1515
Annons

EU ska främja konkurrens

EU:s vägval står mellan en fortsatt tilltro till konkurrens på en öppen marknad, eller ett skifte mot en ökad grad av statlig intervention i den europeiska ekonomin. Frågan är avgörande för industrins konkurrenskraft och i förlängningen Sveriges välstånd, skriver Teknikföretagens Mats Kinnwall och Joel Jonsson.

Mats Kinnwall och Joel Jonsson.
Mats Kinnwall och Joel Jonsson.

Nästa vecka presenterar EU-kommissionen en uppdaterad industristrategi för Europa, som bygger vidare på den strategi som lades fram i mars 2020. Det blir ett fortsatt fokus på digital transformering och den gröna omställningen i en global konkurrenssituation med mindre tillit och en upplevd oförutsägbarhet i världshandeln. Centralt för EU-kommissionens arbete är begreppet strategisk autonomi, som syftar till att stärka EU:s självbestämmande genom att minska beroendet av omvärlden.

För att stärka industrins motståndskraft mot störningar i världshandeln har EU-kommissionen pekat på behovet av att bygga upp en strategisk produktionskapacitet inom EU, genom att identifiera strategiska beroenden i politiskt utvalda industriella ekosystem. Detta ska ligga till grund för den politik som ska bedrivas för att stärka den europeiska industrins innovationsförmåga och konkurrenskraft. Hur detta ska ske är just nu föremål för en livlig politisk debatt inom EU, som kan få stora konsekvenser för svenska företag.

Inflytelserika industrinationer som Tyskland och Frankrike har varit drivande i att öppna EU:s konkurrens- och statsstödsregler för att möjliggöra statligt identifierade satsningar i ekosystemen och utpekade nyckelteknologier, samt använda riktade finansiella stödåtgärder till att stödja strategiska europeiska värdekedjor.

Teknikföretagen har vid upprepade tillfällen varnat för att detta kan snedvrida konkurrensen på den inre marknaden, vilket särskilt missgynnar innovativa mikroföretag, samt små och medelstora företag som är vitala för industrins marknadsdrivna ekosystem. En ökad politisk styrning av ekonomin på EU-nivå är därför kontraproduktivt för att främja innovation och att stärka den europeiska industrins globala konkurrenskraft.

Även om den politiska debatten i Sverige om strategisk autonomi nyligen tagit fart så appliceras tyvärr redan konceptet i praktiken. Vi ser tendenser till att europeiska företag kan komma att begränsas från forsknings- och utvecklingssamarbeten med företag från länder utanför EU på strategiska områden. Detta skulle få en förödande effekt på funktionaliteten i företagens globala värdenätverk, som bygger på mervärdeskapande forskning och utveckling.

Delar av EU-kommissionen har redan organiserat sig efter de politiskt utpekade industriella ekosystemen, som sannolikt kommer få en fortsatt viktig roll inom industripolitiken. Däremot är det fortfarande möjligt att forma hur ekosystemen ska användas. I stället för att använda dem för att kanalisera offentliga investeringar till politiskt utpekade initiativ bör Sverige verka för att de nyttjas som forum för att tillsammans med näringslivet identifiera strukturella utmaningar som kan adresseras på systemnivå.

Debatten pågår inte bara mellan EU:s medlemsstater, utan även inom EU-kommissionen mellan dem som förespråkar en interventionistisk industripolitik och dem som vill värna konkurrensen på den inre marknaden. EU-kommissionens fortsatta inriktning är därför i allra högsta grad formbar, men för att kunna påverka utformningen krävs konstruktiva förslag att bygga allianser av likasinnade kring. Det gäller givetvis även de lagförslag som hanteras parallellt med strategiarbetet.

Svenska företag är världsledande inom innovation och gynnas av öppen konkurrens med tillgång till globala marknader. Grunden till detta är en välfungerande inre marknad, kombinerat med en ambitiös frihandelspolitik som möjliggör för företagen att diversifiera och minska sårbarheten i leverantörskedjorna. Ett innovationsvänligt företagsklimat attraherar även investeringar och etableringar, samt stärker den strategiska produktionskapaciteten inom EU.

Efter att den uppdaterade industristrategin presenterats av EU-kommissionen ska den diskuteras av ministerrådet och Europaparlamentet. För att maximera Sveriges påverkan måste svenska beslutsfattare tala med en stark och enad röst som värnar den svenska industrins konkurrenskraft och i förlängningen Sveriges välstånd och välfärd.

Utgångspunkterna måste vara:

* En strikt tillämpning av EU:s konkurrens- och statsstödsregler, vilket gynnar framväxten av innovativa företag.

* Teknikneutrala satsningar i forsknings- och utvecklingsprogram med konkurrens i öppna utlysningar, snarare än riktade statliga stöd som snedvrider konkurrensen och begränsar innovationsförmågan på sikt.

* Ett flexibelt regelverk som kan anpassas efter den senaste tekniska utvecklingen, baserat på marknadsdrivna standarder.

* En framtidssäker digital infrastruktur som även möjliggör för den gröna omställningen.

* En ambitiös frihandelspolitik som öppnar nya marknader, underlättar export av miljötekniska lösningar och etablerar lika spelregler med länder utanför EU.

Det är inte politikens roll att skapa tillväxt, utan att undanröja hinder för företag att växa. Sverige måste säkerställa att EU:s industripolitik möjliggör för företagen att ta fram lösningarna på vår tids samhällsutmaningar.

Mats Kinnwall, chefsekonom, Teknikföretagen
Joel Jonsson, ansvarig för EU:s inre marknad och handelspolitik, Teknikföretagen

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera