställning.

Utvecklingen har påverkats starkt av att olika intressegrupper driver på för än mer omfattande regelverk för skydd av natur, friluftsliv och kultur mm – ofta uppbackat av att deras medlemmar har positioner inom berörda departement och myndigheter.

Detta skapar en icke transparent intressegemenskap mellan dessa grupper och de tjänstemän som på olika nivåer bereder och beslutar i olika ärenden i plan- och bygglovsprocesser. Dessutom ger det förutsättningar för ”Green inside activism” i syfte att oavsett demokratiskt och enligt gällande lag fattade beslut driva igenom sina idéer och uppfattningar. Genom att sakta förskjuta praxis, modell ”mission creep”, har dessa intressegrupper under åren fått ett slags tolkningsföreträde i många frågor.

Organisationer med ändamålsområde miljö- och natur hade 2017 enligt svensk insamlingskontroll (90-konto) intäkter om 2,1 miljarder. De har resurser att - vid sidan av sina direkta stödinsatser - driva sina frågor samtidigt som de ofta får bra stöd från media.

På andra sidan står enskilda bostadssökande och ett tämligen oorganiserat lokalsamhälle. Detta är en annan av de asymmetrier som har gjort bostadsbyggandet nedprioriterat jämfört med andra intressen.

Resultatet har över tid blivit att över 56 procent av Sveriges yta på grund av riksintressen har begränsningar vad avser planering och utveckling. (Riksintresseutredningens betänkande Planering och beslut för hållbar utveckling SOU 2015:99)

Såväl länsstyrelser som övriga myndigheter framhåller att just deras hantering av riksintressen inte är problematisk. Länsstyrelserna kan visa att de inte har överklagat ett större antal planer eller andra beslut. Samtidigt är de i tidigt skede inne i alla projekt där de kan ha intressen och meddelar sin uppfattning. 

Sammantaget har regelverk, myndigheternas tillämpning av dessa och inte sällan deras inställning blivit ett stort problem och enskilda aktörer drar sig för att driva processer då det kan slå tillbaks på det egna ärendet eller den egna affären.

Det finns ingen ”kostnad” för staten och de tjänstemän som fattar beslut som är negativa för lokalsamhällets utveckling och de behöver inte ta ansvar för helheten. Detta är ytterligare en av de asymmetrier som har gjort bostadsbyggandet nedprioriterat jämfört med andra intressen.

Vill vi i närtid ha ett nybyggande som motsvarar behovet och efterfrågan av bostäder så måste olika intressen balanseras mot bostadsbyggandet på ett smartare och snabbare sätt än vad som sker i dag. 

Vi menar att regelverket kring riksintressen bör utformas så att de ger lokalsamhället möjlighet att utvecklas och efter eget förnuft ta vara på sina olika styrkor. 

Här kommer några förslag att börja med:

•Marginalnyttan för olika intressen bör vägas mot varandra baserat på relevant fakta (här behöver modeller utvecklas)

•Begränsa rätten att överklaga – även för sektorsmyndigheterna

•Vänd fokus från begränsning och förbud till att skapa bra förutsättningar för lokalsamhällets utveckling

För att åstadkomma en bättre balans krävs det av regeringen att de denna gång ger tydliga utredningsuppdrag och inte låter sektorsmyndigheterna och olika intressegrupper ta över initiativet. Annars blir det som vid tidigare försök inte ens en ”tummetott” som resultat.

Jan Berg, Institutet för samhällsbyggnad i balans – SAMBAinstitutet.

Stefan Attefall, tidigare bostadsminister (KD).

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies