1515
Annons

Gunnar Hökmark: Jag avböjer medlemskap i MP

SLUTREPLIK. I en replik (24/4) till min artikel där jag hävdade vikten av att vi utvecklar nya energiteknologier och transportsystem så att fossila bränslen stannar i marken menar Jakop Dalunde (MP) att jag är teknikpessimist

KVAR I M. Efter moget övervägande avböjer jag erbjudandet om medlemskap i MP – även om det otvivelaktigt skulle kunna leda till en utveckling av partiets klimatpolitik från de kortsiktiga perspektiven, skriver Gunnar Hökmark (M) i en slutreplik.
KVAR I M. Efter moget övervägande avböjer jag erbjudandet om medlemskap i MP – även om det otvivelaktigt skulle kunna leda till en utveckling av partiets klimatpolitik från de kortsiktiga perspektiven, skriver Gunnar Hökmark (M) i en slutreplik.Foto:FREDRIK PERSSON / TT

Min enkla poäng att det bara är genom vårt bidrag till global utveckling och nya teknologier som de fossila bränslena kan ersättas av andra energikällor, går han däremot inte in på, utan återfaller till att sätta nationell symbolpolitik före det globala perspektiv som klimatfrågan kräver. 

Hur han får det till att jag är teknikpessimist är fantasieggande. 

Det gör dock att jag blir tveksam till hans erbjudande att gå med i Miljöpartiet. Även om det otvivelaktigt skulle kunna leda till en utveckling av Miljöpartiets klimatpolitik från de statiska, nationella och kortsiktiga perspektiven till de dynamiska, globala och långsiktiga. 

Men jag tackar för erbjudandet som jag dock tolkar som en djupare insikt om behovet av utveckling. 

För det första kräver en framgångsrik klimatpolitik de långsiktiga och breda perspektiven, inte symbolpolitik i form av skatt på flygbiljetter och subvention av elcyklar, vars effekter för svensk del är marginella och i ett globalt perspektiv utan någon betydelse. Så stor är nämligen tillväxten av CO2-utsläpp i världen. 

Det är dags att släppa den nationella sargen, komma in i matchen och inse följande: det är bara genom att Sverige påverkar utvecklingen i andra länder som vi kan bidra till minskade utsläpp. Allt annat blir nationellt poserande.

För det andra är det bara genom att vi i detta globala perspektiv visar att minskade utsläpp kan förenas med ekonomisk tillväxt som världen kommer att följa oss. Handel, flyg och ekonomisk utveckling världen över är dessutom en förutsättning för den teknisk utveckling vi behöver. 

Miljöpartiets vilja att stoppa flyg innebär inte bara ett stopp för utvecklingen av flyg i det land som ställer högst krav utan är också ett uttryck för en filosofi att vi löser globala klimatproblem genom att stoppa världen i Sverige. Det är teknikpessimism. 

Det vi behöver är omfattande investeringar i forskning, men inte så styrd som Dalunde vill ha den, där politiker ger svaren för vad forskningen ska uppnå. Tala om teknikpessimism. Den fria forskningen är en förutsättning för teknologisk utveckling på en långt bredare front som krävs för en förnyelse av våra samhällen. Artificiell intelligens, den nya generationens mobiltelefoni, nya material, motorer och industriella processer kräver en fri forskning, inte en forskning inskränkt till Miljöpartiets politiska agenda. 

För att Sverige och Europa ska kunna hävda sig när det gäller utvecklingen av elbilar, flyg och avancerade trafiksystem krävs det att vi har en konkurrenskraftig och innovativ flygindustri, liksom bilindustri. 

Om man slår ut europeisk industri genom att sätta Miljöpartiets överbudmål slår vi ut egen industri som är den mest klimatanpassade och till slut återstår den kinesiska och amerikanska industrin där miljökraven är och kommer att vara lägre. Så slår man ut europeiskt ledarskap och teknisk utveckling. Tala om teknikpessimism. 

Dalundes perspektiv är nationellt och därmed otillräckligt; en tävlan nationella politiker emellan om att övertrumfa varandra vad gäller målen, i stället för att ekonomier världen över tävlar om att utveckla både ny teknik och ökat välstånd. 

Sverige har minskat utsläppen med närmare 30% sedan 1990, vilket i dag gör oss till ledande i världen. Tack vare att vi inte valde den väg som Miljöpartiet och Socialdemokraterna då ville, med avvecklad kärnkraft och en omfattande utveckling av naturgas. Hade vi gjort det hade den utveckling av förnybar energi vi sett i Sverige inte varit möjlig. Tala om teknikpessimism. 

Så efter moget övervägande avböjer jag erbjudandet om medlemskap i Miljöpartiet. Men det hade som sagt nog inte skadat Miljöpartiet. Mer tilltro till teknisk utveckling och marknader och mindre planekonomiskt tänkande är vad klimatet behöver.

Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker (M)

Läs tidigare inlägg:

Gunnar Hökmark: En obekväm sanning löser inte klimathotet (18/4)

Replik: Moderaterna är teknikpessimister (24/4)

 

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera