ANNONS:
Till Di.se

Ensidigt fokus drar ned klimatdebatten

  • Foto: Jonas Ekstromer

DEBATT. För att komma till rätta med klimatfrågorna behövs uppoffringar men också massiva investeringar. I Sverige är kreditmaskineriet till stor del utformat för att trissa upp fastighetspriser, skriver Max Jerneck, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

För att komma till rätta med klimatkrisen behövs två saker: svåra uppoffringar, men också massiva investeringar. I debatten finns ett överhängande fokus på det första. Vi måste flyga mindre, sluta äta kött och köra bil, skära ned och leva mer blygsamt. Det stämmer, så klart. Men det är svårt att få folk att sluta upp bakom så nedslående mål om de inte samtidigt erbjuds något mer upplyftande. Ökade investeringar i ny teknik och infrastruktur skulle kunna förbättra Sveriges konkurrenskraft i framtiden, och ge hushåll och företag ökade inkomster redan i dag. Varför pratar vi inte mer om det?

Den glåmiga tonen i klimatdebatten kommer delvis från vänster, där kapitalismen ses som en miljöbov som måste spärras in. Men även kapitalismens skarpaste kritiker måste tillerkänna dess revolutionerande förmåga att utveckla produktivkrafterna. Om det är en teknikrevolution som behövs för att ställa om till ett hållbart samhälle finns det därför all anledning att hålla fast vid kapitalismen, och styra den åt rätt håll.

En annan källa till missmod är det synsätt som sedan ett par årtionden har dominerat klimatdebatten, och som i år belönas med Ekonomipriset. William Nordhaus inflytelserika klimatmodeller utgår från att alla klimatåtgärder utgör en samhällskostnad, och att vi därför måste välja mellan nutida välstånd och framtida hållbarhet. Idén kommer från antagandet att det finns en avvägning mellan investeringar och konsumtion, och att vi därför inte kan investera i ny miljöteknik utan att samtidigt minska vår nuvarande levnadsstandard.

Antagandet stämmer i en statisk ekonomi där alla resurser är utnyttjade och det inte finns någon innovation eller några skalfördelar. Men i en dynamisk ekonomi finns det entreprenörer som ständigt sätter nya resurser i bruk, och använder dem på alltmer innovativa sätt. De behöver inte försaka sin konsumtion för detta utan kan finansiera sin verksamhet på kredit. Som Joseph Schumpeter påpekade gör därför investeringar i ny teknik inte att konsumtionen minskar utan snarare ökar. Det är en drivkraft i konjunkturcykeln: minns exempelvis tiden före it-bubblan.

Ett perspektiv som sällan syns i klimatdebatten men som borde ha en naturlig plats är just Joseph Schumpeters idé om kreativ förstörelse. Fossila bränslen måste förstöras, men det kommer bara att ske när bättre alternativ kommer på marknaden. Därför borde politikens roll vara att flytta fram positionerna för sådana alternativ. Det gäller i alla branscher, inte bara i Sverige utan på alla marknader där svensk teknik skulle kunna spela en roll.

Att detta perspektiv sällan syns tror jag kan bero på att det finns en föreställning om att teknikutveckling sker av sig själv, så länge entreprenörer får fritt spelrum. Men då glömmer man att entreprenören bara är den ena huvudpersonen i Schumpeters teori. Den andra är finansiären, som måste bekosta entreprenörens verksamhet innan den går med vinst. Och det krävs särskilda omständigheter för att finansiärer ska satsa på något så riskfyllt som innovation, när de i stället kan lägga pengarna på befintliga tillgångar.

Schumpeters teori utgår ifrån att ”kreditmaskineriet” är byggt för att främja innovation. Men han framhåller att det lika gärna kan utformas för spekulation. I Sverige är kreditmaskineriet till stor del utformat för att trissa upp fastighetspriser. Det finns riskkapital som främjar banbrytande innovationer inom exempelvis mjukvara och design, men det kan inte sätta in det tunga artilleri som krävs i kapitalintensiva branscher så som energi- och materialteknik, där slaget om klimatomställningen står.

Därför behövs politiska åtgärder för att främja investeringar. Det kan handla om förändrade regelverk och villkor för privata aktörer, eller en ökning av statliga satsningar. Vilka specifika åtgärder och investeringsobjekt som vore lämpligast är väl värt att debattera – det vore en välkommen variation till den dystra diskussion som annars bara handlar om klimatomställningens baksidor.

 

Max Jerneck, forskare vid Misum, Handelshögskolan i Stockholm

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies