1515
Annons

Fördomar om lobbying försvagar demokratin

Debatten kring Liberalernas partiledare och de nygamla kraven om lobbyistregister spelar på fördomar om vad lobbying egentligen är. Demokratins stärks av att individer, organisationer och företag har kontakter med politiker, skriver tidigare EU-parlamentarikern Christofer Fjellner.

Det finns sällan något uppenbart allmänintresse i politiken utan snarare en uppsjö av olika särintressen, alla lika legitima om än olika röststarka och representativa. Politikens själva essens är att väga av dessa intressen, skriver Christofer Fjellner.
Det finns sällan något uppenbart allmänintresse i politiken utan snarare en uppsjö av olika särintressen, alla lika legitima om än olika röststarka och representativa. Politikens själva essens är att väga av dessa intressen, skriver Christofer Fjellner.Foto:Anna Karolina Eriksson/TT

De senaste dagarnas avslöjanden om Liberalernas partiledare Nyamko Sabunis relation till lobbyister kan inte bara vara början på hennes fall. Det har även väckt nya krav på ny lagstiftning och reglering av lobbying och politisk påverkan. Det förvånar inte. Berättelsen som uppdagats i tidningarnas bevakning har bekräftat de flesta av våra fördomar om lobbying. Storföretag som använder sina finansiella muskler för att anlita PR-byråer som i sin tur utnyttjar vänskapskorruption i kommersiella syften. Men det är just fördomar.

Jag har de senaste 15 åren verkat som europaparlamentariker i vad som av många beskrivs av en politisk miljö som domineras av lobbyism. Jag har upplevt mer lobbying än de flesta. Och jag känner inte igen mig den beskrivning och debatt som nu spelas upp.

Jag har lärt mig känna igen tre grundläggande mer eller mindre medvetna missuppfattningar kring lobbying. Vem som är lobbyist, lobbyismens roll i politiken och dess demokratiska legitimitet. Det är missuppfattningar som ofta utnyttjas för ett syfte, må det vara att misskreditera en politisk motståndare inom eller utanför det egna partiet eller för att en journalist ska kunna säkra de så avgörande klicken. Avslöjandena kopplade till Nyamko Sabuni reproducerar alla tre missuppfattningarna. Låt mig helt kort ge en annan mer med sanningen överensstämmande bild av lobbying. 

1. Användandet av ordet lobbyist brukar vara avslöjande. Den som kallas lobbyist är normalt någon man inte håller med. Eller i bästa fall någon man menar representerar ett kommersiellt särintresse som av olika skäl är tveksamt. Men oavsett används ordet oftast för att beskriva någon man menar har en otillbörlig påverkan på politiken. För i annat fall kallas den som försöker påverka politiken oftast representanter för branschen, för arbetstagarna eller rent av civilsamhället. Då är det inte ett exempel på lobbying utan snarare deltagardemokrati. Något fint och värt att slå vakt om. Men sanningen är givetvis att det inte finns någon artskillnad mellan dessa försök att påverka politiken. Det finns ingen skillnad över huvud taget. Svenska Naturskyddsföreningen eller Kommunal är givetvis lika legitima intressen som Teknikföretagen eller Scania. Och den goda politiken ska självklart lyssna till dem alla oavsett om den håller med dem eller inte. 

Den som ifrågasätter huruvida detta är en avgörande skillnad i beskrivningen av politisk påverkan bör göra följande tankeexperiment: Föreställ er att SvD:s rapportering inte rört Liberalerna och Nyamko Sabuni utan istället Miljöpartiet och Isabella Lövin. Och det var inte Scania som propsat på elektrifiering av de tunga transporterna utan Naturskyddsföreningen som velat minska fiskekvoterna i Östersjön. Detta skulle inte hitta sin väg in i tidningsspalten än mindre väckt några avgångskrav. Det är ju något vi alla betraktar som självklart.

2. Det finns en bild av politiker som om de endast agerar utifrån sin egen övertygelse, att de sitter inne på alla svar redan när de tillträder sitt ämbete och agerar i ett vakuum. Inget kunde vara längre från sanningen. Samhället och det politiken har att besluta kring är oändligt komplext. De flesta politiker har i bästa fall en ytlig förståelse för de komplexa frågor de är satta att reglera. Trots att såväl antalet politiska som opolitiska tjänstemän ökat exponentiellt i antal har inte heller dessa i närheten av en chans att besitta all den kunskap som goda politiska beslut kräver. En ansvarsfull politiker söker sanningen utanför riskdagens eller departementens korridorer. De söker sanningen bland de experter som faktiskt arbetar med det som man är satt till att reglera. Och den politiker som på allvar vill ta sig an att minska koldioxidutsläppen från tunga transporter men inte är öppen för att ta intryck av Volvo eller Scania gör helt enkelt inte sitt jobb.

3. Begreppet lobbying används ofta för att stämpla politisk påverkan som demokratiskt tveksam. Sanningen är snarare att det är en demokratisk rättighet. Rätten att kontakta och försöka påverka den som fattar beslut är grundläggande i en demokrati. Det är en rättighet var och en av oss har som privatpersoner, men även i förening med andra oavsett om vi kallar oss Sveriges Ornitologer, Byggnadsarbetarförbundet eller Transportföretagen. 

Och föreställningen om att lobbying främjar särintressen på bekostnad av allmänintresset är även det fel. Det finns nämligen sällan något uppenbart allmänintresse i politiken utan snarare en uppsjö av olika särintressen, alla lika legitima om än olika röststarka och representativa. Politikens själva essens är att väga av dessa intressen. Att kringskära medborgarnas möjlighet att kontakta politiska beslutsfattare, oavsett om de gör det individuellt eller i förening med andra, är minst sagt tveksamt demokratiskt. 

De nygamla kraven på att införa ett register för lobbyister spelar på alla dessa tre fördomar. De utgår från att vi enkelt kan definiera vem som är lobbyist och vem som bara är en engagerad väljare. Att det på något sätt går att skilja de beslut som påverkats av lobbyister från de som politiken utformat utan intryck utifrån. Och framför allt att vår demokrati skulle tjäna på att göra det mer byråkratiskt och svårare att kontakta politiska beslutsfattare. Inget av detta är sant och ett lobbyregister skulle därför på sin höjd ge oss en falsk demokratisk trygghet. 

För med allt detta sagt betyder det inte att vi inte har problem med lobbying, såväl i Bryssel som i Sverige. Det finns gott om dåliga lobbyister, rent av sådana som ljuger. Ett än större problem är dock politiker utan integritet eller tillstymmelse till källkritik. Men mest allvarlig är enligt min uppfattning all den offentligt finansierade lobbying jag mött som politiker. Lobbying beställd av politiker för att påverka politiker, finansierad med skattepengar i syfte att kräva än mer skattepengar, allt likt ett självspelande piano. Och inget av dessa problem bidrar ett lobbyregister till att lösa.

Christofer Fjellner

Ledamot moderaternas partistyrelse, fd Europaparlamentariker (m).

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från AccentureAnnons

Bransch i omvandling: Det här krävs för partnerskap med den nya elkunden

Vinterns elpriser har, minst sagt, fått konsumenterna att lägga märke till sin elräkning. Nu måste elbolagen visa kunderna att de erbjuder något mer än bara en faktura, och det finns framförallt fem områden som krävs för att skapa partnerskap med den nya elkunden.

Läs mer om vad som krävs för att bli framtidens elleverantör 

Det är mycket el på agendan just nu. Efter en vinter med rekordhöga elpriser har Rysslands invasion av Ukraina satt kniven mot strupen på den europeiska energianvändningen, samtidigt som klimatkrisen kräver en omställning från fossila bränslen i varenda bransch, från transport till ståltillverkning.

– Energi är verkligen en bransch under stark omvandling, och det sker brett i hela samhället, konstaterar Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

– Framförallt ser vi att kunderna, oavsett om det är privatkunder eller företagskunder, i dag ställer helt andra krav på sin elleverantör än vad de har gjort tidigare.

Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.
Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

Rapporten ”The New Energy Consumer” från Accenture konstaterar att relationen mellan kund och elleverantör tidigare var i princip transaktionsbaserad. El kom ur två hål i väggen, räkningen betalades, ingen tänkte mer på det än så.

– Men både det höga elpris vi ser nu och den höga medvetenhet som finns kring hållbarhet har ändrat det här markant. Slutkunden idag vill vara med och bidra till energi-omställningen genom att köpa grönare el, men de vill också ha hjälp från elbolagen med att effektivisera sin egen elkonsumtion.

Perspektivskifte av stora mått

Och det här ställer elbolagen inför ett perspektivskifte av stora mått. Inte minst kräver det en ny syn på vad som egentligen skapar värde för både dem själva, och för kunden. Enligt rapporten är det framförallt fem områden som elbolagen behöver fundera över för att skapa en känslomässig, snarare än transaktionsbaserad, relation med sina kunder: Syfte, Produkter, Teknikplattformar, Talang och Partnerskap.

– Alla de här fem är lika viktiga, men att ha ett ambitiöst och genuint syfte som fylls med reellt innehåll snarare än floskler är grunden. Syftet skall sedan driva åtgärder, för det är utan tvekan så att kunder och företag vill köpa tjänster och produkter från företag som bidrar till omställningen kring hållbarhet.

Det är med ett tydligt syfte företagen kan hitta riktningen för att utveckla nya produkter och tekniska plattformar, det är med ett tydligt syfte de kan attrahera anställda och kunder, och det är med ett tydligt syfte de hittar de partnerskap som blir avgörande för att kunna bli en viktig spelare, inte bara på elmarknaden, utan i den energiomställning som nu sker inom hela samhället. Och här ser Fredrik Engdar att de svenska bolagen ligger bra till.

– Många svenska elbolag ligger redan långt framme, för de vet vad de vill åstadkomma och de verkar vara genuina i sin önskan att nå dit. Nu gäller det att ta nästa steg och fortsätta driva omvandlingen mot ett hållbart samhälle.

Rapporten visar även att konsumenterna vill ha hjälp att själva ställa om sin energikonsumtion. Dels via råd och tips, dels också via nya produkter och miljövänliga alternativ. 

– De svenska bolagen ligger bra till när det gäller att erbjuda grön el, men sen behöver de hjälpa kunderna i deras omställning och effektivisera elanvändningen. För att åstadkomma detta behövs både större insikt i kunders beteende och behov, samt nya typer av produkter. 

Nya former av partnerskap

En annan viktig aspekt av omställningen är nya former av partnerskap för att i nära samarbete med företagskunder och andra aktörer på marknaden förändra energianvändningen. 

– Partnerskap är en hjärtefråga för mig. Energiomställningen har redan lett till helt nya sorters gränsöverskridande samarbeten mellan branscher som vi inte har sett så ofta tidigare.

Till exempel möbelföretag som säljer solpaneler, snabbmatskedjor som blir laddstationer för elbilar, oljebolag som köper kraftbolag – kombinationerna är många, ibland överraskande och uppstår överallt.

– Det är den ökande kundinsikten, och självinsikten, som ligger bakom. Företagen inser att de inte kan göra allt själv, utan att de måste ingå partnerskap både med aktörer i andra branscher och med snabba, digitala startups som kan hjälpa till att utveckla nya förmågor och snabba på energiomställningen. De här konstellationerna kommer att vara avgörande för att klara av att vara relevant på den nya energimarknaden.

Läs mer om elbranschens omställning 

 

Mer från Accenture

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Accenture och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera