1515
Annons

Försvarsprofilerna: Inför Natos mål om 2 procent till försvaret

DEBATT. På torsdagen fyller Nato 70 år. Under senare år har säkerhetsläget i det svenska närområdet kraftigt försämrats – därför måste Sverige nu anamma försvarsalliansens mål att avsätta 2 procent av BNP till försvaret, skriver fem säkerhetspolitiska experter.

OMFÖRDELA. Försvaret är i akut behov av pengar, skriver Annika Nordgren Christensen, Carl Bergqvist, Niklas Wiklund, Oscar Jonsson och Johan Wiktorin.
OMFÖRDELA. Försvaret är i akut behov av pengar, skriver Annika Nordgren Christensen, Carl Bergqvist, Niklas Wiklund, Oscar Jonsson och Johan Wiktorin.Foto:Jesper Frisk

Nato, som fyller 70 år på torsdagen, förblir det främsta hindret mot rysk militär aggression i Europa. Inte desto mindre har Donald Trump upprepade gånger försökt dra USA ur alliansen. 

Flera europeiska länder har höjt sina försvarsanslag, men det tar lång tid innan de ger avkastning. Ryssland har rustat oavbrutet i elva år. Vi är alltså prövade av omvärlden i alla dimensioner, och för en liten stat som Sverige innebär det nödvändiga prioriteringar av landets och folkets säkerhet.

Försvarsberedningen som ska hantera dessa frågor går nu in i slutskedet av det arbete som kommer att forma svensk försvarspolitik under de kommande fem åren. Beredningen diskuterar ett försvarsanslagsmål på 1,5 procent av BNP, men försvarsminister Peter Hultqvist (S) har tonat ned förväntningarna.

1,5 procent av BNP framstår som en rejäl satsning på svenskt försvar, men är i själva verket väsentligt i underkant i förhållande till Försvarsmaktens faktiska behov för att kunna möta ett kraftigt försämrat omvärldsläge.

Därför måste Sverige i stället ha som mål att lägga 2 procent av BNP på försvaret. Utöver detta tillkommer ytterligare behov som är knutna till det civila försvaret, för att uppnå en samlad totalförsvarsförmåga.

Försvarsmaktens budgetunderlag till regeringen anger att ”den försvarspolitiska inriktningsperioden för 2021–2025 blir ett delmål relativt vad som krävs för att uppnå en trovärdig militär förmåga på längre sikt”. 

Detta understryker både hur lång tid det tar att bygga upp militär förmåga och behovet av en rejäl ambitionsökning.

Målet på ett försvarsanslag på motsvarande 2 procent av BNP kommer från Nato. Det bekräftades på nytt efter den ryska invasionen av Ukraina 2014, och på senare tid har USA tydligt signalerat att europeiska stater måste öka sina anslag för att nå dit.

USA har rätt i att Europa måste ta ett större ansvar. Enligt nuvarande prognoser kommer åtta Natoländer, men också Finland, att nå 2-procentsmålet till 2023. Om 2 procent av BNP är rimligt när man ingår i världens starkaste militärallians, torde det logiskt sett behövas mer om man står utanför. I Försvarsberedningens förra rapport slogs till exempel fast att Sverige riskerar att angripas först i händelse av en militär konflikt i närområdet.  

Senast 1997, när det säkerhetspolitiska läget var betydligt gynnsammare, låg det svenska försvarsanslaget på motsvarande 2 procent av BNP. Vår beräkning är att Sverige sedan dess har frigjort 478 miljarder kronor till andra budgetområden genom nedrustning.

När försvaret nu behöver runt 50 miljarder kronor mer om året, är det dags att omfördela åt motsatt håll. Särskilt som det hör till statens absoluta kärnuppgifter att värna fred, frihet och vårt självbestämmande.

Ett institutionaliserat tvåprocentsmål behövs också för att tygla den politiska viljan att pruta på försvaret om det säkerhetspolitiska läget förbättras. Vi känner oss inte helt övertygade om att de politiska partierna är helt frigjorda från Göran Perssons gamla maxim att ”den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”. 

Faktum är att det behövs en robust ledstång att hålla fast vid under många år framöver när försvaret är uppenbart underfinansierat. Det sänder också en viktig signal till våra partners.

”Sveriges säkerhetspolitiska risktagning ökar märkbart efter 2020” om regeringens nuvarande budgetambitioner inte höjs, har Försvarsmakten slagit fast. Det är oacceptabelt för den som anser att Sverige är värt att försvara.

Investeringar i säkerhet måste få kosta. 

Carl Bergqvist, överstelöjtnant och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms 

Oscar Jonsson, fil dr i krigsvetenskap och tf chef tankesmedjan Frivärld 

Annika Nordgren Christensen, fristående försvarspolitisk expert och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien 

Niklas Wiklund, örlogskapten och innehavare av försvarsbloggen Skipper samt ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet 

Johan Wiktorin, omvärldsdirektör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademin

Replik: Med Hyresgästföreningens förslag är vi tillbaka på ruta ett

Foto:Hasse Holmberg/TT

I en replikvår artikel om behovet av hyreshöjningar i Stockholm, skriver Susanne Sjöblom och Sofia Kloo på Hyresgästföreningen att Fastighetsägarna vill chockhöja hyrorna i Stockholm. Därefter slår de fast att de aldrig kommer att ”gå med på att låta Sveriges hyresgäster stå för hela notan när hyresvärdarnas kostnader ökar i samhällskrisen”. På den senare punkten är vi överens. Om Hyresgästerna skulle stå för den kostnadsökning som förvaltningen av hyresrätter nu drabbas av, skulle hyrorna behöva höjas med cirka 25 procent. 

Den förhandlingsmodell som vi, tillsammans med Hyresgästföreningen och Sveriges Allmännytta, enats om säkerställer nämligen att så inte blir fallet. En höjning med 9,5 procent innebär att kostnaderna delas på ett sätt som är entydigt till hyresgästernas fördel. Hyresvärdarna står för mer än 60 procent av notan. För den majoritet av landets hushåll som äger sitt boende finns det ingen motsvarande krockkudde när stora kostnadsökningar slår mot samhällsekonomin. 

Det innebär att modellen fungerar precis som det var tänkt; att hyresutvecklingen långsiktigt ska bli mer stabil genom att jämna ut kostnadssvängningarna. Sjöblom och Kloo gör dock en annan tolkning. Av deras resonemang att döma ska hyresvärdarna ta mer eller mindre hela notan när kostnaderna ökar. Men det räcker inte med det. De föreslår dessutom att hyrorna ska sänkas när dagens höga inflation minskar. Det skulle möjligen kunna diskuteras i en situation med långvarig deflation, men Sjöblom och Kloo anser att en minskad kostnadsökningstakt i sig kan motivera en hyressänkning. 

Den tolkning som Sjöblom och Kloo gör av den nya förhandlingsmodellen skulle få allvarliga konsekvenser för hyresrättens framtid. Det är svårt att hitta några argument för att äga och förvalta hyresrätter i en värld där kostnadsökningar inte kan delas med hyresgästerna och kostnadsminskningar kan leda till en hyressänkning. 

Vi hoppas att detta inte är Hyresgästföreningens verkliga uppfattning, utan räknar med att organisationen ska hedra den överenskommelse som de själva har kallat för ett nytt Saltsjöbadsavtal. I annat fall är vi tillbaka på ruta ett, där det råder fullständig oklarhet om vad förhandlingarna syftar till. Det är en situation som varken gynnar hyresgäster eller hyresvärdar.

Oskar Öholm, vd Fastighetsägarna Stockholm

Nathalie Brard, förhandlingschef Fastighetsägarna Stockholm

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera