1515
Annons

EU står och faller med hanteringen av corona

EU:s framgång eller sönderfall kommer att avgöras av hur unionen lyckas hantera covid-19 och om det europeiska samarbetet i coronakrisens tid utvecklas eller avvecklas, skriver tidigare Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

ORO. EU tycks dessvärre ännu inte vara redo att axla det ansvarstagande som USA abdikerat ifrån. Det blir tydligt, i alla fall om man tolkar de nationalistiska och protektionistiska signalerna, skriver Cecilia Wikström.
ORO. EU tycks dessvärre ännu inte vara redo att axla det ansvarstagande som USA abdikerat ifrån. Det blir tydligt, i alla fall om man tolkar de nationalistiska och protektionistiska signalerna, skriver Cecilia Wikström.Foto:FREDRIK PERSSON / TT

Coronakrisen tvingar alla strukturer och sektorer i samhället att tänka i nya banor. Nu ställs, som aldrig förr, nya krav på gott omdöme och en helt annan politisk tonalitet. Och det är dags att ställa krav på politiska företrädare att agera koordinerat och gemensamt; att tillsammans i EU och inom ramen för det internationella samfundet verka för gemensamma strategier för virusbekämpning, satsningar på tester och framtagandet och distributionen av vacciner. För så länge covid-19 existerar någonstans i världen så är vi alla hotade, oaktat i vilket land vi lever.

Under mina tio år som europaparlamentariker var jag delaktig i att hitta politiska vägar ur den finansiella krisen som drabbade framför allt den rika världen 2008-2009. Då lyckades EU att tillsammans med G20, IMF och andra internationella organ bygga upp de styrsystem som kan förhindra liknande framtida kriser. 

Coronakrisen är helt annorlunda, för den har drabbat hela världen som den allvarligaste hälsokrisen i modern tid och ingen vet hur och på vilket sätt vi kommer att ta oss ur den. Viruset känner inga nationsgränser. Det allra viktigaste är därför att inte heller politiska beslutsfattare gör det, utan i stället agerar gemensamt internationellt och söker gemensamma globala lösningar så att pandemin en dag kan bekämpas.

Häromdagen blev det tydligt igen att EU och enskilda länder, däribland Sverige, inte alls koordinerat sina rekommendationer när det gäller sommarens resor. 

EU kommissionären Margrethe Vestager förespråkade den 11 maj att medlemsländerna bör öppna upp för turism den 15 juni. Med nästan kirurgisk precision valde utrikesminister Ann Linde att samma dag ge besked om att för Sveriges del så gäller den 15 juli. Koordinationen var minst sagt bristfällig och de dubbla budskapen är förvirrande för medborgarna att förhålla sig till och skapar otrygghet: vem ska man lyssna på och vems råd ska man låta vägleda ens agerande?

EU har kompetens på områden som omfattar gemensamma gränsöverskridande frågor och den nationella kompetensen rör sådant som omfattar det egna landet.

Kan man tänka sig något mer gränsöverskridande än resor och virus? 

Jag menar att EU borde vara tydligare i sitt agerande och ge anvisningar som kan omfatta alla medlemsländer och att de besked som kommuniceras till medborgarna runt om i unionen måste vara avstämda mellan kommissionen och de enskilda länderna. Detta är en trovärdighetsfråga. Varken EU-kommissionen eller enskilda länders regeringar borde i denna krisens tid ge dubbla budskap. Medborgarna har faktiskt rätt att förvänta sig detta självklara. 

Det är nedslående att tvingas inse att världen står utan ledarskap i denna coronakrisens tid eftersom USA, som vi känner som ledare av den fria världen sedan andra världskrigets slut, har abdikerat från sin roll och stegvis monterat ner sitt åtagande för internationellt ansvarstagande och samarbete.

FN:s säkerhetsråd är paralyserat. På samma sätt har WHO försvagats, särskilt som USA under president Trumps ledning beslutat sig för att dra sig ur sina finansieringsåtaganden.

Den förra hälsokrisen som världen hade att hantera var Ebolakrisen i Västafrika 2014. Då samverkade WHO med enskilda länders bidragande insatser och USA var då den ledande aktören. (Själv minns jag med stolthet och beundran hur professor Hans Rosling åkte ner till Liberia att bidra med sin gedigna kunskap).

Kontrasten till dagens situation är slående. Coronakrisen saknar motstycke i sin magnitud och hur världen kommer att se ut bortom krisen avgörs av hur vi hanterar den nu. Det enda vi med säkerhet vet är att hundratusentals människor kommer att ha dött innan krisen är över och att den ekonomiska krisen kommer att bestå under lång tid över hela världen. Sättet på vilket vi agerar i dag kommer att avgöra vilken framtid vi kommer att gå till mötes. Det ”nya normala” kommer, åtminstone på kort och medellång sikt, att vara osäkerhet och otrygghet kring när och med vilken kraft nästa våg av pandemin kommer att slå till.

EU tycks dessvärre ännu inte vara redo att axla det ansvarstagande som USA abdikerat ifrån. Det blir tydligt, i alla fall om man tolkar de nationalistiska och protektionistiska signalerna som har nått nya bottennivåer i land efter land.

Och tystnaden från unionens ledande politiker är talande. Bokstavligen har man i flera av medlemsländerna samlat ihop munskydd och lagt beslag på respiratorer och skyddsutrustning för det egna nationella behovet, i stället för att säkerställa behoven för alla EU:s medlemsländer. Insikten saknas om att så länge covid-19 existerar någonstans i världen, så delar världens alla länder samma hotbild.

Jag är allvarligt oroad över att vissa av EU:s medlemsländer på motsvarande sätt den dag vaccin finns tillgängligt kommer att göra allt för att försäkra sig om tillgång till vacciner för det egna landet i stället för att se till alla länders gemensamma behov.

Forskarsamhället verkar vara det undantag som bekräftar regeln och som faktiskt agerar globalt i denna coronavirusets tid. Jag har talat med flera forskare som berättat hur nya vetenskapliga landvinningar och avgörande forskningsresultat kring covid-19 delas nästan i realtid mellan laboratorier, universitet och forskare över hela världen.

Hoppet står i vår oroliga tid till vetenskapen, både för att det är vetenskaplig forskning som till sist kommer att ta fram det vaccin och de behandlingsmetoder som kommer att bekämpa covid-19, precis som man tidigare gjort för att bekämpa andra allvarliga sjukdomar som mässling, TBC, kikhosta och Ebola och för att man faktiskt i dag visar att revirtänkande och prestige lagts åt sidan till förmån för samarbete kring bekämpandet av coronaviruset. 

I detta har politiker på alla nivåer en hel del att låta sig inspireras av.

Den viktigaste insikten som måste slå rot hos beslutsfattare, både på nationell nivå och i EU, är att den globala pandemin måste lösas gemensamt, eftersom inget enda land har eller kommer att ha varken förmåga eller resurser att vara medicinskt självförsörjande. Personligen menar jag att EU:s framgång -eller sönderfall -kommer att avgöras av hur unionen lyckas hantera covid-19 och – ytterst - om det europeiska samarbetet i coronakrisens tid utvecklas eller avvecklas.

Jag finner det både sorgligt och ynkligt att Sverige inte återfinns på listan över länder som hjälpt andra medlemsländer under den här tiden. Vi både kan och borde kunna bidra mer för det gemensamma bästa.

Trygghetsbubblan har briserat. Sorg har kommit nära de allra flesta av oss. 

Den kris vi befinner oss i påminner om vad som är viktigt, på riktigt. 

Covid-19 och den rädsla detta virus medför förenar världens alla länder och människor. Därför måste kampen för dess bekämpande vara byggd på gemensamma strategier och gemensamt ansvarstagande.

Cecilia Wikström

EU-parlamentariker 2009-2019, riksdagsledamot 2002-2009, ordförande EIPA, senior rådgivare Prime Weber Shandwick.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från AccentureAnnons

Bransch i omvandling: Det här krävs för partnerskap med den nya elkunden

Vinterns elpriser har, minst sagt, fått konsumenterna att lägga märke till sin elräkning. Nu måste elbolagen visa kunderna att de erbjuder något mer än bara en faktura, och det finns framförallt fem områden som krävs för att skapa partnerskap med den nya elkunden.

Läs mer om vad som krävs för att bli framtidens elleverantör 

Det är mycket el på agendan just nu. Efter en vinter med rekordhöga elpriser har Rysslands invasion av Ukraina satt kniven mot strupen på den europeiska energianvändningen, samtidigt som klimatkrisen kräver en omställning från fossila bränslen i varenda bransch, från transport till ståltillverkning.

– Energi är verkligen en bransch under stark omvandling, och det sker brett i hela samhället, konstaterar Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

– Framförallt ser vi att kunderna, oavsett om det är privatkunder eller företagskunder, i dag ställer helt andra krav på sin elleverantör än vad de har gjort tidigare.

Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.
Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

Rapporten ”The New Energy Consumer” från Accenture konstaterar att relationen mellan kund och elleverantör tidigare var i princip transaktionsbaserad. El kom ur två hål i väggen, räkningen betalades, ingen tänkte mer på det än så.

– Men både det höga elpris vi ser nu och den höga medvetenhet som finns kring hållbarhet har ändrat det här markant. Slutkunden idag vill vara med och bidra till energi-omställningen genom att köpa grönare el, men de vill också ha hjälp från elbolagen med att effektivisera sin egen elkonsumtion.

Perspektivskifte av stora mått

Och det här ställer elbolagen inför ett perspektivskifte av stora mått. Inte minst kräver det en ny syn på vad som egentligen skapar värde för både dem själva, och för kunden. Enligt rapporten är det framförallt fem områden som elbolagen behöver fundera över för att skapa en känslomässig, snarare än transaktionsbaserad, relation med sina kunder: Syfte, Produkter, Teknikplattformar, Talang och Partnerskap.

– Alla de här fem är lika viktiga, men att ha ett ambitiöst och genuint syfte som fylls med reellt innehåll snarare än floskler är grunden. Syftet skall sedan driva åtgärder, för det är utan tvekan så att kunder och företag vill köpa tjänster och produkter från företag som bidrar till omställningen kring hållbarhet.

Det är med ett tydligt syfte företagen kan hitta riktningen för att utveckla nya produkter och tekniska plattformar, det är med ett tydligt syfte de kan attrahera anställda och kunder, och det är med ett tydligt syfte de hittar de partnerskap som blir avgörande för att kunna bli en viktig spelare, inte bara på elmarknaden, utan i den energiomställning som nu sker inom hela samhället. Och här ser Fredrik Engdar att de svenska bolagen ligger bra till.

– Många svenska elbolag ligger redan långt framme, för de vet vad de vill åstadkomma och de verkar vara genuina i sin önskan att nå dit. Nu gäller det att ta nästa steg och fortsätta driva omvandlingen mot ett hållbart samhälle.

Rapporten visar även att konsumenterna vill ha hjälp att själva ställa om sin energikonsumtion. Dels via råd och tips, dels också via nya produkter och miljövänliga alternativ. 

– De svenska bolagen ligger bra till när det gäller att erbjuda grön el, men sen behöver de hjälpa kunderna i deras omställning och effektivisera elanvändningen. För att åstadkomma detta behövs både större insikt i kunders beteende och behov, samt nya typer av produkter. 

Nya former av partnerskap

En annan viktig aspekt av omställningen är nya former av partnerskap för att i nära samarbete med företagskunder och andra aktörer på marknaden förändra energianvändningen. 

– Partnerskap är en hjärtefråga för mig. Energiomställningen har redan lett till helt nya sorters gränsöverskridande samarbeten mellan branscher som vi inte har sett så ofta tidigare.

Till exempel möbelföretag som säljer solpaneler, snabbmatskedjor som blir laddstationer för elbilar, oljebolag som köper kraftbolag – kombinationerna är många, ibland överraskande och uppstår överallt.

– Det är den ökande kundinsikten, och självinsikten, som ligger bakom. Företagen inser att de inte kan göra allt själv, utan att de måste ingå partnerskap både med aktörer i andra branscher och med snabba, digitala startups som kan hjälpa till att utveckla nya förmågor och snabba på energiomställningen. De här konstellationerna kommer att vara avgörande för att klara av att vara relevant på den nya energimarknaden.

Läs mer om elbranschens omställning 

 

Mer från Accenture

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Accenture och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera