1515
Annons

Fortsatt fri rörlighet för virus inom EU?

DEBATT. Corona-pandemin har utlöst flera förslag om hur en europeisk hälsounion ska kunna byggas. Den EU-satsning som nu görs på hälsa innebär stora möjligheter för Sverige och förtjänar att konstruktivt utvärderas av våra politiska partier, skriver Katarina Areskoug.

Foto:Henrik Montgomery/TT
HÄLSOUNION. En europeisk hälsounion skulle inte handla om den dagliga sjuk- och hälsovården utan om bättre krisberedskap, övervakning, riskbedömning, tidig varning och respons, skriver Katarina Areskoug, fd chef för EU-kommissionen i Sverige.
HÄLSOUNION. En europeisk hälsounion skulle inte handla om den dagliga sjuk- och hälsovården utan om bättre krisberedskap, övervakning, riskbedömning, tidig varning och respons, skriver Katarina Areskoug, fd chef för EU-kommissionen i Sverige.

EU:s affärsidé är genialiskt enkel. Den franske utrikesministern Robert Schuman förklarade den 9 maj 1950 att det inte räckte med att högtidligt slå fast att nya krig var otänkbara. Det hade man försökt många gånger förut – utan framgång. Nej, man var nu tvungen att göra krig ”praktiskt omöjliga”. 

Detta åstadkoms genom en sammanslagning av den tyska och franska kol- och stålproduktionen under en överstatlig myndighet för att krig inte skulle startas i syfte att erövra krigsmaterielproduktion. 

Resten är historia. 

I dag omfattar den Europeiska unionen nästan varje samhällssektor – förmodligen långt mer än till och med Schuman kunnat föreställa sig i sina allra vildaste fantasier. Men det finns några undantag. I takt med att covid-19 började spridas över jordklotet stod det klart för alla att de schumanska idéerna inte fått fäste på hälsoområdet. 

Varje medlemsland valde sitt sätt att hantera pandemin – helt enligt gällande regelverk. Hälsa och sjukvård är nämligen inte ett område som medlemsländerna velat ska ingå i den Europeiska unionen. 

Men covid-19 har på ett brutalt och mycket tragiskt sätt visat att virus inte respekterar några gränser. Ett virusutbrott sprids snabbt från land till land om man inte delar information eller vidtar motåtgärder. Dessutom upptäcktes olika brister, både i den europeiska krisberedskapen och i kapaciteten att producera vissa kritiska mediciner. 

Samarbete runt uppköp av skyddsutrustning och vaccin till följd av covid-19 pågår. Samtidigt har pandemin utlöst flera förslag om hur en europeisk hälsounion ska kunna byggas. 

Frågan är nu om medlemsländerna är redo för detta steg? Eller om det är viktigare att fullt ut behålla det nationella självbestämmandet. 

Beslutsfattande på EU-nivå på hälsoområdet är mycket känsligt och flertalet svenska politiska partier har uttryckt tveksamheter.

Vad skulle då en hälsounion gå ut på? Det handlar inte om den dagliga sjuk- och hälsovården utan om bättre krisberedskap, övervakning, riskbedömning, tidig varning och respons. 

De två existerande EU-myndigheter som finns på området förstärks, dels Smittskyddsmyndigheten (ECDC) i Solna, dels Läkemedelsmyndigheten (EMA) i Amsterdam. Förslag om en ny biomedicinsk och krisberedskapsmyndighet, HERA, kommer dessutom att läggas fram senare i år. 

Tanken är att EU:s förmåga att kollektivt agera ska bli starkare med gemensamma rekommendationer om motåtgärder vid virusutbrott baserat på delad vetenskaplig bedömning. Ett gemensamt krisläge ska kunna förklaras som aktiverar beredskapslager och upphandling av utrustning. 

Beslut om EU-finansierade sjukvårdslager fattades redan i början av pandemin. Sådana finns nu i nio medlemsländer, däribland Sverige (Kristinehamn), och ska kunna användas i hela Europa vid nödsituationer. 

Men den europeiska hälsounionen bygger inte bara på bättre krisberedskap. Den omfattar två ytterligare pelare: förslag om en ny läkemedelsstrategi och en omfattande cancerplan. 

Förslaget till läkemedelsstrategi fokuserar på hur brister på vissa typer av medicin i Europa ska åtgärdas, hur de ska bli mer överkomliga prismässigt samt hur den europeiska läkemedelsindustrins forskning och utvecklingsambitioner ska kunna stödjas. Förslag om ett europeiskt hälsodataområde kommer att läggas under 2021.

Under 2020 fick 2,7 miljoner människor i EU en cancerdiagnos och 1,3 miljoner avled av cancer, däribland 2 000 barn och unga. Om denna trend inte ändras väntas cancerfallen öka med 24 procent fram till 2035 och därmed bli den vanligaste dödsorsaken i EU. 

EU:s cancerplan från februari i år handlar om förebyggande, tidig upptäckt, diagnos och behandling samt bättre livskvalitet för cancerpatienter.  

Bland de konkreta åtgärderna i cancerplanen märks ett kunskapscentrum för cancer på EU-nivå som koordinerar olika vetenskapliga initiativ, satsningar på hur AI och digitalisering kan användas för bättre diagnostik och skräddarsydda individuella behandlingar och nya riktlinjer för regelbunden cancer-screening.  

I planen ingår också att länka erkända nationella cancercenter i olika medlemsländer i ett EU-nätverk för att dessa ska kunna dela med sig av expertis och nya vetenskapliga rön. En särskild satsning görs på strålterapin, som mer än hälften av alla cancerpatienter får i någon form.

Den satsning som nu görs på hälsa innebär - rätt utnyttjat - stora möjligheter för Sverige. I slutet av mars i år antogs ett rekordstort hälsoprogram, Health4Europe, på över 5 miljarder euro. 25 procent ska gå till cancerplanen som dessutom får ytterligare medel från andra EU-program. Totalt satsas 4 miljarder euro på att förverkliga EU:s cancerplan. 

Sammantaget kommer det att erbjudas nya öppningar för svenska forskare, läkare och läkemedelsbolag att ingå i olika europeiska nätverk för att utbyta kunskap, poola resurser och också få ekonomiskt stöd för ny, dyr innovation och forskning. 

Sverige kan få draghjälp i att utveckla framtidens mediciner och behandlingar, till exempel inom strålterapi vid cancerbehandlingar. Trots strålterapins betydelse visar vetenskapliga artiklar som jämfört forskningsaktiviteten inom området i olika länder att Sverige halkar efter. 

Men Sverige har också fantastiskt mycket att visa upp och kunskap att dela med sig. Även om det inte alltid låter så i debatten har vi en forskning och sjukvård som ofta håller absolut världsklass. 

Banbrytande satsningar görs inom datadriven life science med gränsyta mot data, AI och kvantteknologi. Och nyligen utsågs Karolinska Universitetssjukhuset till världens sjunde bästa sjukhus i Newsweeks årliga rankning

Det finns inget mervärde i att EU sysslar med saker som bäst sköts på nationell, regional eller lokal nivå. Men även inom hälsoområdet finns uppgifter som effektivare löses i samarbete mellan länder än nationellt. 

Kan ett ökat samarbete på EU-nivå göra snabb spridning av pandemier ”praktiskt omöjliga” i framtiden i schumansk anda – när det får byggas upp lugnt och metodiskt? Kan det bidra till att förbättra och göra cancervården i Europa mer likvärdig genom att poola kompetens och resurser? Och kan den minska sårbarheten för kritiska mediciner i Europa och öka vår samlade innovationsförmåga? 

Kan allt detta genomföras med respekt för fortsatt nationellt bestämmande om den dagliga sjuk- och hälsovården? 

Det är i alla fall otroligt centrala frågeställningar med konsekvenser för oss alla på individnivå, som förtjänar att konstruktivt utvärderas av våra svenska politiska partier.

Katarina Areskoug

Styrelseordförande Centrum för Europaforskning vid Lunds universitet, rådgivare Kreab och före detta chef för EU-kommissionen i Sverige

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera