Annons

Frågan om bankunionen handlar om inflytande

Den debatt som hitintills förts i Sverige om vi bör söka deltagande har i mycket fokuserat på frågan om ”riskdelning”. Detta är inte vad debatten om bankunionen borde handla om, skriver Pär Holmbäck.

 

Bild:Kirsty Wigglesworth/TT

Det är i dagarna tio år sedan de första tecknen på vad som skulle bli finanskrisen 2008-09 visade sig. Vad som från början var en kris på de finansiella marknaderna blev snart en statsfinansiell kris för flertalet euroländer varpå hela valutaunionens fortlevnad kom att äventyras. Mycket har sagts och skrivits om de olika åtgärder som EU:s ledare och ECB vidtog för att hantera den akuta krisen. Likaså om de skärpta regler som banker och andra finansiella aktörer belagts med i krisens spår.

Vad som dock fått mindre uppmärksamhet, inte minst den svenska debatten, är den institutionella förändring som skett inom eurozonen vad gäller ansvar för tillsyn och hantering av banker i kris – den så kallade bankunionens tillkomst. Efter att Nordea aviserat sin avsikt att flytta huvudkontoret till Helsingfors, och därmed från Sverige till ett bankunionsland, har alltfler röster dock höjts för att också vi snarast bör gå med. Regeringen har därtill sagt att frågan om ett svenskt deltagande ska utredas.

Men vad är bankunionen egentligen och vad skulle det innebära för Sverige att gå med? I det senaste numret av Ekonomisk debatt som publicerades i förra veckan redogör jag för varför frågan om ansvar för tillsyn och krishantering av banker inte spelade någon större roll vid EMU:s tillkomst, hur och varför denna inställning förändrades under den senaste krisen och vad utfallet blev i form av den utformning som bankunionen i dag har.

I korthet handlar det om att ansvaret för att utöva tillsyn över banker och hantera dem ifall de går över styr lyfts upp från de nationella myndigheterna till två gemensamma myndigheter i form av ECB i Frankfurt (tillsyn) och SRB i Bryssel (krishantering). Detta framstår möjligen som en tämligen odramatisk förändring men den har långtgående konsekvenser.

Exempelvis är det i Tyskland inte längre den nationella tillsynsmyndigheten BaFin som bestämmer vem som får bedriva bankverksamhet. Om Sverige gick med skulle det inte längre vara Finansinspektionen som satte kapitalkraven för de svenska bankerna utan ECB. Och när spanska Banco Popular – en bank av Swedbanks storlek – i somras sattes i resolution fattades besluten i Bryssel och inte Madrid. Givet den roll som bankerna spelar för den vidare samhällsekonomin är detta inga små frågor.

Medan deltagande i bankunionen är obligatoriskt för euroländerna är det frivilligt för övriga EU-länder. Den debatt som hitintills förts i Sverige om vi bör söka deltagande har i mycket fokuserat på frågan om ”riskdelning”. Det har framhållits att vi genom ett deltagande skulle få hjälp av den större skaran bankunionsländer om våra banker får problem, exempelvis genom den gemensamma krisfond som håller på att byggas upp eller genom en i framtiden eventuellt tillkommande gemensam insättningsgarantifond. De som inte vill se ett svenskt deltagande har på motsvarande sätt pekat på risken att vi genom de gemensamma fonderna skulle få vara med och staga upp andra länders banker.

Detta är inte vad debatten om bankunionen borde handla om.

För det första är hela utgångspunkten i det nya ramverk som etablerats internationellt och inom EU för att hantera banker i kris att det är aktie- och vissa fordringsägare som ska stå för alla kostnader när en bank går över styr. Inte skattebetalarna. Ett intensivt arbete bedrivs sedan flera år för att anpassa regelverk och balansräkningar så att den nya metoden skuldnedskrivning (bail-in) kan tillämpas för att åstadkomma detta på ett effektivt sätt. Det gäller oavsett om Sverige deltar i bankunionen eller ej.

Och för det andra handlar bankunionen om de allra största bankerna och för svensk del är det inte relevant att resonera om vilken belastning ett fallissemang skulle få på insättningsgarantifonden. Detta eftersom storbankernas balansräkningar innehåller många poster som enligt den förmånsrättsliga ordningen kommer bära förluster innan insättningsgarantin skulle göra det. Det finns i detta avseende därför inte så mycket risk att dela med andra länder.

Vad debatten om ett svenskt deltagande istället borde fokusera på är frågan om inflytande. Det vill säga i vilken utsträckning olika svenska företrädare kan utforma och påverka de krav som bankerna beläggs med. I Sverige bedrivs nämligen en omfattande bankverksamhet, oaktat var storbankerna har sina huvudkontor, och det är därför ett nationellt intresse att vi i största mån kan se till att regler och krav utformas på ett i våra ögon ändamålsenligt sätt.

Sådant inflytande kan uppnås på två sätt: antingen genom att påverka den lagstiftning som styr hur kraven utformas eller genom att nationellt ha det dagliga och löpande ansvaret för hur dessa krav i detalj tillämpas.

Som det ser ut i dag är Sverige med och förhandlar fram den gemensamma EU-lagstiftningen. Därefter är det upp till framförallt Finansinspektionen och Riksgälden att tillämpa denna. Om vi deltog i bankunionen skulle regeringen och svenska Europaparlamentariker alltjämt vara med och förhandla den gemensamma lagstiftningen, men ansvaret för att tillämpa den skulle övergå till ECB och SRB.

I fråga om förhandling av reglerna på EU-nivå har Sverige haft ett proportionellt sett stort inflytande, dock mycket tack vare vårt nära samarbete med Storbritannien. I takt med att de nu lämnar EU och Danmark på nytt utreder om de ska bli en del av bankunionen kan Sverige snart bli det enda landet med en större finansiell sektor utanför bankunionen. Det skulle tvivelsutan påverka vårt samlade inflytande i EU:s lagstiftningsprocess negativt.

Frågan blir då vilken dimension som säkrar störst inflytande: att vara med i den bredare skaran bankunionsländer för att i potentiellt större utsträckning kunna påverka reglernas utformning eller genom att stå utanför och behålla den dagliga kontrollen över bankerna? Det är den frågan som den fortsatta debatten och den kommande utredningen bör fokusera på.

Pär Holmbäck Adelwald

Analytiker på avdelningen för finansiell stabilitet på Riksgälden. (Skriver här som privatperson.)


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Innehåll från SynchAnnons

Advokatbyrå har utvecklat unik AI för avtalsgranskning

I ett projekt som inte har någon motsvarighet i Norden har advokatbyrån Synch utvecklat ett AI-verktyg som kan granska om avtal uppfyller GDPR-krav. Det tar bara några sekunder, och kvaliteten blir bättre än vid manuell granskning.

Synch Advokat är en affärsorienterad advokatbyrå som har innovation och teknologi som en viktig del av verksamheten. Byrån underlättar hanteringen av juridiska frågor genom tekniska lösningar. Det innebär att Synch kan arbeta närmare sina kunder jämfört med traditionella advokatbyråer.

– Som i många andra delar av samhället kommer sådana här tekniskt avancerade lösningar även bli mycket viktiga inom juridiken. Därför vill vi ligga i framkant och visa vilka möjligheter det finns med den nya tekniken, säger Magnus Sundqvist, Head of Digital Services, Synch Advokat.

Verktyget, som baseras på AI och djupinlärning, används för granskning av Data Processing Agreements, DPA, eller personuppgiftsbiträdesavtal. Alla företag som delar personuppgifter på något sätt måste sluta sådana avtal. Verktyget kan indikera om kraven i dataskyddsförordningen GDPR efterlevs, och om de inte gör det kan verktyget tala om vad som är felaktigt. Granskningen tar några sekunder. Kvaliteten blir högre än vid manuell granskning.

För att utveckla lösningen har Synch fått stöd av Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet. 

– Syftet med lösningen är dels att vi ska kunna använda den själva, dels att vi ska sälja den till kunder, säger Magnus Sundqvist. Allt för att skapa värde för våra kunder. Än så länge granskar verktyget bara avtal som är skrivna på engelska då detta är den största marknaden. Med tiden kommer fler språk läggas till. 

Synch har tagit fram AI-lösningen i samarbete med tre av sina kunder. En av dem är Dustin, en ledande onlinebaserad IT-partner med verksamhet i Norden och Nederländerna. 

– Vi tycker att det här är ett spännande sätt att både effektivisera våra processer och att öka kvaliteten på dem. Lösningen stöder vår vision att möjliggöra för våra kunder att ligga i framkant, säger Sara Edlund, chefsjurist, Dustin. 

Med cirka 450 000 kunder och 2 800 tillverkare sluter Dustin ett stort antal avtal. En stor del av dem är standardavtal. De avtal som avviker från standardavtalen behöver granskas.

– Vi sluter avtal som behöver granskas i stort sett varje dag. I samband med att GDPR trädde i kraft behövde ett stort antal DPA slutas med såväl leverantörer som kunder, och det visade sig att den manuella granskningen av DPA är mycket tidskrävande. Behovet av att effektivisera avtalshanteringen kommer öka med utvecklingen av vår affär, säger Tomas Gate, försäljningschef, Dustin. 

– Därför insåg vi att ett smart digitalt verktyg som kan automatisera vår DPA-granskning var en klockren lösning för oss, säger Sara Edlund. 

Ett avtal på tio sidor kanske tar två timmar att granska manuellt. Det kan jämföras med AI-verktyget som klarar av granskningen på i genomsnitt tre sekunder. Om avtalet inte uppfyller kraven i GDPR får användaren tillbaka det med kommentarer, till exempel att två specificerade uppgifter saknas.

– Lösningen innebär att vi kan spara mycket tid, säger Sara Edlund. Men det innebär också att vi kan uppnå en jämnare kvalitet i granskningen. När man granskar manuellt kan resultatet påverkas av personlig riskaptit och dagsform. 

AI-verktygets träffsäkerhet ligger uppåt 99 procent, vilket är högre än vid manuell granskning.

– Men det kommer alltid krävas en viss manuell hantering, säger Sara Edlund. Vi kommer göra stickprovskontroller för att säkerställa att granskningen håller hög kvalitet, och analysen av avvikelser kommer fortsatt ske manuellt. 

– AI-lösningen är också positiv för Dustins kunder och leverantörer eftersom lösningen innebär en effektivisering och förenkling av affärsflöden, säger Tomas Gate. 

Synch har sedan tidigare utvecklat ett annat AI-verktyg, Privacypolicycheck.ai, som företag kan använda för att granska om deras integritetspolicy följer bestämmelserna i GDPR. Denna tjänst finns på Synchs webbplats och kan användas gratis av vem som helst.

– Än så länge har vi bara tagit de första stegen. Vi kommer utveckla det nya AI-verktyget så att det blir ännu mer avancerat. Vi kommer också utveckla liknande verktyg för andra typer av avtal och dokument, säger Magnus Sundqvist.

Läs mer här

Mer från Synch

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Synch och ej en artikel av Dagens industri

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?