Inför valet 2018 gav Socialdemokraterna ut en skrift med titeln ”Det starka samhällets revansch”. I inledningen sägs:
”Det starka samhällets revansch handlar om att politiken måste kliva fram, med investeringar, samhällsansvar och jämlikhetsfokus. Inom välfärden behöver vi göra upp med byråkratisering och marknadstänkande. Vi måste skapa jämlika, högpresterande skolor för alla barn. Den organiserade brottsligheten ska bekämpas och besegras, med kamp mot både brotten och brottens orsaker.”
Nu några år senare går det att konstatera att det knappast har blivit någon revansch utan att Sverige är ett svagare samhälle än tidigare. Coronapandemin har tydligt visat uppenbara svagheter när det gäller krishantering, sjukvård och åldringsvård. Vi ser en total urspårning när det gäller bekämpning av gängkriminalitet och grova brott. Skolan har fortsatt uppenbara problem med kvalitet och ökad segregering. Integrationen av nyanlända har fortsatt mycket stora problem vilket leder till en rad svåra samhällsproblem med arbetslöshet, bidragsberoende och utanförskap. Listan kan göras lång på fundamentala samhällsfunktioner som inte fungerar som de borde. Det är svårt att då påstå att samhället har blivit starkare och medborgarna tryggare.
I ett debattinlägg i Di (7/1) driver Daniel Färm tesen att de mesta som är fel i Sverige beror på borgligheten, i synnerhet på Moderaterna och ”den lilla ekonomiska eliten”. Sedan 1950, alltså de senaste 70 åren har socialdemokraterna haft regeringsmakten i 53 av 70 år, de senaste 20 åren i tolv år och under de senaste sex åren i samtliga år. Detta enkla konstaterande borde leda till slutsatsen att Socialdemokraterna har ett väsentligt större ansvar än övriga partier för landets nuvarande situation. Problemet med Färms artikel är att han utan analys skyller på borglig politik och ”den lilla ekonomiska eliten” i stället för att rannsaka problemen med den politik som hans eget parti har fört. Det finns mycket som är bra med Sverige och som vi ska tacka socialdemokratiska regeringar för men ska Sverige lösa sina nuvarande stora problem och utmaningar krävs det mer än en romantisk önskan att gå tillbaka till en politik som hör dåtiden till. Enligt Färm kommer valet att 2022 ”att handla om vilka parter som har störst trovärdighet i att kunna ta ansvar för Sveriges bästa: kraftfull krishantering, en hållbar migration och effektiv integration, en ambitiös och rättvis klimatomställning och inte minst en hållbar ekonomisk politik som gör att vi kan möta kommande kriser och ökade resursbehov inom välfärden”. Det är svårt att se på vilka grunder Färm kan komma till slutsatsen att det är socialdemokraterna som är bäst skickade. Kraftfull krishantering? Skolans problem? Integrationsproblematiken? Välfärdens problem?
Sverige har flera stora problem som måste lösas men då måste man inse att Sverige och omvärlden är annorlunda än under perioden 1950-1980 då Sverige kom ur andra världskriget oskadat av kriget, var ett homogent land, globaliseringen hade ännu inte tagit fart, ett starkt korporativistiskt samhälle med LO i spetsen med en stark koppling till regeringsmakten, skatter och välfärdssystem kunde utvecklas från låga nivåer och inte minst välfärdssystemet var väsentligt mer begränsat än dagens. Ingen analys av den omvärld som Sverige befinner sig i och vad som nu krävs i form av politik finns med i Färms artikel utan bara invektiv över vissa borgliga företrädare.
Några kommentarer om frågor som Färm borde ha berört,
Omvärldens liberalisering, framför allt ekonomiskt har medfört att Sverige också har behövt liberalisera för att kunna behålla sin internationella konkurrenskraft. Utan denna liberalisering hade Sverige varit ett väsentligt fattigare samhälle.
När århundradets skattereform genomfördes 1990/91 innebar det en högsta marginalskatt på 50 procent. Efter att värnskatten nu har avskaffats så har Sverige fortfarande den näst högsta marginalskatten inom OECD på drygt 66 procent inklusive arbetsgivaravgiften (55 procent exklusive arbetsgivaravgiften). Snittet inom OECD är knappt 48 procent. I en värld som blir alltmer globaliserad både när det gäller handel, arbetskraft och kapital så måste även skattesystemet befrämja svensk konkurrenskraft. Det kommer krävas en mer omfattande skattereform. Nu senast har Klas Eklund lanserat ett intressant förslag till skattereform som innebär sänkta skatter på såväl arbets- som kapitalinkomster och väsentligt större enhetlighet och förenklingar. Färm diskuterar inget av detta utan använder ord som ”skattesänkardogmatiker” om de som kräver fortsatta förändringar av vårt skattesystem.
Sverige har tillämpat ett generellt välfärdssystem men dagens situation med många stora utmaningar kräver att det förs en diskussion om välfärdssystemet ska fortsätta att vara generellt. Behöver alla barnfamiljer få barnbidrag, behöver alla pensionärer behandlas lika när det nu finns och kommer finnas en stor grupp med pensionärer som har goda tjänstepensioner och därför råd att betala för viss välfärdsservice, är det rimligt att bara behöva betala 200 eller 400 kronor för ett besök på vårdcentral och akutmottagning, är bostadsbidrag rätt modell eller bör det finnas mer inslag av ”social housing”. Inget av detta tar Färm upp utan föreslår bara höjda skatter.
Det största och svåraste och hittills mest misslyckade politikområdet gäller integration. I dag har Sverige en befolkning på drygt tio miljoner där två miljoner inte är födda i Sverige och 2,6 miljoner är antingen inte födda i Sverige eller har icke-svenskfödda föräldrar.
Integrationspolitiken är hittills ett stort misslyckande. Invandringen har historiskt varit ett viktigt bidrag till svensk ekonomisk och kulturell utveckling men dagens situation, där 12 procent av befolkningen kommit till Sverige under de senaste tio åren kräver en helt annan integrationspolitik än den som förts. Enligt min bedömning är detta Sveriges största utmaning de kommande åren. Här har socialdemokratisk politik stått i spetsen för misslyckandet inte minst på grund av det starka motståndet mot lågt betalda servicejobb. Är man 40 år och har mycket bristfällig utbildningsbakgrund så är inte lösningen att sätta den person på skolbänken i massa år utan det finns bara enkla jobb ihop med svenskundervisning som kan få dessa personer att komma in i det svenska samhället. Inget av detta tar Färm upp.
Färms förslag till politik kommer inte lösa Sveriges problem och utmaningar utan bara göra situationen värre. Det som krävs är att socialdemokrater och moderater ihop med andra partier sätter sig ned och realpolitiskt tar tag i Sveriges problem och ser till att de löses. Det kan i dag synas orealistiskt men det är enda sättet att ordentligt lösa Sveriges problem. Vill man ta ansvar för landet så är det bättre med färre presskonferenser och i stället mer rejält samarbete över partigränserna.
Gabriel Urwitz, ordförande, AB Segulah
Läs Daniel Färms debattartikel här.
