ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Fredrik Erixon och Björn Weigel: Fonder hotar kapitalismen

  • Björn Weigel och Fredrik Erixon. Foto: Amanda Lindgren

DEBATT. Med nuvarande trend kan institutioner i teorin snart äga alla företag. Det är ett gigantiskt experiment med det kapitalistiska system som gynnat innovation och tillväxt i många hundra år. Västerlandets ekonomiska stagnation beror i hög grad på pensionsfondssocialismen, skriver Fredrik Erixon och Björn Weigel.

Kapitalismen ifrågasätts ibland på goda grunder. Paul Singer, legendarisk investeringsaktivist på Elliott Management, rasar mot tillväxten i den passiva fondförvaltningen som riskerar att ”förgöra kapitalismen”. Ett stort analytikerhus i USA är inne på samma linje i en färsk analys: ”planekonomi är bättre än passiv förvaltning”. Nobelpristagaren Robert Schiller går inte så långt, men hävdar att den passiva förvaltningen kan skapa kaos på marknader.

Kritiken är på många sätt riktig – utan aktiva ägare utsätts inte företag och ledningar för tillräckligt hårt förändringstryck.

Passivt ägande är ett gift som spridit sig i västerlandets kapitalism över lång tid, och bidragit till att reducera graden av konkurrens, innovation och omvandlingstryck i ekonomin. Och detta påverkar hela ekonomins hälsa. Västerlandets produktivitet växer långsammare. Löner stagnerar. Hälsosamma nivåer på ekonomisk tillväxt känns fortfarande avlägset trots ett helt decennium av rejäla stimulanser från centralbanker och regeringar.

Men kapitalismens passivitet handlar inte om passiv eller aktiv förvaltning. Den är snarare en funktion av den växande ägardominans som hela sektorn av finansiella institutioner står för. Väst har gått från ägare av kött och blod till vad managementgurun Peter Drucker kallade ”pensionsfondssocialism”. Institutionellt ägandet står snart för 60 procent av det totala ägandet i USA. Sverige, där bolagsägande länge påverkats av enskilda ägare, följer nu samma mönster. De tredje och fjärde största ägarna på Stockholmsbörsen är Vanguard och Blackrock, institutioner som allmänheten knappt hört talas om. Med nuvarande trend är de snart störst även i svenskt bolagsägande.

Institutioner är inte kapitalistiska ägare. Det spelar inte särskilt stor roll om förvaltningen är aktiv eller passiv, för institutionernas huvudsakliga lojalitet är till sina sparare, inte bolagen de äger. Medan kapitalistiska ägare är kända för att främja entreprenöriella beteenden, skyr institutioner dem. Även om en pensionsfond kan vara största ägaren i ett bolag är det vanligen endast en marginell andel av institutionens kapital som investerats i just det bolaget. Institutionens intresse är sällan sammangift med det enskilda bolagets långsiktiga utveckling.

Alla de pensionsförvaltare som nu har det yttersta ägaransvaret premierar bolag som via aktiepriset ger en förutsägbar avkastning. De driver upp både belåning och likviditet i företag, och ser helst att investeringar har korta tidscykler. Och de ändrar fundamentalt på dynamiken mellan sparande, krediter och entreprenörskap. Kapitalismen bygger på tanken att företag har idéer men saknar kapital att förverkliga dem. Företag lånar därför pengar av ekonomin i stort. Fram till för ett kvartsekel sedan lånade företag motsvarande 15–20 procent av sitt operativa kapital. I dag, däremot, lånar företagen ut motsvarande 5 procent i stället – de finansierar andra delar av ekonomin.

I stället för entreprenörskap bidrar institutioner till att sätta företagsbyråkrati och intern planering i centrum. Boston Consulting Group har räknat ut att byråkratiseringen ökat med 7 procent varje år – i fem decennier! Det krävs inte djupare studier för att se vad som hänt. Varje person som satt sin fot i ett större företag vet att de översköljs av byråkratiska uppgifter som handlar om att försöka kontrollera framtid och konkurrens snarare än att påverka den med egna innovationer och offensiva investeringar. Nära 40 procent av chefernas arbetstid försvinner i rapportskrivande, och nästan lika mycket i att koordinera möten. Nitiska ”compliance officers” dränerar företag på energi med sin outtröttliga strävan efter att få alla anställda att följa samma mall.

Vi är nu mitt inne i ett gigantiskt kapitalistiskt experiment. Det institutionella kapitalet växer oerhört snabbt och i en teoretisk mening kan institutioner inom loppet av några decennier äga alla företag. I takt med att deras inflytande ökar försvinner också kapitalistiska beteenden som i flera hundra år bidragit till ökat välstånd. Problemet är inte att passiv förvaltning växer snabbare än aktiv. Faran är att kapitalismen passiviseras ytterligare i takt med att den institutionella dominansen växer.


Fredrik Erixon
Björn Weigel
författare till Innovation Illusion (Yale University Press)


Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer