1515
Annons

Fortsatta orosmoln i den transatlantiska relationen

DEBATT. Det är uppenbart att de europeiska förväntningarna på Joe Biden, som anses vara en övertygad transatlantist, är stora. Men bakom denna rosiga yta finns nya åsiktsskillnader över Atlanten, förändrade prioriteringar och en sargad tillit, skriver Katarina Areskoug, tidigare chef för EU-kommissionen i Sverige.

NY ADMINISTRATION. Både Europa och USA tjänar på ett transatlantiskt samarbete på många områden.
NY ADMINISTRATION. Både Europa och USA tjänar på ett transatlantiskt samarbete på många områden.Foto:Matt Slocum
Katarina Areskoug.
Katarina Areskoug.

En fråga som nog många i Europa ställer sig denna historiska presidentinstallationsdag är hur mycket skada som den transatlantiska relationen lidit under de senaste fyra åren. Handlar det om endast ytliga rispor eller sår som ger men för livet? Och kanske viktigare – hur mycket av den gamla intressegemenskapen, de gemensamma värderingarna och den ömsesidiga respekten, som karaktäriserat det gamla paret i stort sedan andra världskriget finns kvar? Denna relation som grundlade en liberal världsordning med multilaterala spelregler och institutioner, och som banat väg för ett växande globalt välstånd.

Det är uppenbart att de europeiska förväntningarna på Joe Biden, som anses vara en övertygad transatlantist, är stora. Entusiastiska gratulationer duggade tätt så fort valresultatet var något sånär stabilt och EU-kommissionens ordförande von der Leyen presenterade redan i december en strategi för fördjupade relationer. Men bakom denna rosiga yta finns nya åsiktsskillnader över Atlanten, förändrade prioriteringar och en sargad tillit.

Först och främst bör dock framhållas de områden där det transatlantiska samarbetet nu kommer att ta ny fart – med Trump borta från ekvationen. Det mest akuta för båda parter är självklart bekämpningen av covid-19. Innan viruset är så gott som utrotat från jordens alla hörn går ingen helt säker från återinfektioner. USA och EU kommer kunna spela en viktig roll för att hjälpa länder med få resurser för vaccin, behandlingar och tester. Det underlättas betydligt av Bidens löfte att återgå till WHO.

EU har länge drivit en klimatpolitik tuffare än omvärldens och i rak motsats till Trumps avhopp från Parisavtalet. Nu blir detta område i stället ett av det transatlantiska samarbetets skötebarn. Biden har stora klimatambitioner, kommer genast att återgå till Parisavtalet, har anslutit sig till EU:s mål om klimatneutralitet 2050 och pratar liksom EU-kommissionen om klimattullar (EU-förslag kommer i vår) för att undvika att produktion flyttar till länder med mindre ambitiös klimatpolitik. EU-kommissionen förordar gemensamma transatlantiska satsningar på grön teknologi och ett gemensamt regelverk för hållbara finanser för att säkra gröna investeringar. En gemensam ansats är avgörande för att på allvar få med sig den största utsläpparen av växthusgaser, Kina (cirka en fjärdedel av de globala utsläppen). För även om Kina i höstas satte upp målsättningen om koldioxidneutralitet till 2060 öppnas ständigt nya kolkraftverk i landet.

När vi kommer till ekonomi, handel och tech blir det avsevärt mer komplicerat. Vid första anblick bådar det gott att Antony Blinken, USA:s tillträdande utrikesminister, uttalat sig för att avsluta det konstgjorda handelskriget med Europa. En rimlig förväntan vore därför att de amerikanska tullarna på stål och aluminium avskaffas, att en lösning hittas på Airbus/Boeing-dispyten och att USA slutar blockera WTO - och i stället arbetar tillsammans med EU för att modernisera WTO. Samtidigt är demokrater inte mer frihandelsvänliga än republikaner, vilket tydligt framgår av Bidens valmanifest som betonar ”Buy American”. De som drömmer om ett omedelbart återupptagande av TTIP-förhandlingarna (det långtgående frihandelsavtal som man försökte förhandla fram under Obama-tiden) kan därför komma att bli besvikna.

Men det finns andra ekonomiska stötestenar i dialogen över Atlanten. Hur ska ansvars- och konkurrensreglerna för (framför allt amerikanska) techjättar se ut? Och hur ska de beskattas? Är USA berett att återvända till OECD-förhandlingarna om en digitalskatt och är EU-länder redo att avstå från unilaterala lösningar? Kan man nå en ny överenskommelse om hanteringen av personuppgifter över Atlanten efter EU-domstolens ogiltigförklarande av det tidigare avtalet (”privacy shield”) i somras och kan man utforma gemensamma regler för kritiska teknologier/5g och cybersäkerhet? Här kommer det att behövas många och långa diskussioner både internt i EU och sedan med amerikanska motparter för att nå mycket behövliga och gemensamma regler på oerhört komplexa områden. Debatten grumlas av begreppet ”strategisk autonomi” bakom vilken finns en helt naturlig strävan i EU att bygga framgångsrika europeiska företag och kapacitet på viktiga områden. Men en sådan strävan misstänks också – på båda sidor av Atlanten - för att dölja ett visst mått av protektionism.

Och så har vi förhållandet till Kina – världens snart största ekonomi. Detta är kanske den långsiktigt viktigaste frågan för den transatlantiska relationen och geopolitiken i stort, som inte ens fanns på agendan för 15 år sedan, när Kina bara utgjorde 4 procent av den globala ekonomin. Biden-administrationen kommer sannolikt inte att i grunden avvika från Trumps tuffa Kina-politik, som resulterat i handelskrig och bannlysning av Huawei från amerikanska kontrakt. Även EU:s Kina-politik har successivt skärpts - från att enbart fokusera på dialog och handel för att Kina ska öppnas upp och demokratiseras till att i dag innefatta en screening mekanism för kritiska utlandsinvesteringar och en ”toolbox” för 5g.

Men EU med starkt tyskt stöd befinner sig ändå långt ifrån det amerikanska höga tonläget gentemot Kina. Det var också det tyska EU-ordförandeskapet som förde i hamn EU:s investeringsavtal med Kina före årsskiftet – trots signaler från Biden-administrationen att man gärna fick invänta presidentbyte och koordineringsmöjligheter.

Och så till slut säkerhetspolitiken. Meningsutbytet i november mellan Tysklands försvarsminister Kramp-Karrenbauer och Macron åskådliggör skillnaderna i synsätt inom EU. Från tysk sida betonades Europas fortsatta beroende av USA och EU på försvarsområdet, medan Macron underströk vikten av en europeisk försvarskapacitet – endast då skulle man vinna USA:s respekt. Samtidigt prioriterar USA andra kontinenter.

Till sist, den transatlantiska vägen kommer inte att vara rosenbeströdd och den kan inte följa gamla hjulspår - både passagerare och terräng har förändrats. Och Europa behöver bli bättre på att stå på sina egna ben i en föränderlig multipolär värld, där inga allianser längre är givna. Men det kan inte utesluta att både Europa och USA tjänar på ett transatlantiskt samarbete på många områden – klimat, hälsa, relationen till Kina, gemensamma ekonomiska spelregler, multilaterala institutioner och, kanske allra viktigast, värnandet av grundläggande demokratiska värderingar, utan vilka vår värld skulle ha sett mycket annorlunda ut. Det står nämligen helt klart att om inte EU och USA tillsammans arbetar för att sätta de globala spelreglerna, så kommer det att finnas andra villiga aktörer med en helt annan agenda.

Katarina Areskoug

Styrelseordförande Centrum för Europaforskning vid Lunds universitet, rådgivare Kreab, tidigare chef för EU-kommissionen i Sverige

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Därför förlorade S riket – och vann landet

Kasta inte ut barnet med badvattnet, skriver den socialdemokratiska debattören Daniel Färm och listar fyra anledningar till att Socialdemokraterna förlorade valet. 

Foto:MARGARETA BLOOM SANDEBACK

Socialdemokraterna ökade i riksdagsvalet – trots åtta år i regeringsställning. Partiet ökar dessutom i över hälften av alla kommuner och i 16 av 21 regioner. Socialdemokraterna är därmed största parti i 211 av 290 kommuner och i samtliga regioner. Det finns nu förutsättningar för maktskiften i många tidigare moderatstyrda regioner och kommuner i hela landet. Samtidigt finns det hos många socialdemokrater en berättigad besvikelse över att ökningen inte räckte till för att behålla regeringsmakten. Detta tudelade valresultat beror på ett antal avgörande faktorer:

För det första, en stark partiorganisation och populär partiledare. Socialdemokraterna knackade över 760 000 dörrar och ringde fler väljarsamtal än någonsin tidigare. Partiledaren Magdalena Andersson vann stor respekt för sitt sätt att hantera kriser och leda landet. Folkrörelsearbetet och partiledarens popularitet var tillsammans avgörande för Socialdemokraternas framgångar.

För det andra, Socialdemokraterna fortsätter vara ett brett parti – samtidigt som delar av väljarbasen utmanas:

Ökar i både storstäder och vissa glesbygdskommuner – men tappar i andra. Socialdemokraterna ökar starkt i storstäderna, till exempel Solna (+9,4 procent), Stockholm (+7,2 procent), och Göteborg (+5,9 procent) – men också i gles- och landsbygdskommuner som Kiruna (+15,5 procent), Smedjebacken (+6,9 procent) och Härryda (+8,6 procent). Samtidigt backar partiet stort i andra gles- och landsbygdskommuner, som Åmål (-19,8 procent), Övertårneå (-16,8 procent) och Storfors (-14 procent) - liksom i medelstora städer som Kalmar (-4,3 procent) och Norrköping (-1,2 procent). 

Tydligt störst bland organiserade LO-medlemmar – men tappar bland oorganiserade. Socialdemokraterna blev tydligt största parti bland LO-medlemmar: 41,2 procent jämfört med 27,5 procent för Sverigedemokraterna. Men bland samtliga arbetare är försprånget mindre: 32 procent för Socialdemokraterna mot 29 procent för Sverigedemokraterna. 

Tappar i flera utsatta områden – men har fortsatt starkt stöd bland invandrargrupper. Socialdemokraterna tappar i många utsatta områden, bland annat till det partiet Nyans, som fick drygt 28 000 röster. Samtidigt går Socialdemokraterna fortsatt starkt bland många utlandsfödda och svenskar med utländsk bakgrund.

Socialdemokraternas valresultat är tudelat. Man kan inte utifrån det dra slutsatsen att partiet nu borde rikta in sig på en viss väljargrupp. Partiet behöver fortsätta nå både medelklass- och arbetarväljare – både i storstäder, mindre och medelstora städer, utsatta områden och gles- och landsbygd.

För det tredje, Socialdemokraterna fokuserade på rätt politiska sakfrågor – men vann inte alltid debatten. 

Skjutningar & segregation. Det grova kriminella våldet – inte minst skjutningar – har ökat så kraftigt att frågan behövde få högsta prioritet. Men Socialdemokraterna intog ändå en unik position: att kombinera fler poliser och skärpta straff med minst lika mycket fokus på att förebygga genom att bryta segregationen. Kampen mot segregationen och skjutningarna är vår tids stora kamp mot klyftor, utanförskap och otrygghet. Det var därför viktigt att Socialdemokraterna i detta val prioriterade insatser för att motverka framväxten av parallellsamhällen.

Däremot lyckades vare sig medierna eller de rödgröna partierna i tillräcklig utsträckning bemöta och ifrågasätta högerpartiernas skuldbeläggande av hela grupper av befolkningen eller falska påståenden att skjutningarna var de rödgrönas fel. Högerpartierna saknar svar på hur segregationen ska brytas. Tvärtom: deras politik förvärrar den. Det kom inte fram tillräckligt i valdebatten.

Klimatet. Socialdemokraterna försökte lyfta potentialen i klimatomställningen och omfattande insatser för att skydda hushållen från allt för höga elpriser. Partiet öppnade också upp för mer el från alla fossilfria energikällor – även kärnkraft. 

Tyvärr fördummades debatten av högerpartiernas osanningar om ”Magdapriser” och förringande av Putins energikrig mot Europa. Socialdemokraterna hamnade delvis på defensiven när debatten präglades av falsk historieskrivning om nedläggningen av Ringhals 1 och 2. Därmed kom högerpartiernas bristande ansvar för vår tids ödesfråga – klimatet – i skymundan.

Välfärden. Socialdemokraterna fokuserade på att stoppa marknadsstyrningen av skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Det var viktigt. Inte minst friskolesystemet är segregerande, dränerar välfärden på resurser och skapar orättvisor. 

Samtidigt hamnade andra viktiga vägval i välfärden i skymundan: ökade resurser till välfärden eller stora skattesänkningar. Eller om a-kassan och sjukförsäkringen ska stärkas eller försämras. Försök gjordes, men tyvärr hamnade även välfärdsfrågorna delvis i skymundan när mer akuta skjutningar och elpriser dominerade valdebatten. 

Det starka resultat i kommun- och regionvalen indikerar att Socialdemokraterna har starkt förtroende när det gäller sjukvård, skola och äldreomsorg. Men på riksplanet hade den socialdemokratiska valkampanjen kanske behövt en rejäl välfärdsreform – exempelvis en tandvårdsreform – som hade betytt mycket för vanliga löntagare. Samtidigt behöver det finnas en hållbar finansiering av en sådan reform. Just nu tar en mängd andra angelägna och nödvändiga satsningar och krishantering en stor del av reformutrymmet i anspråk: försvaret, polisen, integrationen, skolan, a-kassan och klimatomställningen.

För det fjärde, de rödgröna mitten-vänsterpartierna lyckades inte locka över tillräckligt många osäkra väljare från högerpartierna. 

Socialdemokraterna tvingades defensivt förneka högerpartiernas skrämselpropaganda och lögner om allt ifrån fastighetsskatten till energipriser, kärnkraft och tvångsbussning av elever. Det kan ha påverkat vissa tveksamma väljare. 

Sverigedemokraternas extrema svartmålning och tal om en samhällskollaps gjorde att Socialdemokraterna och Centerpartiet hade svårt att nå fram till vissa osäkra väljargrupper med sina mer seriösa lösningar och sakliga samhällskritik. 

Socialdemokraternas och Centerpartiets möjlighet att nå osäkra mitten- och arbetarväljare skadads av en sällan skådad hån-, hat- och demobiliseringskampanj på sociala medier från de fyra högerpartierna. 

Socialdemokraterna behöver stärka sin förmåga att möta högerpartiernas svartmålning och smutskastning - samt fortsätta utveckla de politiska förslagen för att bryta segregationen, intensifiera klimatomställningen och stärka välfärden. Partiet behöver fortsätta sträva efter att vara relevant för breda väljargrupper. Avgörande blir dock att vinna fler osäkra väljare över blockgränsen. Självklart behövs förnyelse och anpassning till det nya politiska läget. Men i grund och botten var partiets strategiska inriktning i valrörelsen ändå rätt. Socialdemokraternas centrala valanalys får inte kasta ut barnet med badvattnet.

 

Daniel Färm är S-debattör och politisk redaktör för Aktuellt i Politiken

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera