ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Vägen in

Muf-ordförande: Finare städa någon annans toalett än att leva på andras pengar

  • MOTKRAV. Ska fler välja städning och liknande yrken framför bidrag behövs krav på motprestation i alla Sveriges kommuner, ett nationellt bidragstak och lägre skatter på små inkomster, skriver Benjamin Dousa. Foto: Björn Lindgren/TT

DEBATT. Sveriges integrationspolitik har lett till framväxten av en ny underklass. För att vända utvecklingen krävs större tonvikt på det egna ansvaret och högre krav på motprestationer för bidragstagare, annars riskerar utanförskapet att gå i arv, skriver Benjamin Dousa, ordförande i Muf.

Svenska Städgruppen AB grundades av ett invandrarpar från Tyskland respektive Tjeckien i mitten av 1980-talet. Verksamheten var dock redan igång på 70-talet men då under ett annat namn. Företaget anställde i första hand familjemedlemmar, alla tre syskon fick sina första jobb där och även flera av barnbarnen. Det gav mat på bordet men också en känsla av att stå på egna ben och kontakter med en helt ny samhällsklass.

Långt innan RUT-avdraget infördes var det bara hos på kontor, i trapphus och hos välbärgade familjer det skedde laglig städning. Städning är för övrigt den riktiga beskrivningen av att göra ytor rena, ordet lokalvård är en överbyråkratisering och förekommer egentligen bara på Arbetsförmedlingens hemsida.

Invandrarparet och deras barn upptäckte att städning kanske var världens bästa tjänst att erbjuda. Nyanlända tjecker, polacker och serber, som knappt kunde vare sig svenska eller engelska, fick snabbt ett sätt att försörja sig på. Samtidigt kunde svenskfödda familjer lägga mer tid på på jobbet eller sina barns dansträningar i stället för att städa. Sannolikt räddades både ett och två äktenskap på kuppen.

Det är inte så konstigt att ingen i min familj, som startat och driver företaget, någonsin röstat vänster när man blivit kallade för pigor och drängar. Inställningen har nämligen alltid varit att det är betydligt finare att svabba någon annans toalett än att leva på någon annans pengar.

Nuförtiden är rekryteringsfrågan en av företagets största utmaningar. Få vill jobba där, och av de få som söker lediga tjänster handlar det främst om personer som vill fylla i sina aktiveringsblanketter för att kunna få bidrag.

Kraften i materiella drivkrafter kan inte nog understrykas. En familj med fyra barn i Stockholmsområdet som lever på försörjningsstöd kan få 33 014 kronor i månaden. Om en av föräldrarna börjar städa, minskar den samlade inkomsten till 32 994 kronor, och om båda föräldrarna börjar arbeta heltid ökar den endast till 34 364 kronor enligt riksdagens utredningstjänst. 

Men en minst lika stor del av svaret handlar om ett slags socialt stigma. Typiskt manliga yrken för många utlandsfödda, som buss- och taxiförare och pizzabagare, ses som helt okej, men inte städare, som anses typiskt kvinnligt. 

Tre av fyra städare är nämligen kvinnor och varannan av dem är födda i ett annat land. Detta har förstärkts av år av socialdemokratisk hetsjakt mot städning, men vilken rätt har de att kalla min mamma för piga?

Kärnan i Sveriges misslyckade integrationspolitik handlar om att politiken i allt för stor utsträckning sett invandrare som en grupp som måste omhändertas, snarare än en grupp som förväntas stå på egna ben och ta eget ansvar. 

Ett konkret exempel på detta är att det fram till 1998 var olagligt för kommuner och stadsdelar att ställa så kallade krav på motprestation för att få bidrag. I praktiken innebär det att kommunen garanterar alla medborgare en lägsta levnadsstandard, men för att få pengarna ska man lära sig svenska, gå en praktikkurs, eller på andra sätt göra sig anställningsbar. 

En bra bit in på 2000-talet var detta till trots mycket ovanligt, eftersom lagstiftningen begränsade dessa insatser till personer under 25 år. 2002 berördes bara 12 procent av alla bidragstagare av någon form av krav.

Trots att flera instanser, som IFAU, tidigt visade att de ändrade reglerna 1998 hade effekt dröjde det till 1 juni 2013 innan det blev lagligt för kommuner att ställa dessa krav på vuxna. Utan att raljera skulle det gå att hävda att vi hade en typ av medborgarlön fram till detta.

Hög invandring i kombination med höga bidrag och förbud mot att ställa krav på motprestation blev inte en särskilt lyckad kombination. Resultatet är det vi ser i Rinkeby-Kista och många andra liknande stadsdelar i landet. De senaste 15 åren har 1,6 miljoner människor fått uppehållstillstånd här. Arbetslösheten bland inrikes födda är i dag under 4 procent, medan den för utrikes födda är över 15 procent. 

Nedbrutet på ursprungsregion är skillnaderna ännu större. Arbetslösheten bland invandrare från Europa och Sydamerika är dubbelt så hög som bland inrikes födda, medan arbetslösheten är mer än sex gånger så hög bland personer födda i Asien och nästan sju gånger så hög bland personer födda i Afrika.

Majoriteten av landets arbetslösa, och bidragsberoende, invandrare bor ofta på samma ställen, i så kallade utanförskapsområden. Totalt bor en halv miljon människor i ett utsatt område. 74 procent av dessa har utländsk bakgrund. 

Dessa områden präglas även av låga skolresultat, kriminalitet, bidragsberoende och otrygghet. Vår misslyckade integrationspolitik har skapat en ny underklass, som dessutom är etniskt definierad.

För att vända utvecklingen behövs en ny riktning för integrationsfrågorna med större tonvikt på det egna ansvaret och att ansträngning ska löna sig, annars riskerar utanförskapet att gå i arv. 

Bidragsberoende handlar nämligen inte bara om låga inkomster och leder inte bara till att kommande generationer fastnar i ytterligare bidragsberoende. Barn till föräldrar på försörjningsstöd har även sämre resultat i skolan och hoppar av gymnasiet i större utsträckning. 

I flera av skolorna i Rinkeby, Husby och liknande områden har vi i flera år kämpat med studieresultat där över hälften av niondeklassarna inte ens blir behöriga till gymnasiet.

Många invandrarfamiljer har inte sällan inställningen att ”det är kört för mig, men mina barn ska kunna lyckas”. De barn vars föräldrar väljer städning framför bidrag har, rent statistiskt, en betydligt ljusare framtid framför sig, med lägre risk för att själva hamna i bidragsberoende, kriminalitet och psykisk ohälsa. De har också bättre studieresultat. 

Men ska fler välja städning och andra liknande yrken framför bidrag behövs krav på motprestation i alla Sveriges kommuner, ett nationellt bidragstak och lägre skatter på små inkomster. Det får helt enkelt aldrig löna sig mer att leva på bidrag än att arbeta.

Det fina är också att en golvmopp inte gör skillnad på hudfärg, religion, kön, eller ens språkkunskaper. Personer som är produktiva nog att städa sina egna lägenheter, ja, de borde helt enkelt vara produktiva nog att också städa grannens mot betalning. För vad är det egentligen för fel med att städa?

Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF och ordförande Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer