1515
Annons

Frivillig distansering bättre än tvång

Det finns i princip två vägar för att öka den sociala  och dämpa smittspridningen: antingen en strategi byggd på tvång eller att ansvarstagande medborgare av fri vilja anpassar sitt beteende. Frihet under ansvar har visat sig fungera bra, skriver nationalekonomerna Fredrik NG Andersson och Lars Jonung.

Råd, rekommendationer och ansvarstagande medborgare har i Sverige gett oss i stort sett samma sociala distansering som i utlandet fast till en klart lägre samhällsekonomisk kostnad, skriver nationalekonomerna Fredrik NG Andersson och Lars Jonung.
Råd, rekommendationer och ansvarstagande medborgare har i Sverige gett oss i stort sett samma sociala distansering som i utlandet fast till en klart lägre samhällsekonomisk kostnad, skriver nationalekonomerna Fredrik NG Andersson och Lars Jonung.

Den första vägen, tvångslinjen, innebär att ansvariga politiker och myndigheter använder sig av lagligt bindande restriktioner som tvingar allmänheten att ändra sitt beteende. Tvångslinjen bygger på förbud, övervakning, angiveri, polis och domstolar som utdömer böter och andra typer av straff när medborgare inte följer de gällande direktiven. Denna strategi vilar på två pelare: statens våldsmonopol och antagandet att medborgarna inte är förmögna att göra egna riskbedömningar och förändra sin livsstil så att smittspridningen minskar.  

Den andra vägen bygger på att få medborgarna att ändra sitt beteende av fri vilja. Det centrala medlet för myndigheterna är här att informera allmänheten om risker och ge rekommendationer och råd. Denna linje bygger på insikten att människan är en rationell och tänkande varelse som har förmågan att upptäcka risker, undvika hot och själva bedöma bästa sättet att följa givna råd. Initiativet ligger hos individen att vid varje tillfälle anpassa sig efter den rådande situationen. 

Under våren 2020 följde Sverige i huvudsak denna andra linje, styrd av reglerna i vår grundlag. I stället för att stänga ner det svenska samhället genom tvingande politiska beslut valde myndigheterna i stort att lägga ansvaret för att begränsa smittspridningen på de enskilda medborgarna. Strategin var inte helt renodlad. Ett inslag av bindande regler fanns också.

Den svenska linjen, främst byggd på frivillig individuell anpassning, väckte stor uppmärksamhet internationellt. Den stod i skarp kontrast till vad många andra länder gjorde. Där kom så kallade lockdowns till flitig användning med åtgärder såsom gränshinder och utegångsförbud. I princip sattes medborgarna i husarrest, övervakade av polis, militär och grannar. I vissa fall användes även helikopter och drönare som inslag i det orwellska drama som utspelades i en rad demokratier. 

Vilken väg är den bästa? Vi utvecklar här vårt svar i två steg. Först granskar vi om det finns någon skillnad i allmänhetens beteende mellan Sverige och de länder som använde tvång i större utsträckning. Medförde tvångslinjen att medborgarnas beteende ändrades mer i länder utanför Sverige än i vårt land? Sedan diskuterar vi de samhällsekonomiska kostnaderna av de två strategierna innan vi drar våra slutsatser. 

Vi använder oss av två databaser från Google, vilka är flitigt utnyttjade för att studera hur pandemin påverkat allmänhetens beteende. Figur 1 visar förändringen av andelen av befolkningen som undvek sina arbetsplatser från februari 2020 till december 2020 jämfört med månaderna precis före pandemin. Vi jämför Sverige, den röda stapeln, med övriga EU27 länder bortsett från Cypern där data saknas.

Som framgår av figur 1 uppvisar de flesta länder, inklusive Sverige, en nedgång i antalet personer som befann sig på sina arbetsplatser på cirka 25 procent. Ett fåtal länder har en minskning på mellan 30 och 35 procent. Sverige står således inte ut i statistiken utan vi befinner oss nära mitten. Skulle vi enbart studera andra halvan av 2020 har Sverige den sjunde största nedgången i hela EU27. 

Ett liknande mönster finner vi för kollektivtrafiken i figur 2. Sverige befinner sig i mitten av fördelningen med en minskning på knappt 30 procent sett över helåret 2020. Under andra halvan av året har vi den sjunde största nedgången i mobilitet.

Figurerna visar att den svenska linjen, främst byggd på eget ansvar, fungerade väl. Svenskarna började jobba hemma som aldrig förr och undvek kollektivtrafiken. Genom råd och rekommendationer till allmänheten ökade den sociala distanseringen utan några omfattande inslag av tvingande restriktioner. Tvånget förefaller inte varit effektivare än frivilligheten när det gällt att minska rörligheten i samhället. Här vill vi betona att flertalet av EU-länderna med en större nedgång både i arbetsplatsbesök och kollektivtrafiken även har haft en högre överdödlighet i covid-19 än Sverige.

Då övergår vi till nästa steg, nämligen frågan om kostnaderna för den svenska och den internationella strategin. Som vi hävdade i vår artikel i Dagens Industri den 12 mars hade tvingande nedstängningar enorma negativa ekonomiska konsekvenser utan att vara kopplade till lägre överdödlighet sett över hela EU. Vår slutsats var att det finns ingen uppenbar hälsovinst med lockdowns. 

Genom den svenska linjen undvek vi flera av de ogynnsamma följderna på BNP, sysselsättning och på statens finanser av tvingande nedstängning. Råd, rekommendationer och ansvarstagande medborgare har i Sverige gett oss i stort sett samma sociala distansering som i utlandet fast till en klart lägre samhällsekonomisk kostnad. 

Då har vi inte tagit hänsyn till att lockdowns i sig skapar stora hälsoproblem och välfärdskostnader i form av psykiskt lidande, ökat våld i hemmet, fler självmord m m. Skulle dessa också uppmärksammas i en fullständig samhällsekonomisk analys där alla kostnader och vinster belyses blir argumenten för tvångspolitiken ännu svagare. 

Tyvärr har den svenska coronapolitiken förändrats med den nya pandemilagen som riksdagen röstade fram i januari 2021. Det är en seger för tvångslinjen över tron på medborgarna. Istället för att lita på dem valde det politiska etablissemanget att lita på sin egen förmåga att detaljstyra allmänhetens beteende. Sedan pandemilagen har röstats igenom har flera restriktioner lagts på vår frihet att röra oss. De utgör också ett hot mot våra medborgerliga rättigheter vilka är grundbulten i ett demokratiskt samhälle. 

De individuella riskbedömningar som miljoner medborgare dagligen gjorde hotar nu att ersättas med centrala beslutsfattares egna bedömningar och gissningar var viruset dyker upp. Ett litet exempel: Gränsen till Norge spärrades av svensk militär under en kort tid – en fullständigt meningslös åtgärd. Från historien vet vi att denna typ av centralstyrning byggd på tvång och godtycke utan någon vetenskaplig grund sällan slutar väl. 

Bindande restriktioner blir dessutom ett ovanligt trubbigt instrument som inte tar hänsyn till hälsomässiga olikheter mellan människor. Många svenskar har nu haft covid-19 och allt fler har vaccinerats. Det finns föga skäl att tvinga dessa grupper till samma beteende som övriga medborgare. 

Tyvärr går det inte att undvika att pandemin skördar människoliv. Målet för coronapolitiken bör därför vara att skydda riskgrupper samtidigt som ett välfungerande samhälle bibehålls, idag och i framtiden. Kostnaderna för att söka begränsa smittan får inte bli högre än nyttan. 

Det bästa sättet att göra detta är att förlita sig på rekommendationer och på ansvarstagande medborgare – inte på detaljstyrning av ett fåtal politiker och tjänstemän. Detta kräver att makthavarna tror på medborgarnas förmåga att själva följa råd och rekommendationer.

Vi bör därför återgå till den svenska linjen från tiden före pandemilagen och minska inslaget av godtyckliga politiska tvångsåtgärder. På så vis kan vi undvika andra länders kostsamma misstag. Och behålla trovärdigheten för stat och myndigheter. Den undergrävs när allmänheten upptäcker att pandemilagen i stort bygger på populism – inte på forskning.

Fredrik NG Andersson

Docent i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet

Lars Jonung 

Professor emeritus i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

 


Debatt: Staten måste möta näringslivet i Sälen

När basindustrin ropar ställer staten upp med resurser. Det är hög tid att staten också förstår vikten av en fungerande besöksnäring, skriver företrädare för besöksnäringen i Sälenfjällen.  

Foto:Jack Mikrut

Sälenfjällen är norra Europas största fjälldestination (världens 16:e största) och befinner sig i en expansionsfas av aldrig skådat slag och med ett investeringstryck som vi tidigare inte trott var möjligt. Från att ha varit en vinterdestination sker i dag en snabb förflyttning mot en omfattande helårsverksamhet. Den närmaste tioårsperioden kan vi räkna med nya investeringar motsvarande 480 000 kronor/kommuninvånare vilket torde vara unikt i vårt land. Samma investeringstakt i Stockholms stad skulle innebära 480 miljarder kronor.

Besöksnäringen nämns allt oftare som en framtidsbransch med hög tillväxttakt och ökad sysselsättning. Den nämns som en basnäring med allt större betydelse både nationellt och regionalt. Besöksnäringen kan inte flyttas, den skapar jobb och tillväxt där den befinner sig. Tillväxttakten i Sälenfjällen är hög och i dag sysselsätter näringen i vår kommun drygt 8.000 personer vintertid. Det är en extremt hög siffra för en kommun med 10 000 invånare. Omräknat i årsarbeten motsvarar dagens sysselsättning drygt 2 500 årsarbeten.  

Sälenfjällen är under stora delar av året Dalarnas i särklass största stad. Vi hyser under högsäsong en befolkning motsvarande Västerås och brukar tala om en ”stad på fjället”. En stad på fjället behöver sin infrastruktur och den har vi till största delen skapat på egen hand. Vår kommun kan i dag erbjuda näringen både el-, avlopp- och vattenförsörjning i en omfattning som är relevant och utbyggnaden fortsätter i snabb takt. 

Men möjligheten att ta sig till och från Sälenfjällen följer inte riktigt den utvecklingstakt som näringen och kommunen kunnat förvänta sig. Vi för en ständig dialog med Trafikverket om förbättring/investering i vägnätet och arbetar i dag fokuserat med tillkomsten av ytterligare laddinfrastruktur längs våra tillfartsvägar liksom frågan om etablering av järnväg fram till Sälenfjällen. 

När den traditionella basindustrin kallar, då ställer statsmakten upp mangrant och bygger vägar och tågräls, man erbjuder trafikplikt för flyg, utbildningar och allt annat som kan vara bra för den lokala utvecklingen. 

Men vi har en annan upplevelse. Även om vår näring på högsta politiska nivå framhålls som viktig och prioriterad är det oftast enbart en läpparnas bekännelse. Vår näring är inte lika konkret och påtaglig som den traditionella med sina stora skorstenar och mullrande fabriker. Vår näring bygger till stor del på tjänsteleverens, den är fördelad över många arbetsställen och blir därför inte lika påtaglig och konkret.

Hade det varit fråga om en nyetablering av en aktör från traditionell basindustri, med tusentals arbetstillfällen uppe på en fjällsida, hade det sannolikt varit en smal sak att säkra både relevanta väguppgraderingar, rälsbyggnation och att säkra tillgängligheten via en allmän trafikplikt till vår flygplats. 

Men nu är det inte den traditionella basindustrin vi driver och utvecklar, utan landets största och mest avancerade besöksnäringsdestination. Då hamnar frågan, plötsligt, i en annan dager. Vi ser ofantliga möjligheter för en fortsatt, och hållbar, utveckling i Sälenfjällen. Vi kommer att kunna anställa ännu fler medarbetare året runt och kommer att kunna locka ytterligare spetskompetens till våra företag. 

Få besöksorter kan mäta sig med Sälenfjällen vad beträffar möjligheter till att bedriva aktiv hälsofrämjande verksamhet för unga, medelålders och äldre besökare.

Vi kommer att kunna erbjuda en säker framtid med nytt boende och en prioriterad skola för dem som vill flytta till oss. Vi kommer att kunna utvecklas som destination tillsammans med dem som kommer hit.

Men då måste staten möta upp på samma sätt som man gör när den traditionella näringen kallar. Vi ser framför oss att staten:

Genomför nu planlagda väginvesteringar.

Beslutar om trafikplikt till Scandinavian Mountains Airport.

Stöder oss i våra satsningar på en ökad elektrifiering och vätgasdrift/produktion.

Bistår oss i etableringen av järnvägen från Malungsfors fram till Sälen. 

Stefan Sjöstrand, VD SkiStar AB

Tomas Berg, Destinationschef SkiStar Sälen

Johan Thorn, VD Stöten i Sälen AB

Gustav Eriksson, VD Kläppen Ski Resort AB

Gunnar Lenman, vd Scandinavian Mountains Airport 

Anders Bjernulf, VD Destination Sälenfjällen 

Hans Unander, KSO Malung-Sälens kommun

 

 

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?