ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Geoekonomisk konflikt förändrar Sveriges roll

  • MAKT. Till våren tar ett Hong Kong-baserat företag, vars chef sitter i kinesiska partikongressen, över driften av containerterminalen i Stockholms nya hamn i ett 25-årigt avtal. Hur värderar vi den risken? Foto: Mikhail Klimentyev

Dagens geopolitiska spänningar karaktäriseras av hur ekonomi, innovation och teknik blivit huvudingredienser. Sverige – som till stor del bygger sitt välstånd på fria flöden av varor, kapital och tjänster – har en särskild utmaning i att anpassa sig till denna konfliktlogik, skriver BJÖRN FÄGERSTEN.

Från det Kalla krigets slut har den dominerande logiken stipulerat att handel och ökad interaktion skulle leda till utveckling, ideologisk konvergens och fredlig samvaro. Detta globaliseringsparadigm har under senare år utmanats av en motstridig geopolitisk logik med fokus på konkurrens mellan stater och regimtyper. Denna konkurrens förs även på det geoekonomiska planet; användningen av ekonomiska verktyg för utrikespolitiska mål. Denna utrikespolitiska genre skiljer sig dramatiskt från hur man från ett globaliseringsperspektiv har sett på ekonomin och marknadens politiska roll. 

Kärnan i dagens geoekonomi är att ömsesidiga beroenden och kontaktytor inte bara bygger nytta och stabilitet utan också sårbarhet. Beroenden är aldrig jämlika och kan aktivt användas mot den mest beroende parten som påtryckningsmedel. 

Att kontrollera, skydda och utvinna fördelar ur de flöden som passerar våra territorier och bygger våra moderna samhällen är därmed kärnan i en geoekonomisk strategi. Det kan handla om informationsflöden, finansiella flöden såsom banktransaktioner, handelsflöden inom komplexa värdekedjor, direktinvesteringar och innovationsflöden.

Denna geoekonomiska flödeskamp är i dag en dominerande konfliktyta mellan USA och Kina och kan därmed komma att färga decennier av möjlig stormaktsrivalitet. Det är också en kraftmätning som inte lämnar några andra aktörer opåverkade.   

På europeisk nivå har ett antal mått och steg tagits för att hantera denna utveckling. USA:s hot om sanktioner mot europeiskas företag som handlar med Iran har startat ett arbete kring hur europeiskt näringsliv kan göras mindre sårbart. Med udden mot Kina har unionen infört en gemensam granskning av utländska direktinvesteringar inom kritiska sektorer.  

EU, som tidigare kallats för en politisk dvärg men en ekonomisk jätte, borde gynnas av att mer maktpolitik flyttas till det ekonomiska fältet. Men i praktiken är det en svår anpassning för Unionen. Dels för att säkerhetspolitik och ekonomi inom EU har integrerats på olika sätt och till olika grad vilket försvårar ett överskridande geoekonomiskt förhållningssätt. Men också för att EU själv manifesterar förhoppningen om att ömsesidiga beroenden leder till fred och utveckling och därmed inte är riggat för att begränsa eller själv utnyttja dessa beroenden. Slutligen så hindrar EU:s halvfärdiga samarbete möjligheterna att använda sin ekonomiska makt inom internationell politik: Europeiska Centralbanken har ett strikt mandat vad gäller valutapolitiken och den ekonomiska politiken ligger till stor del kvar i huvudstäderna vilket gör att samordnad finanspolitik är svår att mobilisera, till exempel för att mildra effekterna av handelskonflikter.  

Inom Europa kan Sverige sägas ha en särskilt krävande utmaning i anpassningen till en mer geoekonomisk omvärld. Sverige har gått i bräschen för globaliseringens logik och för all del gynnats av den. Startsträckan för att anpassa sig till geoekonomins logik och storpolitikens intrång på marknadernas område är lång. Till detta ska läggas att Sverige själv har en industri som är av stor vikt för andras geoekonomiska intressen, där till exempel Ericsson ses som ett nationellt säkerhetsintresse i USA. 

Vissa steg har nu tagits i Sverige, till exempel en utredning om ett nationellt system för granskning av utländska direktinvesteringar samt lagändringar som underlättar säkerhetspolitiska hänsynstaganden vid till exempel 5G-investeringar. Men drivkraften verkar till stor del härstamma från antingen media eller påstötningar från Bryssel och Washington. En mer strategisk utblick kring vad som är skyddsvärt och vad som utgör geoekonomiska risker lyser ännu med sin frånvaro. 

Minns den mediala och politiska uppståndelsen när ett Hong Kong-baserat företag, vars ägare hade partipolitiska kontakter, för två år sedan visade intresse för en hamn i Lysekil. Motsvarande uppståndelse har inte tillägnats det faktum att ett annat Hong Kong-baserat företag, vars chef själv sitter i kinesiska partikongressen CPPC, till våren tar över driften av containerterminalen i Stockholms nya hamn i ett 25-årigt avtal. Genom hamnen – Norvik – kommer en ansenlig del av Sveriges varor att hanteras och huvudstadsregionens försörjning säkras. Möjligtvis är detta oproblematiskt och ska endast bedömas på kommersiella grunder. Men exemplet väcker frågan om gränsdragningar. Till vilken grad och enligt vilka kriterier ska Sverige skydda sig mot upplevda risker vad gäller kontroll över och insyn i för oss vitala flöden och funktioner? 

Det Sverige behöver är inte främst snabba utryckningar i det för dagen aktuella ämnet utan ett bred och långsiktig ansats för att säkra våra intressen i en era av geoekonomisk rivalitet och konflikt. En sådan ansats borde innehålla flera element.

För det första krävs ett arbete för svensk innovation och tillväxt som utgör basplattan i geoekonomisk konkurrens. Sverige, eller Europa, kan aldrig göras oberoende av omvärlden men vi kan se till att dessa beroenden är hyfsat symmetriska och inte enkelt kan vändas mot oss, förslagsvis genom att andra fortsatt efterfrågar det vi uppfinner och producerar. Parallellt måste beredskapen höjas inför en ökad nivå av teknonationalism och åternationaliserade värdekedjor i andra länder.   

För det andra måste det säkerställas att relevanta delar av statsförvaltningen är medvetna om dagens och morgondags konfliktlinjer. Det kan handla om att se över rutiner för statligt bolagsägande och offentliga upphandlingar: vad är skyddsvärt, vad vill staten säkra för värden med ägande och investeringar. Inom förvaltningen är det också i dag uppenbart att handel får säkerhetspolitiska konsekvenser. Handelspolitiken får därför inte behandlas som en separat och frikopplad del av svensk och europeisk utrikespolitik.

Slutligen bör Sverige fundera över hur arbetet inom EU bäst kan säkra våra intressen på detta område. Hur kan enskilda EU-länder få stöd från unionen vid geoekonomiska konflikter? Med en ny kommission på plats som har ambitionen att stärka Europas inflytande i världen är det läge att spela in nya idéer och samtidigt hålla EU:s kurs mellan naivitet och protektionism. Det är också på EU-nivå som en diskussion om geoekonomisk avskräckning kan föras, det vill sägas vad européer är beredda att göra i termer av sanktioner, hindrat marknadstillträde och utestängning från betal- och transaktionssystem för att avskräcka andra aktörer att på motsvarande sätt agera mot Europa.

Björn Fägersten

Chef Europaprogrammet Utrikespolitiska institutet

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer