Nato, som fyller 70 år på torsdagen, förblir det främsta hindret mot rysk militär aggression i Europa. Inte desto mindre har Donald Trump upprepade gånger försökt dra USA ur alliansen.
Flera europeiska länder har höjt sina försvarsanslag, men det tar lång tid innan de ger avkastning. Ryssland har rustat oavbrutet i elva år. Vi är alltså prövade av omvärlden i alla dimensioner, och för en liten stat som Sverige innebär det nödvändiga prioriteringar av landets och folkets säkerhet.
Försvarsberedningen som ska hantera dessa frågor går nu in i slutskedet av det arbete som kommer att forma svensk försvarspolitik under de kommande fem åren. Beredningen diskuterar ett försvarsanslagsmål på 1,5 procent av BNP, men försvarsminister Peter Hultqvist (S) har tonat ned förväntningarna.
1,5 procent av BNP framstår som en rejäl satsning på svenskt försvar, men är i själva verket väsentligt i underkant i förhållande till Försvarsmaktens faktiska behov för att kunna möta ett kraftigt försämrat omvärldsläge.
Därför måste Sverige i stället ha som mål att lägga 2 procent av BNP på försvaret. Utöver detta tillkommer ytterligare behov som är knutna till det civila försvaret, för att uppnå en samlad totalförsvarsförmåga.
Försvarsmaktens budgetunderlag till regeringen anger att ”den försvarspolitiska inriktningsperioden för 2021–2025 blir ett delmål relativt vad som krävs för att uppnå en trovärdig militär förmåga på längre sikt”.
Detta understryker både hur lång tid det tar att bygga upp militär förmåga och behovet av en rejäl ambitionsökning.
Målet på ett försvarsanslag på motsvarande 2 procent av BNP kommer från Nato. Det bekräftades på nytt efter den ryska invasionen av Ukraina 2014, och på senare tid har USA tydligt signalerat att europeiska stater måste öka sina anslag för att nå dit.
USA har rätt i att Europa måste ta ett större ansvar. Enligt nuvarande prognoser kommer åtta Natoländer, men också Finland, att nå 2-procentsmålet till 2023. Om 2 procent av BNP är rimligt när man ingår i världens starkaste militärallians, torde det logiskt sett behövas mer om man står utanför. I Försvarsberedningens förra rapport slogs till exempel fast att Sverige riskerar att angripas först i händelse av en militär konflikt i närområdet.
Senast 1997, när det säkerhetspolitiska läget var betydligt gynnsammare, låg det svenska försvarsanslaget på motsvarande 2 procent av BNP. Vår beräkning är att Sverige sedan dess har frigjort 478 miljarder kronor till andra budgetområden genom nedrustning.
När försvaret nu behöver runt 50 miljarder kronor mer om året, är det dags att omfördela åt motsatt håll. Särskilt som det hör till statens absoluta kärnuppgifter att värna fred, frihet och vårt självbestämmande.
Ett institutionaliserat tvåprocentsmål behövs också för att tygla den politiska viljan att pruta på försvaret om det säkerhetspolitiska läget förbättras. Vi känner oss inte helt övertygade om att de politiska partierna är helt frigjorda från Göran Perssons gamla maxim att ”den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”.
Faktum är att det behövs en robust ledstång att hålla fast vid under många år framöver när försvaret är uppenbart underfinansierat. Det sänder också en viktig signal till våra partners.
”Sveriges säkerhetspolitiska risktagning ökar märkbart efter 2020” om regeringens nuvarande budgetambitioner inte höjs, har Försvarsmakten slagit fast. Det är oacceptabelt för den som anser att Sverige är värt att försvara.
Investeringar i säkerhet måste få kosta.
Carl Bergqvist, överstelöjtnant och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms
Oscar Jonsson, fil dr i krigsvetenskap och tf chef tankesmedjan Frivärld
Annika Nordgren Christensen, fristående försvarspolitisk expert och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien
Niklas Wiklund, örlogskapten och innehavare av försvarsbloggen Skipper samt ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet
Johan Wiktorin, omvärldsdirektör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademin
