1515
Annons

EU-avgiften en investering med unikt hög avkastning

DEBATT. Den svenska EU-avgiften används som slagträ i debatten inför valet den 26 maj. I själva verket visar studier att Sverige tjänar tio gånger mer på EU-medlemskapet än vad vi betalar i avgift, skriver Katarina Areskoug Mascarenhas, chef för EU-kommissionen i Sverige.

Det är bråda EU-valtider. Och det börjar märkas i samhällsdebatten, där förslag och positioner om vad EU bör eller inte bör göra haglar i olika riktningar.

Det är en välkommen utveckling av en svensk EU-debatt som annars ofta ter sig tämligen svältfödd.

På särskilt en punkt framstår dock debatten som ganska entonig: EU-budgeten.

Det är en dygd att vara sparsam och också en del av förhandlingsspelet gentemot övriga länder i Bryssel att insistera på att hålla ned den svenska avgiften.

Samtidigt är det udda att det sällan eller aldrig diskuteras vad vi egentligen får ut av denna utgift, något som i alla andra utgiftssammanhang vore naturligt. Därför kommer här ett försök till att bredda diskussionen något.

Det stämmer inte att EU-budgeten chockhöjs.

EU-kommissionens nya budgetförslag för åren 2021–2027 förhandlas just nu. I detta ingår minskat jordbruksstöd och en minskning av strukturfonderna, bland annat för att de fattigare medlemsländerna faktiskt kommer ikapp.

Men vi föreslår också en ökning av utgifterna. Vi måste fortsätta att stärka EU ekonomiskt, exempelvis genom digitalisering och gemensam forskning.

Samtidigt växer nya utmaningar som klimatförändringar, en militärt osäkrare värld och terror- hot. Dessutom kommer Storbritannien av allt att döma att lämna EU, vilket innebär ett stort finansiellt bortfall.

Sammantaget innebär EU-kommissionens nya förslag en liten ökning av den gemensamma budgeten till drygt 1,1 procent av EU:s bruttonationalinkomst. Ungefär tre fjärdedelar av denna ökning beror dock på inflation och att EU som helhet blir rikare, det vill säga att real BNP växer.

Resten – det vill säga brexit, avveckling av de så kallade budgetrabatterna som vissa länder (inklusive Sverige) åtnjuter, och utgiftsökningar står totalt alltså bara för en fjärdedel av EU-budgetens ökning.

Annorlunda uttryckt: den svenska EU-avgiften kommer att öka men den största delen av denna ökning beror alltså på inflation och att den svenska ekonomin växer.

Storleken på den svenska avgiften är inte lika monstruös som det ofta framställs.

Enligt riksdagens EU-upplysning uppgick Sveriges avgift förra året till 39,5 miljarder kronor, omkring 4 procent av statens totala utgifter. Återflödet var samma år 12,9 miljarder kronor. Ett nettoutflöde, med andra ord, på 26,6 miljarder kronor.

Är detta mycket? Det är svårt att hitta poster att jämföra med, men Sveriges biståndsbudget nämns ibland. Det är nog inte många som vet att den i själva verket är större än EU-avgiften: 44,9 miljarder kronor under innevarande år.

Det var aldrig tanken att Sverige ska få tillbaka lika mycket från EU-budgeten som vi betalar. Tvärtom.

När vi skrev under vårt medlemskapsfördrag gick vi också med på en solidaritetsprincip som stipulerar att medlemsländerna bidrar till den gemensamma budgeten på grundval av den egna ekonomiska styrkan – i huvudsak mätt som bruttonationalinkomst (BNI).

EU:s budget finansierar sedan omfattande stödprogram, vilket i praktiken innebär att rikare länder hjälper de fattigare länderna att komma ikapp ekonomiskt.

En balanserad analys av EU-avgiften måste dock omfatta vad EU-medlemskapet ger Sverige som helhet.

Medlemskapet ger många positiva ekonomiska effekter som aldrig tas med i debatten eller analysen.

Den inre marknaden innebär bland annat att svenska företag helt slipper tullar och andra handelshinder till vår största exportmarknad, EU, dit två tredjedelar av vår export går. Företagen slipper anpassa sig till 28 olika nationella produktlagstiftningar.

EU-kommissionens studier visar på att Sverige totalt tjänar tio gånger så mycket på den inre marknaden som vi betalar i EU-avgift tack vare de starka, exportorienterade svenska företagen.

Dessa sparar också enorma summor tack vare de många förmånliga handelsavtal som EU, i kraft av världens största handelsmakt, ingått med omvärlden. Och när Donald Trump slår till med stål- och aluminiumtullar, då skyddas vi av samma handelsmakts starka ställning.

Liv räddas och sjukvårds- kostnader minskar i och med EU:s strikta miljökrav, till exempel på luftkvalitet som till och med svenska kommuner har svårt att leva upp till.

Vi får tillgång till ovärderliga europeiska nätverk och kunskap via EU:s forskningssamarbete.

Och går det att överskatta att våra svenska ungdomar får tillgång till europeiska universitet och skolor via Erasmus? Eller att vi kan fritt resa, arbeta eller pensionera oss i hela Europa? Eller den hjälp vi får via EU:s civilskyddsmekanism när svenska skogar brinner? Eller vad vi tjänar på att vi kan samarbeta på europeisk basis mot kriminalitet och organiserad brottslighet?

Då har vi inte ens talat om värdet på den säkerhetspolitiska bonus som det innebär att grannländer som Estland, Lettland, Litauen och Polen ingår i vår EU-krets.

Listan på positiva ekonomiska effekter kan göras mycket lång om man höjer blicken. Om man gör det blir den uppenbara slutsatsen också att medlemsavgiften är en investering med ovanligt hög avkastning.

EU-budgeten är inte på något vis perfekt och kan ytterligare moderniseras och effektiviseras, men det är ofrånkomligen så att i vårt alltmer globaliserade, integrerade och digitaliserade samhälle ger gemensam finansiering på EU-nivå ett klart mervärde.

Och som budgetkommissionär Günther Oettinger brukar säga: priset för EU-medlemskapet, med allt vad det innebär, uppgår till omkring 1 euro eller runt 10 kronor per EU-invånare och dag.

Katarina Areskoug Mascarenhas, chef för EU-kommissionen i Sverige

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från Schneider ElectricAnnons

Hållbar fastighetsautomation med människan i fokus

Allt fler fastighetsägare har idag ett stort fokus på hållbarhet. Med Schneider Electrics system för fastighetsautomation kan de enkelt övervaka och styra sina byggnader och snabbare uppnå hållbarhetsmålen.

Fastigheter står idag för omkring 30 procent av världens energianvändning och för nästan 40 procent av de årliga koldioxidutsläppen. För att uppnå målen i Parisavtalet och begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, måste 3 procent av byggnadsbeståndet i Europa renoveras varje år. Idag ligger renoveringstakten på endast 1-1,5 procent årligen och det största hindret för att investera i hållbara byggnader är finansiering. Lösningen för att säkerställa mer träffsäkra investeringar är att använda sig av digital teknik.

- En av våra lösningar för fastighetsautomation är digital tvilling, en spegling av en verklig fastighet, med vilken man kan skapa datadrivna insikter för att optimera energianvändningen i sina fastigheter. Man får här data i realtid, kan simulera energiflöden och modellera förändringar innan de tillämpas live i anläggningen. Den digitala tvillingen skapar mervärde för fastighetsägaren, som kan ta rätt beslut för att optimera driften, säger Tomas Bäckstadi, Service and Business Development Director , Schneider Electric.

En öppen plattform för byggnadens olika system

80 procent av 2050 års byggnader uppskattas redan idag vara byggda, vilket innebär att både det befintliga fastighetsbeståndet såväl som kommande byggnader behöver kunna hanteras för att uppnå hållbarhetsmålen. 

Med Schneider Electrics fastighetsautomationssystem EcoStruxure™ Building Operation (EBO) möjliggörs enkel och flexibel styrning och övervakning av fastighetens olika system i en plattform. Med systemet skapas förutsättningarna för att samla, strukturera, analysera och agera på byggnadens data. För att möjliggöra dagens och framtidens allt mer uppkopplade byggnader har systemet inbyggt stöd för effektiv hantering och lagring av stora mängder data.

- Vi ser att fyra grundpelare driver utvecklingen av dagens och framtidens byggnader och därmed våra lösningar för fastighetsautomation– de behöver vara drift-och energieffektiva, motståndskraftiga, hållbara och utformade med människan i fokus. I och med att vi tillbringar uppåt 90 procent av våra liv inomhus blir det tydligt att de byggnader som vi vistas i har en stor påverkan på vårt välmående och hälsa. Luftkvalité, temperatur och belysning är exempel på parametrar som är viktiga att ha i åtanke. Med EcoStruxure™ Building Operation kan fastighetens olika system integreras sömlöst i en framtidssäkrad och flexibel plattform och bidra till att möjliggöra en mer produktiv och hälsosam inomhusmiljö för byggnadens nyttjare, säger Linnea Lunnbäck, Offer Manager, Schneider Electric. 

”Med en digital tvilling kan man skapa datadrivna insikter för att minska sin miljöpåverkan”

Läs mer om framtidens fastigheter

Mer från Schneider Electric

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Schneider Electric och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera