ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Ge Fortum chansen att driva Ringhals vidare

  • Detta är bland den mest kostnadseffektiva fossilfria elproduktionen som finns, inte bara i Sverige, utan i hela världen, med en vinstmarginal i dag på upp till 50 procent. Foto: ADAM IHSE / TT

Det är både samhällsekonomiskt och klimatmässigt fel att rusa in i en förtida avveckling av Ringhals 1 och 2. Det vore klokt att avvakta Fortums övertagande av Uniper och ge dem, och andra potentiella partners, en chans att grundligt analysera möjligheter för fortsatt drift av ett eller båda block i egenskap av ny stor delägare i verket, skriver STAFFAN QVIST.

Nedläggningen av Ringhals reaktorer R1 & R2 (R12) är den viktigaste klimat & miljö-frågan i Sverige i nutid. Reaktorerna kan var för sig under en timme producera ungefär den mängd el som en svensk använder under sin livstid. Jämfört med motsvarande mängd kolkraft, så undviker deras gemensamma drift i dag upp till 13 miljoner ton CO2-utsläpp om året, vilket ungefär motsvarar utsläppen från all biltrafik i Sverige. Även om man konservativt endast tar hänsyn till annulleringar i EU:s utsläppshandelssystem till 2023, så meddelar Konjunkturinstitutet att beslutet kommer att leda till ökade utsläpp på minst 8 miljoner ton CO2. 

Så varför har detta beslut tagits, med vilken motivering, och gäller denna motivering under dagens förutsättningar?

Innan valet 2014 planerade Ringhals med en investeringsram inriktat på en drifttid för R12 på minst 50 år. Planen då var att på sikt ersätta R12 med en eller två nya reaktorer. Vattenfall köpte upp nya landområden och betalade avgifter på 100 miljoner kronor till Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) för att förbereda ansökan för nya reaktorer.

Efter valet svängde inriktningen. I regeringsförklaringen från 2014 står det ”Vattenfall ska vara ledande i omställningen av energisystemet mot en högre andel förnybar energi.” I april 2015 tog Vattenfalls styrelse ett ”inriktningsbeslut” om förtida stängning av R12 under 2018–2020. Ringhals styrelse kunde inte enas om de nya planerna, eftersom E.ON (i dag Uniper), som äger 29,6 procent av Ringhals, var emot. Vattenfall, med en ägarandel på 70,4 procent, kunde driva igenom avvecklingen genom att tvinga igenom en strypning av löpande investeringar.

Beslutet motiverades av låga elpriser, satta av billig tysk kolkraft och hög tillrinning i vattenkraften, samt höjningen av den särskilda straffskatten på kärnkraft. Vattenfall var tydliga med att det inte hade blivit tidigarelagd avveckling om straffskatten, som redan då utgjorde över 20 procent av produktionskostnaden, inte funnits. Det som i dag ofta kallas för ett ”beslut på marknadsmässiga grunder”, firades mycket riktigt under 2015 som ett infriande av vallöften av åtminstone ett av regeringspartierna. 

Under 2016 meddelade kraftbolagen att straffskatten skulle innebära att all svensk kärnkraft, 40 procent av landets elförsörjning, skulle behöva stängas. Situationens allvar tvingade fram en ny energikommission som beslutade att successivt avveckla straffskatten samtidigt som nya subventioner till förnybar energi och en ”målsättning om ett 100 procent förnybart system till år 2040” infördes.

Elpriserna har stigit från ca 21 öre/kWh 2015 till över 40 öre/kWh i dag. Produktionskostnaderna (inkl. investeringar & avfallsfond) i R12 ligger på 22–23 öre/kWh. Detta är bland den mest kostnadseffektiva fossilfria elproduktionen som finns, inte bara i Sverige, utan i hela världen, med en vinstmarginal i dag på upp till 50 procent. R1 gjorde sitt bästa produktionsår någonsin 2018 (1500 miljoner kronor i vinst) och har producerat mycket väl under 2019. R2 gjorde 2018 sitt tredje bästa år (1500 miljoner kronor i vinst) och kommer trots nedstyrning för avstängning ändå uppvisa vinst 2019. Stora renoveringar har nyligen genomförts vid båda blocken. Många av huvudkomponenterna är nya och behöver därför inte bytas ut förrän i mitten av 2040-talet. Reaktorerna vid Turkey Point i Florida i USA, som är av samma typ som R2 och som byggdes under samma period, fick nyligen tillstånd av amerikanska strålsäkerhetsmyndigheten för drift till 80 år. Motsvarande plan för R12 skulle alltså innebära drift till åtminstone 2055.

Men har man inte ändå stora nya investeringsbehov och problem som gör att det inte lönt att köra vidare? Det finns ju ett nytt krav på ”oberoende härdkylning”, och i R2 finns problem med ”bottenplåten”?

Ringhals 1 och 2 var faktiskt de reaktorer som först av alla rapporterade att man uppfyller kraven på oberoende härdkylning (OBH). I december 2015 skickades underlaget till Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) kring dessa åtgärder, som alltså redan är på plats. SSM har godkänt den första delen (de så kallade ”2017-kraven”), medan man inte analyserat den andra delen (de så kallade ”2020-kraven”) eftersom reaktorerna enligt nuvarande plan inte ska vara i drift efter 2020. 

R1 har inga tekniska problem, utan kan köra vidare om och när hela lösningen för OBH analyseras och godkänns. I R2 finns korrosionsproblem i den bottenplåt som utgör en del av reaktorinneslutningens skal. Reparationsarbeten godkändes av SSM och R2 fick därför tillstånd för sin ansökan om fortsatt drift till slutet av 2019. R2:s bottenplåt utvärderades mot olycksfall H4 (stort rörbrott) och H5 (svårt haveri), för vilka SSM konstaterar att det finns ”mycket stora marginaler” respektive att risktillskottet är ”försumbart”. Bottenplåten är problematisk, men inte en showstopper. 

Det föreligger alltså inte några stora investeringsbehov eller problem för fortsatt drift. För R1 handlar det om ett extra behov som höjer kostnaden med 2 öre/kWh för drift till mitten av 2030-talet, för R2 kanske 1–2 öre mer (främst på grund av bottenplåten). Produktionskostnaden för R12 vid rimliga antaganden för tillgänglighet ligger därför i spannet 24–26 öre/kWh för drift (minst) in på 2030-talet. För de allra bästa vindkraftsparkerna som ska byggas hoppas man som jämförelse kunna landa på kostnader en bit över 30 öre/kWh.

Vattenfall står fast vid sitt tidigare beslut och verkar inte ha för avsikt att göra om den analys som visade på dålig lönsamhet i R12 med höga straffskatter (som inte finns längre) och med elpriser som låg lägre än hälften av dagens nivåer. Minoritetsägaren Uniper, som var emot avvecklingsbeslutet, håller just nu på att tas över av Fortum, något som väntas vara klart under första kvartalet 2020. Uniper är därför timingmässigt absolut inte i ett läge att försöka driva R12 vidare i egen regi. 

Fortum, som snart har en kontrollerande ägarandel i Uniper, har meddelat att man ser en viktig roll för kärnkraft i det nordiska kraftsystemet på mycket lång sikt, och har konsekvent varit emot förtida stängningar av existerande kärnkraft. Hade man lyckats med sitt uppköp av Uniper enligt ursprunglig tidsplan hade nyrenoverade Oskarshamn-2 sannolikt varit tillbaka i drift i dag. 

  • Foto:

Sveriges elsystem består i dag av en närmast idealt kompletterande kombination av fossilfri vattenkraft, kärnkraft, kraftvärme och expanderande vindkraft. Kloka beslut kring omvälvande förändringar i detta system bör inte göras i stor hast, utan med eftertanke och långsiktighet. De debattörer som nu mitt under brinnande klimatkris fortsätter att kämpa emot Europas största källa till fossilfri el, och därför ser R12s förtida avveckling som en positiv utveckling, har en överväldigande majoritet av opinionen emot sig (endast 11 procent av svenskarna är för en avveckling, enligt den senaste större opinionsundersökningen, oktober 2019).

Staffan Qvist

Författare till boken Klimatnyckeln.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer