1515
Annons

SD mer borgerligt än C – enligt väljarna

DEBATT. Regeringsbildningen drar ut på tiden och alliansledarna är oense om huruvida de ska försöka regera med hjälp av SD:s indirekta stöd. Politikerna har en bild av läget, men väljarna tycks ha en annan. Faktum är att SD-sympatisörerna är ”mer borgerliga” än Centerpartiets, skriver Skops vetenskapliga ledare Örjan Hultåker.

Faktum är att SD-sympatisörerna är ”mer borgerliga” än Centerpartiets, skriver Skops vetenskapliga ledare Örjan Hultåker.
Faktum är att SD-sympatisörerna är ”mer borgerliga” än Centerpartiets, skriver Skops vetenskapliga ledare Örjan Hultåker.Foto:TT/Jack Mikrut

Väljarna och partierna har olika uppfattning om hur blocken ser ut i svensk politik.

Blockindelningen i svensk politik har av tradition definierats efter hur partiledningarna uppfattar närheten mellan det egna partiet och övriga partier – ett borgerligt block med M, L, C och KD och ett rödgrönt med S, V och MP.

Sverigedemokraterna och övriga partier uppfattar SD som ett eget block och de behandlas i riksdagsarbetet som ett sådant.

Undersökningsresultat visar dock att väljarna inte definierar partistrukturen på samma sätt som eliten, det vill säga som partierna. Det framgår bland annat av en förvalsundersökning med 1182 respondenter som gjordes av Skop-analys.

Av Sverigedemokraternas sympatisörer anser hela 85 procent att det är bäst med mer borgerlig politik. Bara 11 procent anser att det är bäst med rödgrön politik och 4 procent föredrar ingendera.

Detta är en indikation om att Sverigedemokraternas sympatisörer känner samhörighet med den borgerliga agendan och ett främlingskap inför den rödgröna.

Det är faktiskt så att SD-sympatisörerna är ”mer borgerliga” än Centerpartiets, av vilka 76 procent anser det vara bäst med mer borgerlig politik.

De flesta av Sverigedemokraternas sympatisörer (72 procent) vill att partiet samarbetar med de borgerliga partierna, bara 9 procent vill ha samarbete med det rödgröna blocket. Även detta indikerar att SD-sympatisörerna har borgerliga värderingar.

De flesta SD-sympatisörerna (84 procent) tycker i årets förvalsundersökning näst bäst om något av de fyra borgerliga partierna. En ökning med 15 procentenheter sedan Skops eftervalsundersökning 2014.

På frågan om vilket parti som SD-sympatisörerna tycker sämst om så är det få (10 procent) som svarar att de tycker sämst om något av de borgerliga partierna. Det är en minskning sedan 2014 års eftervalsundersökning (17 procent).

Nästan ingen borgerlig sympatisör (2 procent) vill i Skops förvalsundersökning att Sverigedemokraterna ska samarbeta med det rödgröna blocket. Det är betydligt fler (45 procent) som vill att SD i första hand ska samarbeta med det borgerliga blocket.

En majoritet av borgerliga sympatisörer (52 procent) vill isolera Sverigedemokraterna; de vill inte att SD ska samarbeta med något av blocken. Andelen som vill isolera SD är dock avsevärt högre bland rödgröna sympatisörer; av dem anser 83 procent att SD inte ska samarbeta med något block.

De som sympatiserar med de traditionellt borgerliga partierna är dock mycket splittrade i sin syn på Sverigedemokraterna.

En relativt stor majoritet av moderata (61 procent) och kristdemokratiska (60 procent) sympatisörer vill i förvalsundersökningen att Sverigedemokraterna i första hand ska samarbeta med de borgerliga partierna.

Bland Centerpartiets sympatisörer vill bara 14 procent att SD ska samarbeta med de borgerliga partierna. Centerpartiets sympatisörer ligger i denna fråga mycket nära de rödgröna partiernas sympatisörer.

Både bland Centerpartiets och bland de rödgröna sympatisörerna vill 83 procent att SD ska isoleras, SD ska inte samarbeta med något block. Bland Centerpartiets sympatisörer var det fler som ville förhandla med Vänsterpartiet än med Sverigedemokraterna.

Liberalernas sympatisörer intar en mellanposition mellan M/KD och C. Var tredje liberal sympatisör (36 procent) vill att SD i första hand samarbetar med de borgerliga.

Det är ingen tvekan om att en majoritet av Sverigedemokraternas sympatisörer har attityder som avspeglar att de själva ser sig som borgerliga. Deras inställning till de traditionella borgerliga partierna är inte sådan att den stöder idén om tre politiska block i Sverige. Deras begreppsvärld stämmer bäst med idén om två block där Sverigedemokraterna är en del av ett borgerligt block.

Även Moderaternas och Kristdemokraternas sympatisörer har attityder som bäst står i överensstämmelse med idén om två politiska block. Den ömsesidigheten knyter ur ett väljarperspektiv samman den traditionella borgerligheten med Sverigedemokraterna.

Liberalernas och i synnerhet Centerpartiets sympatisörer har inte attityder som knyter dem direkt till Sverigedemokraterna. Men de får denna koppling via Moderaterna och Kristdemokraterna.

Liberalerna och Centerpartiet kan i dagsläget inte sägas utgöra ett eget block ur sympatisörernas perspektiv eftersom det är fler liberala sympatisörer (48 procent) som har M eller KD som näst bästa parti än som har Centerpartiet som näst bästa parti (35 procent). På samma sätt är det fler av Centerpartiets sympatisörer (39 procent) som har M eller KD som näst bästa parti än som har Liberalerna (28 procent) som näst bästa parti.

Den stora majoriteten uppfattar att det finns en klar skiljelinje mellan de traditionella borgerliga partierna och de rödgröna partierna. Det är få av Liberalernas sympatisörer (16 procent) som har något av S, V eller MP som näst bästa parti. Det är fler av Centerpartiets sympatisörer, men ändå en minoritet (32 procent) som har S, V eller MP som näst bästa parti.

Sett ur det rödgröna perspektivet är det en minoritet av Miljöpartiets (13 procent) sympatisörer och Socialdemokraternas (20 procent) som har Centerpartiet som näst bästa parti.

Sammantaget, talar det mesta för att väljarna uppfattar politiken och partierna uppdelade i två block. Och Sverigedemokraternas sympatisörer har sedan valet 2014 stärkt sin borgerliga länk.

Centerpartiets sympatisörer intar i många avseenden en mellanposition mellan blocken och i synnerhet i hur de ser på Sverigedemokraterna. Men det uppfattas inte som ett eget avgränsat block eftersom de tycker näst bäst om andra borgerliga partier.

Partierna (exempelvis partiledningar och riksdagsgrupper) agerar utifrån att det finns tre block och att den borgerliga alliansen och det rödgröna blocket är de block som står närmast varandra och att de tillsammans ska bekämpa Sverigedemokraterna.

Det råder sålunda en obalans mellan den professionella politikens verklighetsuppfattning och den som dominerar bland väljare/sympatisörer. Den obalansen har ökat sedan valet 2014.

Den obalansen kan inte på sikt bli bestående. Frågan är då om den professionella politiken på sikt kommer att uppfatta Sverigedemokraterna som ett borgerligt parti och en del av ett borgerligt block? Eller om politikerna fortsatt kommer att stöta bort Sverigedemokraterna på ett sätt som får även SD-sympatisörerna att definiera sig som icke borgerliga?

 

Örjan Hultåker, docent och vetenskaplig ledare vid Skop-analys


Centern är inget mittenparti

DEBATT. Centern, med partiledaren Annie Lööf, är berett att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister för att minska SD:s politiska inflytande. Att i alla frågor, stora som små, utestänga ett parti i riksdagen från inflytande är ingen bra idé i en demokrati, skriver DN:s före detta politiska chefredaktör Svante Nycander.

Foto:Pontus Lundahl

Allt kretsar kring Annie Lööf. Hon låter kravet på isolering av Sverigedemokraterna avgöra regeringsfrågan och kanske framtvinga ett extraval. En ny regering måste förhindra att SD får inflytande som tungan på vågen i riksdagen.

Risken för sådant inflytande är liten i frågor som SD prioriterar: invandring, asylrätt och allt som rör flyktingar. Där kommer varje möjlig regering att söka lösningar i samförstånd över blockgränsen. Men att i alla frågor, stora som små, utestänga ett parti i riksdagen från inflytande är ingen bra idé i en demokrati. Det är inte fair play.

En samlingsregering av alla partier utom SD skulle vara det radikala sättet att uppfylla Annie Lööfs krav, men en sådan isolering av SD skulle motverka sitt syfte. Det enda oppositionspartiet skulle locka alla slags missnöjesopinioner. Ett parti kan ha inflytande utan att vinna voteringar. Det mesta hänger på i vilken riktning väljaropinionen rör sig.

Regeringssamverkan över blockgränser kan vara ett sätt att genomdriva impopulära men angelägna reformer. Om målet i stället är att utestänga ett visst parti från normalt deltagande i politiken blir priset onödigt högt. Bland annat blir det svårare för bojkott-partierna att locka tillbaka tidigare väljare.

Har Annie Lööf andra motiv än de hon uppger?

I december 2012 skrev Aftonbladet att Centerpartiets motgångar fortsatte, den senaste opinionsmätningen gav partiet endast 4,2 procent. Annie Lööfs förändringsarbete gick in i ett avgörande skede. ”För att vässa den ideologiska profilen har C tagit hjälp av den liberala debattören och idéhistorikern Johan Norberg.” (AB 28/12 2012).

Johan Norberg är ortodox nyliberal, en som inte tvekar om det långsiktiga målet: en minimal stat och en arbetsmarknad fri från kollektivavtal om minimilöner.

Centerpartiets före detta ledare Olof Johansson är en av dem som har vittnat om nyliberal infiltration: ”Nyliberala tankesmedjan Timbro har fått alltför stort inflytande inom Centerpartiet” (Expressen 10/1 2013).

Svensk nyliberalism hade tidigt sin maktbas inom Svenska Arbetsgivareföreningen (Saf). Efter storkonflikten 1980 misströstade ledande arbetsgivare om den svenska modellen på arbetsmarknaden. Problemen gällde kostnadsinflationen, arbetsrätten (särskilt Las), arbetskonflikterna och löntagarfonderna. Arbetsgivarorganisationer krävde i omgångar stora ingrepp i strejkrätten.

Men det som under 1990-talet framkallade en nyliberal våg inom borgerliga ungdoms- och studentförbund var inte arbetsmarknadens problem utan internationaliseringen, särskilt den fria rörligheten inom EU. Öppna gränser för arbetssökande och flyktingar var en idé som inspirerade.

Johan Norbergs och Fredrik Segerfeldts bok ”Migrationens kraft. Därför behöver vi öppna gränser” (2012) har påverkat många. Centerpartiet antog ett idéprogram 2013: ”Den ömsesidiga fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen. // En värld där det är lika naturligt att flytta mellan nationer som inom nationerna.”

Flera andra partier yttrade sig i samma riktning. Folkpartiet var försiktigare: ”Under överskådlig tid ska Sverige ha reglerad invandring.”

Den svenska modellen på arbetsmarknaden har sedan mitten av 1990-talet kunnat lösa en rad problem. Arbetskonflikter är sällsynta, kostnadsinflationen har övervunnits. Arbetsmarknaden tillfrisknade när politikerna drog sig tillbaka och lät parterna sköta sitt. Industriavtalet 1976 – ett fackligt initiativ – var en milstolpe. Denna gynnsamma utveckling hade inte varit möjlig vid öppna gränser och fri invandring av flyktingar och arbetssökande.

Men nyliberaler låter sig inte rubbas. De jämställer kollektivavtalen med hyresregleringen, som båda omtalas som skadliga inskränkningar i marknadsekonomin. Detta är ett missförstånd. Frånvaro av statlig eller kollektiv lönereglering betyder inte att lönerna bestäms av marknaden.

I företagen bestämmer verkställande direktörer, inte marknadskrafterna. Det ena företaget kan vilja belöna de mest dugande anställda, det andra tror att jämnare löner gynnar arbetsklimatet. Vägningen av sparsamhet mot behovet av kvalificerad personal görs inte av anonyma marknadskrafter. Nyliberalerna vill ge direktörerna mer makt på fackets bekostnad.

Kopplingen mellan nyliberal migrationspolitik och antifacklig lagstiftning är uppenbar hos framför allt C. Efter valet 2014 lyssnade jag på ett tal av Annie Lööf hos Timbro. Hon ansåg att lågutbildade flyktingar måste erbjudas enkla jobb med lön under kollektivavtalens lägsta nivå. Budskapet var enkelt: ”Parterna på arbetsmarknaden måste ta sitt ansvar. Gör de inte det måste vi lagstifta.” Inte ett ord om komplikationer.

Det är lättare att erbjuda enkla jobb som redan finns än att uppfinna nya sådana. Det kan ske genom att arbetsgivare säger upp visstidsanställda, numera en stor grupp på arbetsmarknaden, och erbjuder jobben åt flyktingar med lägre lön.

Annie Lööf inser att partiet är chanslöst som ett nyliberalt flygelparti till höger om Moderaterna. Det gäller att etablera sig i mittfältet. En hand utsträckt till S och kompromisslöst fördömande av SD tycks motsäga misstankar om någonting högerradikalt. Den pågående regeringskrisen förvirrar. Vad är vänster och vad är höger i dessa förvecklingar? Några vill skaka om oss och låta allt vedertaget och fast förflyktigas.

 

Svante Nycander, före detta politisk chefredaktör, Dagens Nyheter. Har utgivit boken ”Liberaler i asylkrisen” (2018), Dialogos förlag


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?