I en tid då arbetslösheten stiger, konjunkturen mattas av, kommuner och landsting tvingas spara på en redan svältande välfärd så genomför den socialdemokratiskt ledda regeringen stora skattesänkningar för dem med allra högst inkomster.
På sikt kan denna mycket sparsamma, nästan dumsnåla, budget visa sig vara ett historiskt misstag.
Budgeten pekar också på det stora problemet med det allmänt accepterade men av få älskade Januariavtalet. Det har ingåtts mellan Socialdemokraterna och tre liberala mittenpartier för att ge Sverige en regering och hålla Sverigedemokraterna utanför makten, men saknar helt analys om hur den nationalistiska högern kommit att få nästan var femte röst.
Låt den här budgetpresentationsdagen bli en fingervisning för partiledningen om hur resten av mandatperioden kommer att se ut om man fortsätter vika ned sig i förhandlingarna med C och L på det här sättet. Vreden över allvarliga resurs- och personalbrister i sjukvården, sönderfallande järnvägar, pensioner som dömer arbetande människor till fattigdom – inget av detta kommer att åtgärdas eller lindras av den här politiken.
Frågan de socialdemokratiska väljarna i LO-kollektivet som bar fram Socialdemokraterna i valet 2018 måste ställa sig är vad de får ut av detta? En ren högerregering hade förmodligen varit värre. Som om inte skattesänkningarna för de rikaste vore nog, fortsätter avbetalningen på statskulden hela vägen ned under skuldankaret.
Med så skriande behov av investeringar och välfärdssatsningar för att säkra personaltillgången i skolan och vården innebär den prioriteringen att vi sparar oss in i en kris.
Budgetens fördelningsprofil är så förvriden till de högsta inkomstdecilerna att regeringen verkar ha avstått från att räkna fram gini-koefficienten, alltså måttet på inkomstojämlikhet. Resultatet hade med stor sannolikhet varit pinsamt.
Samma sak med arbetslöshetsmåttet. Arbetarpartiet har ingått en ringdans med partier som gör att Stefan Löfvens övergripande löfte om EU:s lägsta arbetslöshet inte längre kan nås. Tvärtom ser det ut som om vi är på väg att placera oss bland dem med högst arbetslöshet. Då slaktas Arbetsförmedlingen och auktioneras ut till privata aktörer. Att budgeten innebär en viss uppräkning av arbetsmarknadspolitiken gentemot den tidigare nedskärningen som beslutats av M-KD-SD är knappt plåster på såren.
Allvarligast är kanske ändå den pågående välfärdskris som nu kommer att brisera i landets kommuner och regioner. Samtidigt som staten går med massiva överskott hålls vårdavdelningar stängda, människor föder i bilar på väg till avlägsna sjukhus och äldreomsorgens personal går på knäna. Många expertekonomer befarar att vissa kommuner snart kommer att behöva akut statligt stöd för att undvika att behöva ställa in betalningarna.
Vi har en allvarlig välfärdskris som en S-ledd regering har allt folkligt stöd i världen att prioritera framför nästan allt annat. Framför allt före stora skattesänkningar till högavlönade. Kommunerna och regionerna behöver permanenta kraftigt höjda statsbidrag på mångdubbelt mer än den handfull miljarder regeringen nu skjuter till. I stället för att ge kommunerna ett rejält handtag får de nu en skärv som kan förväxlas med växelmynt sett till storleken på den offentliga sektorns ekonomi.
Att sätta i gång stora infrastrukturprojekt och byggande för att överbrygga en kommande lågkonjunktur hade också varit en mycket angelägen åtgärd som regeringen i stort sett avstår från. När nedgången verkligen kommer kan det mycket väl vara för sent på grund av de långa ledtider som infrastrukturprojekt och byggprojekt behöver.
Fyra partier har bundit sig till varandra för att hindra högernationalismen i form av Sverigedemokraterna att vinna makt och inflytande. Vägvalen i denna budget kan komma att visa sig ödesdigra inför valet 2022.
Daniel Suhonen chef fackliga idéinstitutet, Katalys Enna Gerin biträdande chef och utredare, Katalys Kalle Sundin utredare ,Katalys Balder Bergström utredare, Katalys
