1515
Annons

Försvarsprofilerna: Inför Natos mål om 2 procent till försvaret

DEBATT. På torsdagen fyller Nato 70 år. Under senare år har säkerhetsläget i det svenska närområdet kraftigt försämrats – därför måste Sverige nu anamma försvarsalliansens mål att avsätta 2 procent av BNP till försvaret, skriver fem säkerhetspolitiska experter.

OMFÖRDELA. Försvaret är i akut behov av pengar, skriver Annika Nordgren Christensen, Carl Bergqvist, Niklas Wiklund, Oscar Jonsson och Johan Wiktorin.
OMFÖRDELA. Försvaret är i akut behov av pengar, skriver Annika Nordgren Christensen, Carl Bergqvist, Niklas Wiklund, Oscar Jonsson och Johan Wiktorin.Foto:Jesper Frisk

Nato, som fyller 70 år på torsdagen, förblir det främsta hindret mot rysk militär aggression i Europa. Inte desto mindre har Donald Trump upprepade gånger försökt dra USA ur alliansen. 

Flera europeiska länder har höjt sina försvarsanslag, men det tar lång tid innan de ger avkastning. Ryssland har rustat oavbrutet i elva år. Vi är alltså prövade av omvärlden i alla dimensioner, och för en liten stat som Sverige innebär det nödvändiga prioriteringar av landets och folkets säkerhet.

Försvarsberedningen som ska hantera dessa frågor går nu in i slutskedet av det arbete som kommer att forma svensk försvarspolitik under de kommande fem åren. Beredningen diskuterar ett försvarsanslagsmål på 1,5 procent av BNP, men försvarsminister Peter Hultqvist (S) har tonat ned förväntningarna.

1,5 procent av BNP framstår som en rejäl satsning på svenskt försvar, men är i själva verket väsentligt i underkant i förhållande till Försvarsmaktens faktiska behov för att kunna möta ett kraftigt försämrat omvärldsläge.

Därför måste Sverige i stället ha som mål att lägga 2 procent av BNP på försvaret. Utöver detta tillkommer ytterligare behov som är knutna till det civila försvaret, för att uppnå en samlad totalförsvarsförmåga.

Försvarsmaktens budgetunderlag till regeringen anger att ”den försvarspolitiska inriktningsperioden för 2021–2025 blir ett delmål relativt vad som krävs för att uppnå en trovärdig militär förmåga på längre sikt”. 

Detta understryker både hur lång tid det tar att bygga upp militär förmåga och behovet av en rejäl ambitionsökning.

Målet på ett försvarsanslag på motsvarande 2 procent av BNP kommer från Nato. Det bekräftades på nytt efter den ryska invasionen av Ukraina 2014, och på senare tid har USA tydligt signalerat att europeiska stater måste öka sina anslag för att nå dit.

USA har rätt i att Europa måste ta ett större ansvar. Enligt nuvarande prognoser kommer åtta Natoländer, men också Finland, att nå 2-procentsmålet till 2023. Om 2 procent av BNP är rimligt när man ingår i världens starkaste militärallians, torde det logiskt sett behövas mer om man står utanför. I Försvarsberedningens förra rapport slogs till exempel fast att Sverige riskerar att angripas först i händelse av en militär konflikt i närområdet.  

Senast 1997, när det säkerhetspolitiska läget var betydligt gynnsammare, låg det svenska försvarsanslaget på motsvarande 2 procent av BNP. Vår beräkning är att Sverige sedan dess har frigjort 478 miljarder kronor till andra budgetområden genom nedrustning.

När försvaret nu behöver runt 50 miljarder kronor mer om året, är det dags att omfördela åt motsatt håll. Särskilt som det hör till statens absoluta kärnuppgifter att värna fred, frihet och vårt självbestämmande.

Ett institutionaliserat tvåprocentsmål behövs också för att tygla den politiska viljan att pruta på försvaret om det säkerhetspolitiska läget förbättras. Vi känner oss inte helt övertygade om att de politiska partierna är helt frigjorda från Göran Perssons gamla maxim att ”den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”. 

Faktum är att det behövs en robust ledstång att hålla fast vid under många år framöver när försvaret är uppenbart underfinansierat. Det sänder också en viktig signal till våra partners.

”Sveriges säkerhetspolitiska risktagning ökar märkbart efter 2020” om regeringens nuvarande budgetambitioner inte höjs, har Försvarsmakten slagit fast. Det är oacceptabelt för den som anser att Sverige är värt att försvara.

Investeringar i säkerhet måste få kosta. 

Carl Bergqvist, överstelöjtnant och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms 

Oscar Jonsson, fil dr i krigsvetenskap och tf chef tankesmedjan Frivärld 

Annika Nordgren Christensen, fristående försvarspolitisk expert och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien 

Niklas Wiklund, örlogskapten och innehavare av försvarsbloggen Skipper samt ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet 

Johan Wiktorin, omvärldsdirektör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademin

Innehåll från Ohlssons ABAnnons

Koncernchefen: Hållbar avfallshantering gynnar både miljö och ekonomi

Med hållbarhet som ledstjärna hjälper Ohlssons företag, industrier, kommuner och privatpersoner att bli mer hållbara. Företaget bedriver insamling av avfall i 35 kommuner runtom i Sverige och har målet inställt på att bli den ledande aktören inom renhållning.

Christer Ohlsson startade företaget för 24 år sen då han såg en förändrad inställning till miljö och hållbarhet. Idag har företaget utvecklats till en framgångsrik koncern som bland annat tilldelats Dagens Industris Mästargasell. 

– Vi brinner för det cirkulära samhället och vi får inte slösa bort våra resurser. Befolkningen blir större och större och vi konsumerar mer och mer. Då är det viktigt att vi tar hand om det avfall som blir och behandlar det som en råvara i stället för att bara slänga bort det, förklarar Christer Ohlsson som fortfarande är verksam som koncernchef i Ohlssons Invest med cirka 800 anställda.

Lång erfarenhet 

Det är många aspekter som måste tas hänsyn till för att få en så hållbar avfallshantering som möjligt. Allt från säkerhet, lagar och arbetsmiljö till miljö och ekonomi påverkar hanteringen.

– Med vår långa erfarenhet i branschen har vi koll på vilka regler och lagar som gäller när det rör avfall och återvinning. Vi arbetar proaktivt och långsiktigt för att gynna såväl miljön som våra kunder, säger Christer Ohlsson.

Kostnadseffektivt och enkelt

Kundbasen varierar från små till stora företag, från tillverkningsindustrier till byggbolag så det finns en stor erfarenhet av att effektivisera och hållbarhetsanpassa avfallshanteringen hos olika sorters företag. 

– Idag har de flesta företag och industrier kvalitets- och miljöplaner med mål som ska uppnås och följas upp. Vi hjälper till att analysera kundernas avfallsflöden och ger förslag på hur avfallshanteringen kan göras mer hållbar, kostnadseffektiv och enkel, säger Christer Ohlsson. 

I de egna återvinningsanläggningarna tas så mycket som möjligt tillvara och återanvänds. På uppdrag av Returpack samlar Ohlssons in pantförpackningar från butiker och föreningar i stora delar av landet för att sedan köra till återvinning.

ISO-certifieringarna säkerställer ordning och reda

Företaget är ISO-certifierade i miljö, arbetsmiljö och kvalitet vilket är viktigt för att kunna bedriva den här sortens verksamhet. Det är också ett kvitto på att hållbarhetsarbetet är systematiskt och i ständig utveckling.

– Vi tittar på alla aspekter över hur vi kan vara optimalt hållbara i allt vi gör. Efterfrågan på hållbara tjänster har ökat kraftigt de senaste åren och vi har vuxit med den tid vi lever i. Och det går inte bara att snacka – vi måste leverera också, konstaterar Christer Ohlsson.  

Om Ohlssons AB
Ohlssons AB grundades 1998 och koncernen, Ohlssons Invest AB, omsätter idag ca 1,2 miljarder. Företaget har verksamhet i ett 30-tal kommuner i Sverige. Tjänsteutbudet består av avfallshantering, återvinning, transport och entreprenad. Under 2022 och 2023 utökar Ohlssons sitt verksamhetsområde i bland annat Halland, Skaraborg och Stockholm.

Läs mer på: ohlssons.se/hallbarhet 

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Ohlssons AB och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera