Frihet bästa skyddet mot ekonomisk kris

I en ny rapport går vi igenom alla ekonomiska kriser i världen sedan 1993, och kan visa att en friare och mindre reglerad ekonomi ger mindre risk, skriver Christian Bjørnskov, professor vid Aarhus universitet och IFN, och Caspian Rehbinder, Timbro.

Publicerad: 11 november 2020, 19:30

Debattredaktionen

Text

Större ekonomisk frihet är förenat med lägre inkomstförluster. Ett land med en låg ekonomisk frihet har en genomsnittlig BNP-nedgång på 12 procent, medan ett ekonomiskt fritt land upplever 8 procents nedgång, skriver Christian Bjørnskov och Caspian Rehbinder.

Pandemiutbrottet under 2020 har dragit ned världen i en djup ekonomisk kris. Direkta hälsoeffekter, frivillig social distansering och politiskt styrda nedstängningar har inneburit att stora delar av ekonomin går på tomgång eller faller omkull. I Sverige är arbetslösheten den högsta sedan 1990-talskrisen, offentliga utgifter har ökat och nya regleringar har stärkt utbudskrisen.

Vid sidan av smittspridningen måste fokus riktas mot hur vi kan begränsa den ekonomiska krisens djup och längd, för att snabbt kunna ta oss ur den med så liten varaktig skada som möjligt. Målet måste vara att de ekonomiska kriserna är få och milda, och att återhämtningen sker snabbt.

I en ny rapport för Timbro har en av oss – professor Christian Bjørnskov – därför granskat relationen mellan ekonomisk frihet och ekonomiska kriser. Vi har gått igenom alla kriser i världen – 389 stycken – från 1993 till 2017, och jämför dem med det index över länders ekonomiska frihet som utarbetats av Heritage Foundation. Ekonomisk frihet förstås här som rätten att producera, konsumera och investera fritt, och mäts konkret i bland annat skyddade äganderätter, möjlighet att investera, låg grad av reglering och frånvaro av legala hinder för näringsverksamhet. Vi definierar en ekonomisk kris som en årlig tillväxt under – 0,2 procent, vilket innebär att vi inte räknar med småskaliga eller mycket korta ekonomiska nedgångar. Vi tittar sedan på länders risk för att komma in i en ekonomisk kris, krisens djup mätt i kvoten mellan topp till botten för BNP per capita, samt den ekonomiska nedgångens längd och tiden innan ekonomin återhämtat sig. Vår nya analys visar att vinsterna av ekonomisk frihet är både stora och signifikanta.

Större ekonomisk frihet är förenat med lägre risk för en kris. Risken att ett land går in i en ekonomisk kris under ett givet år är 15 procent. Samhällen med låg ekonomisk frihet (tio enheter under genomsnittet på en hundragradig skala) har däremot en krisrisk på 18,4 procent, medan samhällen med hög ekonomisk frihet (tio enheter över genomsnittet) har en genomsnittlig risk på 12,7 procent.

Större ekonomisk frihet är förenat med lägre inkomstförluster. Ett land med en låg ekonomisk frihet har en genomsnittlig BNP-nedgång på 12 procent, medan ett ekonomiskt fritt land upplever 8 procents nedgång.

Graden av ekonomisk frihet har inget signifikant samband med krisens längd eller återhämtningstid. Frånvaron av samband är dock en direkt följd av finanskrisen 2008, som uppvisat ovanligt stor likhet mellan länder efter återhämtningen. Räknar man bort den är även återhämtningen signifikant snabbare för ekonomiskt fria länder.

Det innebär att ett land som ligger tio enheter under medianen – som Argentina eller Ukraina – både har femtio procent högre risk att drabbas av en kris och upplever en femtio procent större ekonomisk nedgång när krisen slår till, jämfört med ett land som ligger tio enheter över medianen – som Österrike eller Japan. För Sveriges del skulle tio enheters tapp – motsvarande en nedgång till Frankrikes nivå – innebära ytterligare två procentenheters BNP-nedgång vid en kris, eller 10 000 kronor i förlorad produktion per invånare och år.

Resultaten drivs främst av frihet från regleringar: ju mer avreglerad ekonomin är, desto mindre är risk för kris. Tidigare kriser, inte minst finanskrisen 2008, har inneburit hårdare regleringar och mindre ekonomisk frihet, både från nationella regeringar och från överstatliga organisationer. Det är en utveckling som är förknippad med stora risker. Omfattande regleringar är förknippade med fler och djupare kriser – kostnader som hade kunnat undvikas.

Implikationerna av vår studie är att regeringar bör vara försiktiga med att reglera ekonomin. Detta stämmer väl överens med tidigare studier. I en forskningsöversikt om ekonomisk frihet konstaterade Joshua Hall och Robert Lawson att högre grad av ekonomisk frihet har ett mycket starkt samband med en stor bredd av positiva utfall – som högre tillväxt, bättre levnadsstandard, mer lycka och inte minst, färre och mildare ekonomiska kriser.

Att minska skatter, regleringar, subventioner, riktade stöd och myndigheters inblandning i marknader bör vara prioriterad krispolitik. Till skillnad från andra stimulanser kostar det nära nog ingenting och kan spela stor roll för en snabbare återhämtning, både för drabbade branscher och nya företag som växer fram i strukturomvandlingen. I dag lägger företagare i genomsnitt ned 10 timmar i veckan på administration, och utvecklingen går åt fel håll. Enligt Tillväxtverket har kostnaderna för att följa olika regelverk ökat med i snitt en miljard kronor varje år sedan 2013 och undersökningar från Näringslivets regelnämnd visar, senast nu i maj, att företagen år efter år tycker att det blir krångligare att följa statens regler.

Friare marknader ger inte bara tillväxt i goda tider, utan också motståndskraft i kris. I stället för kontraproduktiva åtgärder som hårdare statligt tag om ekonomin bör vi lägga grunden för att minska risken för framtida kriser, genom högre grad av ekonomisk frihet och lägre grad av reglerad ekonomi.

Christian Bjørnskov är professor i nationalekonomi vid Aarhus universitet och IFN

Caspian Rehbinder är arbetsmarknadsansvarig på Timbro

Debatt: För lite och för sent

Nyligen fattade regeringen beslut om ”satsningar på det civila försvaret och krisberedskapen”. Det är bra och helt nödvändigt eftersom myndigheterna till stor del har varit handlingsförlamade så länge som förutsättningar för ansvar, ledning och samordningar varit oklara, skriver den strategiska rådgivaren Freddy Jönsson Hanberg.

Publicerad: 23 maj 2022, 09:44

Debattredaktionen

Text

Ansvarsprincipen har länge varit kritiserad, främst för att den skapar svåra gränsdragningar, något som blev övertydligt under pandemins inledning 2020. Närhetsprincipen innebär också gränsdragningsproblematik, vilket blev särskilt tydligt under skogsbränderna 2014, men fungerade lite bättre under bränderna 2018. Likhetsprincipen har hittills endast prövats i små, lokala och regionala kriser, och här kommer den viktigaste utmaningen – ingen vet hur dessa principer fungerar vid större nationella kriser eller krig.

Mitt under pågående pandemi utredde Barbro Holmberg just dessa frågor och fick möjligheten att i realtid följa de svåra utmaningar som ansvariga myndigheter ställdes inför. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB skulle sinsemellan hitta samverkansformer, samtidigt som de skulle samverka med länsstyrelser, regioner, kommuner och även Försvarsmakten. Och utan stöd från det privata näringslivet gick det inte att få tag på skyddsutrustning. Den som undrar hur det gick kan läsa rapporterna från Corona-kommissionen.

När Barbro Holmberg utredde dessa frågor var dock inte direktivet att hantera stora nationella kriser i fred utan att organisera civilt försvar. Det finns dock en tydlig styrning från regeringen att använda krisberedskapen där det är tillämpligt för att etablera det civila försvaret.

Den 24 februari i år anföll Ryssland Ukraina i ett fullskaligt väpnat angrepp. Trots att rysk upprustning pågått sedan början av 2000-talet, Ryssland angrep Georgien 2008, annekterade Krim 2014 och har ägnat sig åt lågintensiv konflikt i östra Ukraina sedan dess – har regeringen inte agerat på det här viktiga området förrän nu. Det är bra att det görs ”under galgen” men har man någon som helst grundläggande kunskap om det aktuella området så vet man att det tar många, många år att bygga upp försvarsförmåga. Det underlättas inte av det sätt man nu agerar. Jag ser tre stora utmaningar i spåren efter regeringsbeslutet:

Beslutet omfattar perioden fram till och med 2025 och omfattar drygt 4 miljarder. Fördelar man pengarna på 290 kommuner, 21 regioner, 21 länsstyrelser, 60 beredskapsmyndigheter och 10 sektorsmyndigheter så blir det 10 miljoner per myndighet. Jag har då inte räknat med näringslivets stöd – jag återkommer till det nedan. Inte heller har jag räknat med frivilligrörelserna och övriga civilsamhället.

Som jämförelse kan nämnas att Stockholms stad årligen betalar 123 miljoner till Stockholm Business Region AB. Siffran ovan är alltså för hela försvarsbeslutsperioden. Inget ont om Stockholm Business Region AB, bara som jämförelse och för att visa att det finns pengar om man vill och om man prioriterar. Som Morgan Johansson sade, om civilt försvar, på presskonferensen nyligen: ”Det är faktiskt en av statens mest grundläggande uppgifter. Vad skall man annars med en stat till om den inte finns där när invånarna faktiskt behöver den?”

Beslutet som fattats träder i kraft 1 oktober. Statsrådet var tydlig med att arbetet skall påbörjas omgående. I realiteten kommer det dock avvaktas av rädsla för att göra fel, en mycket vanlig åkomma i offentlig förvaltning. Räkna inte med att arbetet på allvar börjar förrän 2023. Då genomförs också en övning i civilt försvar, SAMÖ 23, det torde bli den praktiska utgångspunkten.

Att myndighetsstrukturen är på plats har inget att göra med förmåga, det är först när intressekonflikter uppstår och man tvingas prioritera som förmågan sakta börjar byggas upp. Det kräver i sin tur övning, övning och åter övning.

Vad händer till exempel om ett behov överlappar mellan sektorer och civilområden samtidigt som det krockar med Försvarsmaktens behov? Vem dömer av? Vem prioriterar? Det finns säkert svar på dessa frågor men man kan inte säkert veta förrän man prövat systemet.

Ett annat statsråd, jordbruksminister Sätherberg, sade nyligen i en intervju att vi kan räkna med att försörjningsberedskapen är på en rimlig nivå 2025. I det fallet finns ju alla aktörer (näringslivet) redan. I fallet med civilt försvar skall det mesta byggas upp nu och framåt. Det finns i dag inga civilområdeschefer, deras staber skall etableras. Beredskapsmyndigheterna, sektorsmyndigheternas, länsstyrelsernas, regionernas och kommunernas staber skall byggas upp (de är gravt underbemannade i dag) och alla dessa skall kunna kommunicera säkert och dela lägesbilder.

Det är också oklart när det omtalade näringslivsrådet skall inrättas och det tycks också som att man avvaktar Birgitta Böhlins utredning om försörjningsberedskapen. Räkna inte med att näringslivets roll klarläggs och kan omsättas i praktiken förrän tidigast 2025. 10 år efter att totalförsvarsplaneringen återupptogs. Anmärkningsvärt.

Det refereras ständigt till Finland i de här sammanhangen men tyvärr haltar den jämförelsen betänkligt. Finland har aldrig avvecklat sitt civila försvar, de har en helt annan lagstiftning till exempel undantagstillstånd, de har ett samarbete mellan näringsliv och stat som vi skulle benämna korporativism och inte konkurrensneutralt enligt vår definition, staten har ägaroptioner in i nyckelföretag. Finland har inte alls i samma grad som Sverige ett internationaliserat ägande. Det är en nostalgisk dröm att tro att vi kan kopiera Finland.

Det för mig till Morgan Johansson mest anmärkningsvärda ståndpunkt, nämligen att det är ”dags för företagen att göra sin värnplikt”. Har statsrådet missat att riskkapitalbolag köper svenska vårdföretag där stora sjukhus ingår? Johansson riskerar att få ytterligare en nostalgisk flashback när han ungefär som Göran Persson i början av 1990-talet fick stå till svars inför ”flinande finansvalpar”. Regeringen lider av okunnighet eller ointresse av ägarförhållanden i det svenska näringslivet.

Morgan Johansson avslutade med att citera JFK: ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”. Samtidigt ser vi nu i Ukraina att krig inte behöver innebära att hela landet är involverat i det som under 1900-talet benämndes ”totalt krig”. Så även om vi har ett totalförsvar så är det mycket sannolikt att endast delar av det är engagerat i kriget. Det är dessutom än mer sannolikt att ett angrepp på Sverige snarare handlar om ett hybridangrepp där endast en mindre del av angreppsformerna är militära. Det innebär business as usual för de flesta företagen i ett land som är i krig. Hur ser Johansson på det? Hur skall dessa företag kunna verka så att samhället som är beroende av dem inte kollapsar? Skall de verkligen själva betala för den beredskapen?

Att med hjälp av Kalla kriget-romantik försöka skjuta över betalningsansvar på privata företag som inte ens är inbjudna till samtal är magstarkt. Men inte bara det, det är okunnigt och arrogant mot dem som faktiskt sitter på hela lösningen.

Freddy Jönsson Hanberg, Strategisk rådgivare