1515
Annons

Förslag på avskaffat industrimärke bygger på felaktig teori

DEBATT. Fackförbunden inom 6F vill avskaffa industrimärket med argumentet att en rörlig växelkurs absorberar eventuella försämringar av konkurrenskraften genom en svagare kronkurs. Men argumentet har inget stöd i verkligheten, skriver Teknikföretagens chefsekonom Mats Kinnwall.

INGET FÄSTE I VERKLIGHETEN. Det finns inget empiriskt stöd för att snabbare kostnadsökningar i ett land relativt konkurrentländer med automatik kommer att leda till en svagare valuta, skriver Mats Kinnwall.
INGET FÄSTE I VERKLIGHETEN. Det finns inget empiriskt stöd för att snabbare kostnadsökningar i ett land relativt konkurrentländer med automatik kommer att leda till en svagare valuta, skriver Mats Kinnwall.Foto:JOEY ABRAIT

Fackförbunden inom 6F presenterade i dagarna en rapport (Lönebildning för en ny tid) där man redogör för sin syn på hur den framtida modellen för svensk lönebildning bör se ut. Det finns mycket i denna rapport som kan ifrågasättas, men låt mig här fokusera på en avgörande aspekt.

Enligt Industriavtalet ska lönebildningen i Sverige utgå från den konkurrensutsatta industrins internationella konkurrenskraft. Det betyder att löneförhandlingarna ska resultera i avtal som upprätthåller den internationella konkurrenskraften.

Slutsatsen är således att löneavtalen måste relateras till utvecklingen i Sveriges viktigaste konkurrentländer vad gäller lönekostnader och produktivitet.

Däremot spelar inte de ekonomiska förutsättningarna i Sverige någon väsentlig roll för märkessättningen eftersom den konkurrensutsatta svenska industrin säljer merparten av sina produkter och/eller är pristagare på världsmarknaden.

Faktorer som svensk BNP, arbetslöshet, inflation och så vidare är däremot av mycket liten relevans för industrins internationella konkurrenskraft.

Debatten om Industriavtalet pågår ständigt med diverse förslag på förändringar, men facken inom 6F går längre än andra: man hävdar att dagens system helt bör skrotas. I rapporten hävdas att varken Europanormen eller Konkurrenskraftsmodellen är relevant i en regim som den svenska med rörlig växelkurs och inflationsmål.

I stället hävdar man att lönemärket bör sättas baserat på inhemska svenska förhållanden och att löneutrymmet skulle bestämmas av produktivitetstrenden plus prisutvecklingen i näringslivet.

Dessutom hävdar 6F att ett sådant systemskifte inte skulle innebära några problem för den internationella konkurrenskraften eftersom ”om parterna utgår ifrån Riksbankens inflationsmål och produktivitetsökningen samtidigt som de beaktar läget på arbetsmarknaden så kommer växelkursen att anpassa sig så att konkurrenskraften hamnar på en lämplig nivå.”

Denna slutsats bygger emellertid på ett teoretiskt ekonomiskt resonemang som blivit skoningslöst förkastat i flertalet empiriska studier av denna teori: populärt kallad teorin om köpkraftsparitet (PPP).

Det teoretiska resonemanget är att om svenska löner och priser stiger snabbare än i omvärlden, vilket i sig tenderar att försämra den internationella konkurrenskraften, kommer kronan att snabbt försvagas i motsvarande mån.

Summa summarum skulle därmed konkurrenskraften förbli opåverkad. Visserligen stiger svenska relativa kostnader i termer av svenska kronor, men inte i termer av gemensam valuta.

Som bland andra jag själv (2016) och Industrins Ekonomiska Råd (2014) poängterat saknar teorin om köpkraftsparitet empiriskt stöd.

Valutakurser bestäms inte av relativa löne- och prisökningar mellan länder, framför allt eftersom de kommersiella flödena bara är små rännilar jämfört med de gigantiska flödena på världens kapitalmarknader.

Det är i stället dagens och förväntade framtida avkastningar på finansiella tillgångar som driver valutamarknaderna.

Det betyder att det inte finns något empiriskt stöd för att snabbare kostnadsökningar i ett land relativt konkurrentländer med automatik kommer att leda till en svagare valuta.

Vill det sig illa skulle kronkursen till och med kunna stärkas samtidigt som industrins relativa kostnadsläge stiger.

I 6F-rapporten går att läsa att konkurrenskraftsmodellen ”inte bygger på någon rimlig teori för hur växelkursen bestäms”. Det stämmer. Vidare står det att det därför ”blir märkligt att basera en norm för lönebildningen på antagandet att växelkursen förblir konstant”. Det argumentet håller inte. I själva verket är just antagandet om konstant växelkurs det enda rationella: inga modeller har visat sig kunna förklara växelkurser på ett systematiskt sätt.

Den bästa gissningen är i stället att morgondagens växelkurs blir densamma som dagens. Visserligen är det som rapporten gör gällande osannolikt att växelkursen förblir helt konstant under till exempel en avtalsperiod, men det är ändå en bättre gissning än alternativen. Vi har helt enkelt ingen aning om vart växelkursen kommer att ta vägen.

Avgörande för att upprätthålla konkurrenskraften måste fortsatt vara att arbetskraftskostnaderna inte stiger snabbare än i konkurrentländerna.

Mats Kinnwall, chefsekonom Teknikföretagen

Debatt: Hyrorna i Stockholm behöver höjas med 9,5 procent

Onsdag 28 september 2022 startar den största samlade hyresförhandlingen i Sverige, ramavtalsförhandlingen för Stockholm. Hyrorna måste höjas rejält - i Stockholm handlar det om en höjning med 9,5 procent från den 1 januari 2023, skriver företrädare för Fastighetsägarna Stockholm. 

I dag inleds Sveriges största samlade hyresförhandling om ett ramavtal för nästa års bostadshyror i Stockholm. Förhandlingen berör direkt nästan 100 000 hushåll i huvudstaden, men i förläningen handlar det om hyresnivåerna i hela Stockholmsregionen. För första gången ska dessa förhandlingar utgå från en modell som bostadsmarknadens parter tagit fram tillsammans. Det är en modell som gör att hyresgästerna inte drabbas fullt lika hårt som många andra hushåll, eftersom hyresvärdarna själva får bära stora delar av kostnadsökningarna. Trots det behöver hyrorna behöva höjas mer än vad vi vant oss vid. I Stockholm handlar det om en höjning med 9,5 procent från den 1 januari 2023. 

Den ekonomiska verkligheten har förändrats snabbt, radikalt och brutalt. Stigande räntor, hög inflation och ett krig i vår del av världen innebär att kostnaderna ökar för alla, både företag och hushåll. Det finns tyvärr heller ingenting som pekar på att de stigande priserna i samhället är ett snabbt övergående problem. Konsumentpriserna är i dagsläget nio procent högre än för ett år sedan. För bygg- och producentpriser handlar det om ökningar med 15 till 25 procent. Det väsentligt höjda ränteläget innebär i praktiken att många fastighetsägare behöver hantera tresiffriga ränteuppgångar.  

I denna nya verklighet inleds nu förhandlingarna om nästa års justering av hyrorna i landets lägenheter. Vi har stor respekt för de förhandlingar som stundar och är mycket tacksamma att bostadsmarknadens parter – Hyresgästföreningen, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna – enats om en ny, kostnadsbaserad modell där vi har en samsyn om vilka faktorer som ska vara styrande. Samsynen kring grunderna är en styrka, även om modellen nu sjösätts under utmanande omständigheter.   

Om modellen bara hade tagit hänsyn till årets kostnadsutveckling, skulle hyrorna behöva höjas med upp mot 25 procent. Det kommer dock inte att ske, vilket modellen är en garanti för. Det beror på att hyresjusteringen ska bygga på ett snitt av utvecklingen i år och under de närmast föregående åren. För Stockholms del pekar modellen på att hyreshöjningen därför bör kunna stanna på cirka 9,5 procent under 2023. Detta trots att kostnadsökningen för hyresvärdarna är väsentligt högre och handlar om bland annat stigande fjärrvärmepriser, förvaltningskostnader och taxor för vatten- och avlopp. 

9,5 procent är samtidigt en stor höjning jämfört med det vi har vant oss vid. Hyresgästkollektivet är dock skyddat mot många av de kostnader som drabbar den som äger sitt boende. Räntekostnaden för ett bostadslån på tre miljoner kronor, med en räntebindningstid på tre månader, har under året ökat med cirka 2 000 kronor per månad efter ränteavdrag. Om Riksbankens prognos slår in, kommer ökningen om ett halvår att handla om drygt 5 000 kronor per månad. Lägg till de mycket kraftigt ökade kostnaderna för el- och värme så handlar ökningen för många hushåll om minst det dubbla. Utöver detta kan många bostadsrättsföreningar behöva justera sina avgifter för att hantera föreningens gemensamma lån. 

Tack vare den nya hyresförhandlingsmodellen kommer hyresgäster att skyddas mot många av de kostnadsökningar som med full kraft slår mot alla som äger sitt boende. För en normal hyreslägenhet om tre rum och kök motsvarar den föreslagna justeringen av hyran ungefär 700 kronor mer i månaden. Skillnaden mellan dessa 700 kronor och de faktiska kostnaderna kommer hyresvärden att få stå för. Det blir en rejäl ekonomisk utmaning för många hyresvärdar, av vilka majoriteten utgörs av mindre företag med små marginaler. Företag vars enda intäkt är hyran.  

Trots de ekonomiska utmaningarna, avser vi hedra den överenskommelse som träffats mellan bostadsmarknadens parter. Gör vi så, bedömer vi att förutsättningarna för hyresrättens långsiktiga utveckling kommer att stärkas. Om den nya modellen faller, gäller det omvända. Då kommer möjligheten att bygga nya hyresrätter och underhålla befintliga lägenheter att försvåras avsevärt. Tillsammans med Hyresgästföreningen har vi därmed ett stort ansvar att axla i de kommande hyresförhandlingarna.

Oskar Öholm, Vd, Fastighetsägarna Stockholm

Nathalie Brard, förhandlingschef, Fastighetsägarna Stockholm

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera