Trots att ansvaret för folkhälsa främst är medlemsländernas nationella ansvar har EU genom ett snabbt och genomtänkt agerande säkerställt att alla medlemsländer står väl rustade på det mest avgörande området – vaccin.
Den framgångsrika strategin har gått ut på att i utbyte mot att EU:s medlemsländer får rättigheten att köpa ett angivet antal vaccindoser under en specifik tidsperiod, finansierar EU-samarbetet en del av de forsknings- och produktionskostnader som vaccinföretagen initialt möter. Sådana förköpsavtal har EU-kommissionen slutit med sex vaccinföretag – Astra Zeneca (300 miljoner doser med option på 100 miljoner doser till), Sanofi-GSK (300 miljoner doser), Johnson & Johnson (200 miljoner doser med option på 200 miljoner till), Biontech-Pfizer (200 miljoner doser med option på 100 miljoner till), Curevac (225 miljoner doser med option på 180 miljoner till) och senast Moderna (80 miljoner doser med option på lika många till).
Förskottsbetalningen kommer att dras av på de inköp som medlemsländerna sedan gör. Förskottsbetalningen är en nyckelkomponent för att snabbt få fram vaccinet då det är både kostsamt och ett högriskprojekt – bara några få kommer att lyckas. EU-finansiering möjliggör med andra ord vaccinforskning som förmodligen annars inte skulle ha blivit av.
Det enda som krävs av Sverige, för att få tillgång till ett vaccin, är att anmäla till EU-kommissionen om man vill ha den framförhandlade vaccinkvoten eller inte. Hittills har Sverige och alla andra medlemsländer tackat ja till alla erbjudanden. Hade Sverige självt kunnat förhandla fram lika bra vaccinavtal eller ens något avtal alls? Troligen inte. Våra norska grannar lyckades inte få något läkemedelsföretag att vilja sälja någon vaccindos alls till Norge – trots sin mycket välförsedda norska statskassa. Den norska (och den svenska) marknaden är helt enkelt för liten för att vara av intresse, när det finns så många andra större marknader som globalt konkurrerar om vaccinet. Från norsk sida insåg man snabbt att den enda chansen Norge hade – som icke EU-land – var att övertala EU-kommissionen på högsta nivå att Norge trots allt skulle få vara del av EU:s avtal, vilket sedan också överenskoms. Sårbarheten för ett litet land att stå utanför EU - även på folkhälsoområdet - blev en mycket obehaglig överraskning för vårt grannland.
Men EU-samarbetet ser inte bara till den egna kontinenten. Övertecknandet (se ovan) av vaccindoser gör det möjligt att omdirigera vaccinet till behövande länder i andra världsdelar. EU är också del i Coronavirus Global Response, som sedan maj har samlat ihop 16 miljarder euro för att säkerställa universellt tillträde till tester, behandlingar och vaccin mot coronaviruset. Under namnet ”Team Europe” finansierar EU omfattande åtgärdsprogram mot covid-19 i partnerländer.
EU har också genomfört sex upphandlingar av skyddsutrustning, teknisk utrustning och läkemedel (som IVA-läkemedel och Remdesivir) som medlemsländerna kan göra inköp under. EU har beslutat att upprätta hittills sex gemensamma, 100-procentigt EU-finansierade, beredskapslager och Sverige står värd (Kristinehamn) för ett. EU:s krismekanism som är avsedd att förmedla hjälp mellan medlemsländerna fungerade inte så väl inledningsvis, eftersom varje land hade fullt upp med de egna medborgarna, men har sedan fungerat bättre. Under oktober månad har exempelvis Tjeckien fått 150 respiratorer via denna mekanism. Och den har hjälpt över 80.000 EU-medborgare hem från länder utanför EU. EU:s smittskyddsmyndighet i Solna, ECDC, har varit en nyckelaktör för riskbedömningar, vägledande dokument och statistik. EU-kommissionen lägger dessutom denna vecka fram en läkemedelsstrategi för att åtgärda de svagheter som Europa uppvisat under pandemin vad gäller vissa kritiska läkemedel.
Utanför folkhälsoområdet – som egentligen alltså inte är ett EU-samarbetsområde – har även mycket annat gjorts. Ett av de viktigaste områdena utgörs av den inre marknaden, som trots initiala svårigheter, blivit föremål för minimala störningar. Det är helt förenligt med EU:s regelverk att medlemsländerna på grund av folkhälsa begränsar den fria rörligheten. Men redan den 16 mars föreslog EU-kommissionen att dessa undantag skulle harmoniseras och att gränskontrollerna inte fick ta mer än 15 minuter. Och genom de etablerade mötesstrukturer som i krisen blev digitala kunde EU:s medlemsländer lösa de problem som uppstod. Detta har också visat sig på hyllorna i våra livsmedelsaffärer, där bara självförvållad hamstring ställt till bristsituationer.
Slutligen är ECB:s agerande liksom EU:s beslutade återhämtningsfond av största vikt. Svenska jobb och svenskt välstånd är helt beroende av att våra exportmarknader snabbt återhämtar sig, eftersom hälften av Sveriges BNP kommer från handel och två tredjedelar av denna bedrivs på EU:s inre marknad. Att det dessutom ställs noggranna krav på hur detta stöd ska användas – 37 procent måste gå till grön omställning, 20 procent till digitalisering, vara förenligt med EU:s landspecifika rekommendationer och respekt för rättsstatens principer – borgar för att fonden kommer att bidra till ett Europa som rustas för att såväl återhämta sig från covid-19 som klara av framtidens utmaningar.
Christian Danielsson, chef för EU-kommissionen i Sverige
Katarina Areskoug Mascarenhas, rådgivare, EU-kommissionen
